Krönika, Livsstil

Gunilla Pontén blev nittio

Foto: Aina Bergvall

I sjuttio år har hon hållit på. Synts, tydligt. Utmärkt sig för sin djärvhet, sina färger, sina asymmetriska skärningar, sina roliga knappar, sina fina material, sin totala klädglädje.

Men nu har Gunilla Pontén bestämt att det får vara nog. Ett halvår innan sin 90-årsdag slutade hon, en av vårt lands allra främsta modeikoner, sälja kläderna med hennes namn på etikett i nacken. I dag, två veckor efter den där jämna födelsedagen, är hon död.

Efter att ha funnits på fina varuhus runt om i världen och i egen konceptbutik inhystes hennes modeplagg på senare år ganska så undanskymt i en källarlokal på Lidingö. Fast fansen hittade förstås dit, accepterat de provisoriska provrummen, tagit en bjudkaka och en kaffeslurk från det alltid framdukade fikabordet, kanske bläddrat i en tidning när benen behövt vila från allt hoppande i och ur olika kläder.

Gunilla Ponténs memoarer 1993

Memoarerna, publicerade 1993
Egentligen kan man nog säga att Gunilla Pontén startade sitt modeliv redan i moderlivet … Hon berättar i sina memoarer, ”Tyg och otyg” som kom ut 1993, att mamman var lättsam, lite galen, älskade fest, glitter och glamour (och män). ”På kvällen aftonklänning, på morgonen isblåsa” verkar vara en bra sammanfattning av ett överklassliv ur vilket dottern uppenbarligen plockade de bättre bitarna: klädintresset, fascinationen för form och färg i kombination med ett strålande glatt humör. Och, för all del, lust till karlar.

Så blev hon fotomodell, en förebild för unga flickor som knappt hunnit få etiketten ”tonåring” – det hette ”backfisch” på 40-talet! Gunilla Pontén befanns ha ”Sveriges vackraste ögon”, utsedd av Fickjournalen, och ända sedan dess har hennes blick kantats av rejäl eyeliner som inte kan undgå någon.

Genombrottet kom på 50-talet. Då lät hon tala om sig som en djärv revolutionär, en flicka som kom till presentation vid hovet i egenhändigt skapad aftonklänning som ingen hade sett maken till tidigare. Ändå hade hon varit i farten länge, hunnit gå kurser bl a på Tillskärarakademin och också på Beckmans modelinje.

Foto: Aina Bergvall

En rad svenska modeföretag anlitade henne, både som modell och formgivare: Lapidus, Wahls, Dehå, Hettemarks. En period var hon anställd hos (och hade en romans med) italienske Emilio Pucci. Hon gjorde scenkläder för både film och teater, hon designade skor, glasögon, heminredningsdetaljer och till och med smycken. De djärva hattarna har oftast varit i djärvaste laget till och med för den mest hängivna kundkretsen, men designern själv har burit dem med stolthet, bland annat på bilden som blivit hennes ”fotosignatur” på senare år (här till höger).

Favoritfärgen framför andra är svart. Den kombineras gärna med knallrosa eller någon detalj i orange. Vitt och lila tillhör också ”basutbudet”. Blommigt, däremot, kallar Gunilla Pontén för ”rop på hjälp”. Men prickigt och olika tjocka ränder på olika ledder har hon gärna och ofta använt.

Att avskaffa tantkläderna blev ett mål. Hon brann för att förändra folks sätt att klä sig. Faktum är att hon i stor utsträckning lyckats. Långt in på 2000-talet hejdades hon på gatan av människor som vill tacka för kreativa impulser som bidragit till den egna garderoben. Och i vårt moderna, av mobiltelefonen nästan styrda, samhälle vill man gärna ta en selfie med stjärnan!

Pontén på frimärke

Brevporto 2007
Men inte bara moderoade kvinnor har följt Gunilla Ponténs skapande. Den där sensationella blåsan från kungliga kalaset som kallades ”hovchock” 1955 blev frimärke, hon har fått modepriset Guldknappen (1983), medalj av kungen och ännu ett fint pris från KTH. För att ta några av de tjusigaste utmärkelserna. Hennes kläder visades på Nordiska museet för att hedra hennes då femtio år långa karriär. Det var riktigt roligt, jag gick länge där och verkligen vrålglodde på allt! Succén var ett faktum, utställningen förlängdes.

Som ni redan räknat ut tillhör jag alltså sedan mycket länge Gunilla Ponténs beundrare, vi som kallar henne Pontan kort och gott. Jag har kappor, byxor, tunikor, klänningar, jackor, kuddar, ponchos som bär hennes signatur. Ja, en gång köpte jag till och med en hatt av det minst extrema slaget, men den blev nog trots det aldrig använd … hatt är svårt!

Typiskt: Ränder i svart, vitt, grått.
Några plagg har jag sålt second hand sedan de så att säga krympt i garderoben, men mycket finns kvar. Och det som enligt min mening utgör Gunilla Ponténs särdrag och storhet, det är att de modeller hon en gång ritat, de håller. Eftersom hon har sin egen stil, en stil som inte tål att ses bara några veckor utan som verkligen funkar. I årtionden! Åtminstone för den som vågar och vill vara en aning annorlunda. Modellerna är dessutom tämligen åldersneutrala och det finns något för både breda och smala.

Jaha, och det där med männen då? Jo, raden av häftiga passioner blev lång. Resultat: fyra barn med var sin far. Den siste maken, Ulf, har hon varit gift med i över trettio år. Han har synts av och till i butiken, engagerad i företaget.

När jag nu vet att butiksdörren vid Skärsätra torg stängts för sista gången kommer jag att hantera de där Pontén-märkta plaggen med ännu större respekt. Min kärlek har de ju haft sedan mina ögon föll på dem för första gången!

Men nu är det oåterkalleligen slut.
Jag har köpt sista plagget från Pontan. Det kan aldrig mer bli en ny kollektion. Fast både på och i modehimlen finns hon självklart kvar.

Och hennes minne hänger kvar i garderoben.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren