Folk, Sport

Gunnar Gren en av de största, och Zlatans jämlike

Statyn av Gunnar Gren.

Idag publicerar vi del två av Sune Sylvéns nedslag i den svenska idrottshistorien:

I Göteborg finns en byst med Gunnar Grens anletsdrag. Gren hamnar trots sin obestridliga genialitet, ständigt i skuggan av andra berömdheter. Hans karriär var dock enastående med allsvensk början 1938 för lilla Gårda och med ett slut 1963, när bidrog till att Gais kunde återvända till fotbollsallsvenskan.

Gunnar Gren 1958. Foto: Emilio Ronchini/en.wikipedia.org.

Han var en av de tongivande i den svenska fotbollens första guldålder, då vårt landslag åren 1948-1958 tog OS-guld (London), VM-brons (Rio de Janeiro), OS-brons( Helsingfors) och VM-silver( Stockholm).

Den mest briljante

Gren var inte med hela tiden, proffs hade ju peststämpel på sig under några år. 1948 var han den kanske mest briljante av många briljanta tekniker. I OS-finalen mot Jugoslavien gjorde han två mål och en målgivande passning, svensk seger med 3-1. 1958 var han kanske inte lika framträdande, men hade en viktig roll som strategisk och slitstark tillbakadragen inner. Mittfältare hade ännu inte fått sin etikett.

Han höll mästerligt i landslagets trådar och i semifinalen mot Västtyskland gjorde ett av turneringens vackraste mål. I finalen mot Brasilien kom han till korta liksom alla hans mer eller mindre legendariska lagkamrater.

Gunnar Grens kanske största betydelse i svensk fotboll kan kopplas till återkomsten från proffslivet i Italien 1956. Tillsammans med Gunnar Nordahl och Nils Liedholm hade han gjort stor succé i Milan, bildat den klassiska trion Gre-no-li.

Gre-no-li. Foto: sv.wikipedia.org.

Nu hade Nordahl blivit tränare i Sverige, medan Liedholm fortsatte ett tag till i Italien och så småningom blev en framstående ledare och tränare. Gren längtade hem och div II-laget Örgryte blev hans val. Före proffsåren hade han mestadels tillhört IFK Göteborg.

Den ganska omfattande proffsflykten på 1950-talet hade urlakat den svenska fotbollen, som tappat både sting och självförtroende. Allsvenskan var helt enkelt lite väl tråkig. Grens återkomst i Örgryte fick fart på verksamheten.

Klubben låg i div II ( i dag superettan) och Gren fick chansen att lära upp några unga talanger. Han blev ett föredöme på planen för Agne Simonsson och Rune Börjesson. Laget började vinna och spelade också ett attraktiv och rolig fotboll.

Publik strömmade till och rop började höras om att Gren borde vara given i det landslag, som också varit inne i en svacka och vars standard sannerligen måste höjas, framför allt med sikte på VM på hemmaplaner inom ett par år.

Tvivlen på Gren var starka

Då styrdes landslaget av en uttagningskommitté (UK) och i denna var tvivlen på Gren starka. Press och opinion tycktes utan möjlighet att påverka de envisa kommittéherrarna som ansåg att Gunnar Gren var för gammal.

Till slut släpptes han dock in i värmen – med en typisk armbåge, Han togs ut till B-landslaget hösten 1956, trots att alla utom UK insåg att Gunnar Gren var bättre än de flesta A-landslagsmän.

Man skulle spela mot Ungern x 2, men revolten och den sovjetiska inmarschen kom emellan. Matcherna inställdes och Fotbollsförbundet tog chansen och lät A-lag möta B-lag på Råsunda. A-laget vann, med den tunnhårige högerintern i B-laget var utan tvivel den populäraste mannen på planen.

Åskådarna var helt på Gunnar Grens sida, varje insats av honom, det må ha varit ett enkelt inkast, följdes av stort jubel. Det var en enorm  och befogad publikdemonstration och under de följande två åren spelade Gren samtliga svenska matcher, inklusive de sex VM-matcherna.

Kände sig bortglömd

Efter karriären blev han tränare, men nådde i den egenskapen inte samma nivå som han haft som spelare. Han hade tjänat en hygglig slant under sina proffsår, men i likhet med många kolleger förmådde han inte att hålla i slantarna.

Även han var godtrogen i överkant och dog ganska bitter, kände sig bortglömd, drack kanske en och annan öl för mycket. Satt hellre med ölgubbarna i hamnen än med gamla idrottsvänner-

Trots det bittra slutet är Gunnar Gren en av de allra största svenska fotbollsspelarna, definitivt en Zlatans jämlike, även om dagens unga knappast har en susning därom. Det är en en historisk okunnighet som måste beklagas.

Läs första delen här.

Gunnar Gren 1957. Foto: sv.wikipedia.org.

 

 

  1. jan-Ivar askelin

    Även jag har sett Gren spela. Det var en kvalmatch på Råsunda. Hans lag hade gjort mål och spelarna jublade. Då vinkade Gren fram dem till mittplan. Det var fortfarande match och björnen inte skjuten. Ett annat bildminne, kanske från samma match, var ett prov på Grens genialitet. Han ställde sig bredbent och för den unge spolingen med bollen var det oemotståndligt att få slå en tunnel på legendaren. Som bara vände sig om och tog bollen. Jan-Ivar Askelin.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren