Folk, Sagt, Skrivit, Tyckt

Glittrigt ståhej kring Svetlana i Paris

Svetlana Aleksijevitj. Foto: Margarita Kabakova.

Svetlana Aleksijevitj. Foto: Margarita Kabakova.

Under en tuff oktobervecka i Paris har Svetlana Aleksijevitj laddat för Stockholm. Inbjuden av sitt förlag Actes Sud lotsades hon med järnhand in i den glittrande litterära världen.

Entusiasmen runt nobelpristagaren tog nästan knäcken på henne. Delar av programmet fick ställas in efter långa intervjuer i radion och tv, helsidor i pressen och fullt till sista plats på det stora publikevenemanget, en helkväll på Odeonteatern.

Tolken fick verkligen jobba för språket var ryska. Än sen om Svetlana under sin 11 år långa exil bott i Paris förutom Italien, Berlin och inte minst Göteborg. Mellan åren 2006-2008 fanns hon i stadsdelen Haga som fristadsförfattare och skrev krönikor i Göteborgs-Posten. Vem skulle inte vilja läsa dem nu?

Stolthet och glädje

Hon bor i Minsk, huvudstaden i Vitryssland en av Europas hårdaste diktaturer. När hon fick Nobelpriset ringde diktatorn Lukasjenko och gratulerade, fast inte som den förste, Gorbatjov och Angela Merkel hann före. Det rådde då valtider i Vitryssland.

När Lukasjenko vunnit valet som vanligt ringde han igen. Nu med de sedvanliga anklagelserna om förräderi. – Så är det att leva i en diktatur, konstaterar hon lugnt i Paris.

Men vanliga människor i Minsk är stolta och glada. Svetlana får vänja sig vid kramar och blommor på gatan.

Förräderiet består i hennes porträtt av sovjetmänniskans uppgång och fall skildrat utifrån ett 30 år mödosamt arbete med intervjuer, återgivna som anonyma röster i sex böcker. Svenska akademien talar om en polyfon litteratur som synliggör fyra stora katastrofer: andra världskriget, kriget i Afghanistan, Tjernobyl och sovjetstatens fall 1991.

Hon är inte den enda journalist som gjort stor litteratur av intervjuer. Själv känner jag igen detta musikaliska handlag med röster. Den store radiojournalisten i Chicago, Studs Terkel, skrev sitt lands nutidshistoria på samma vis.

Men Svetlana har rötterna i det ryska. Intervjutekniken lärde hon genom studier av de ryska sjukhusens utfrågningar av soldater under första världskriget. Hon är först med att ha givit kriget kvinnors röster. Sen har hon skildrat andra världskriget genom dem som då var barn. Själv är hon född 1948 .

Det enda krig hon sett på nära håll är Afghanistan, en upplevelse som fick långtgående följder Hon mötte hat och förakt från afghanerna. Aldrig glömmer hon dagen när hon deltog i utdelande av leksaker på ett sjukhus. En liten pojke tog emot med tänderna. Pojkens mamma förklarade att han förlorat armar och ben och tillade ursinnigt: ”det är ert fel alltihop”.

Människors möte med en obegriplig värld

Sovjetstatens svek mot de egna medborgarna skildrar hon i boken om Tjernobyl och Sovjets fall 1991 som människors möte med en obegriplig värld. Tyranniet föll, industrier stängde, jobben försvann, det enda som ökade var självmord och priser.

Svält med bröd och potatis på bordet drabbade befolkningen medan statens tillgångar plundrades av den nya överklassen, oligarkerna.

– Min avsikt har varit att försöka förstå vilka vi är och vad vi har för ett land. Ingen av dem jag intervjuat har haft vad man kallar ett normalt liv. Alla är överlevare men dömda att i alla sina dagar dela sina liv med ohyggligheterna i det förgångna. De är svårt skadade. Miraklet är att de orkar leva vidare.

För att orka har Svetlana haft Dostojevskijs syn på ondskan och det heliga i människan. – Jag samlar inte på fasor. Men jag har velat gå ut på djupet med vad det är att vara människa. Människor berättar gärna men att få dem att öppna sig är en annan sak. Ett sätt har varit att stanna upp vid små nästan omärkliga detaljer för att tillsammans komma fram till avgrunden. ”Var ni där, vad gjorde ni?” är min stående fråga. Inför bödlarna tiger alla fast alla vetat. Precis som det bor en bödel i oss alla om trycket är tillräckligt stort. Ondskan är en komplicerad del av människan.

Människor kan köa i timmar för Anna Akhmatovas dikter och samtidigt vara omänskliga angivare och fångvaktare. Det är en annan tid nu men för Svetlana är den ryska världen fortfarande barbarisk där många problem får sitt utlopp i mördande.

Skräder inte orden om Putin

Hennes föräldrar var båda lärare ”på landsbygden” betonar hon. Pappa var hängiven kommunist och ville ha partiboken med i kistan. Farmor från Ukraina lät i hemlighet döpa Svetlana som idag starkt kritiserar kyrkans allt tydligare maktambitioner vid sidan av den nationalism som gjort Putin så populär.

Svetlana skräder inte orden om honom: -Putin har aldrig talat om demokrati annat än i nedsättande termer. Han hävdar att armén och flottan är nationens enda vän. Dit har intäkterna gått från olja och gas. Om vi sluppit Putin hade det aldrig blivit inbördeskrig i Ukraina.

Hon har också sett en generation unga växa upp efter Sovjets fall med ”fina bilar och märkeskläder” med drömmar om Storryssland ”en generation totalt ointresserad av demokrati”. Under intervjuerna får hon frågor om de ryska beskyllningarna att Väst förödmjukat Ryssland efter 1991..

-Någon sanning ligger faktiskt i detta. Nato hade lovat Gorbatjov att inte installera missiler i ryskt närområde men det löftet bröt man..I Ryssland finns en stark känsla av förnedring. Numera säger Putin i tv att Väst vill stjäla rysk olja och gas. ”

Svetlana påminner om Putins förtjusning i schabloner, om skillnaden mellan Ryssland och västvärlden: Ryssland är andlighet och godhet medan väst är känslokallt och pragmatiskt.

Nästa bok handlar om kärlek

-Jag ser min uppgift som författare att upplysa om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ett långt och hårt slit. Jag är emot revolutioner och barrikader. Det slutar alltid i blod.”

Det var i sin farmors kök som Svetlana blev medveten om att kvinnor och män minns olika. – Jag har verkligen haft svårt att orientera mig i männens perspektiv. En gång intervjuade jag ett par om kärlek. Hon mindes allt, han ingenting”.

Nästa bok ska just handla om kärlek. -I Ryssland har kärleken ingen kropp. Med kärlek menas kvinnan som väntar på mannen. Han kommer till henne i ett eländigt tillstånd, från kriget, från fångenskap och läger. För kvinnan är kärlek att offra sig själv. Västerländsk lyckomoral finns inte.

Tillkommer den stillsamma vänlighet varmed Svetlana handskats med det glittriga ståhejet i Paris. Hon är laddad för Stockholm.

Kommentarsfältet är stängt

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren