Debatt, Samhälle

Här ges inte upp än!

Det var inte bättre förr. Foto: Eric Gustafsson/sv.wikipedia.org.

I personalrummet på min skola en tisdag i september: jag läser Svenska Dagbladet över min sopplunch. Där finns en lång artikel på bästa debattplats.

”Jag är läraren som har gett upp”, skriver gymnasieläraren Per Kedland – en gammal kollega till mig dessutom – och beskriver en lärares vardag i eländestermer:

Eleverna är ofokuserade, går ut och in genom klassrummet, koncentrerar sig på mobiltelefonerna, lyssnar inte….dessutom har de dåliga förkunskaper (Kedlands ämne är matte). Hans förklaring till detta är vad han benämner ”den svenska modellen”. Nu lägger han ned verksamheten efter 30 år.

Påhejad av adrenalinströmmen

”Precis så är det”, sade ett par personer runt matbordet. ”Men artikeln är kontraproduktiv”, fräste jag och kände adrenalinet rinna till. Sedan skrev jag påhejad av adrenalinströmmen en motartikel som länkades till nätutgåvan av SvD en vecka senare.

Kedlands artikel väckte stor uppmärksamhet, delades och kommenterades – och det gjorde min med. Jag är själv inte på facebook men de kommentarer jag fick på andra vägar var odelat positiva. Kolleger, ytligt bekanta, helt okända, gamla elever….de gillade att jag var läraren ”som inte tänker ge upp”.

Det mitt inlägg gick ut på var att jag visst kan hålla med om beskrivningen av hur det är att jobba som lärare i gymnasieskolan. Men jag har en annan analys av varför det är som det är.

Jag känner inte igen mig

Jag kan inte förstå vad Kedland menar med ”den svenska modellen”. Han antyder att skolan inte ställer några krav – jag känner inte igen mig.

Jag tycker inte att vi godtyckligt godkänner elever med dåliga kunskaper – möjligen försöker vi stötta dem utan att de själva förstår meningen med varför de ska kämpa.

Jag tycker vi har ingående samtal om betygsnivåerna, i varje fall på mitt gymnasium och jag tror inte vi skiljer oss från flertalet skolor.

Jag tycker definitivt inte att vi släpper lös eleverna på ett planlöst sökande efter fakta på nätet, utan att vi balanserar elevernas eget arbete med lärarledda genomgångar och efterföljande diskussioner.

Kedlands beskrivning av metodik och pedagogik är alltså inte min.

Kritiska men tystade elever

Mina tankar runt detta är att vi måste se på hur samhället har förändrats under den tid jag jobbat som lärare, det vill säga 40 år. Om vi går bakåt ett decennium till och tittar på min gymnasietid så ser vi elever som var kritiska men tystade.

Katederundervisningen dominerade. Vi hade en bild av att kunskap var viktigt men ifrågasatte om vi verkligen var på väg dit.

På 1970-talet då jag började arbeta ifrågasatte vi lärare den pedagogiken och diskuterade alternativ. I stället för att se läraren som en välutbildad auktoritet såg man hen som en person som var lyhörd för krav från olika grupper i samhället.

På 1980-talet planterades tanken att man inte var färdig som lärare när man kom ut från Lärarhögskolan utan var beroende av återkommande fortbildning: en flexibel lärare i ett förändringsbenäget samhälle.

Dessa förändringar påverkade naturligtvis lärarens självbild. Detta var något nytt – men som jag ser det en nödvändig diskussion. Men diskuterade vi det tillräckligt?

Denna utveckling har fortsatt men med negativa förtecken. Att vara lärare har inte längre någon positiv klang i allmänhetens öron.

Hur ser svenskar i allmänhet på kunskap och kompetens? Tekniska hjälpmedel finns runt omkring oss; miniräknare i mobilen, Google translate likaså.

Tålamod och eftertanke har körts över

Många vuxna har dragit ned på dagstidningsläsning och romanstudier till förmån för nyhetsflöde i bilder och TV-serier i mobilen. Tempot i samhället har höjts: allt ska gå fort, tålamod och eftertanke har körts över. Naturligtvis följer barn och ungdomar i dessa spår.

Detta var en förklaring jag försökte ge i min artikel: samhället har förändrats och därmed synen på kunskap. Men behovet av förklaringsmodeller och förståelse kvarstår.

Vi vill gärna tro att ungdomar i dag har koll på tillvaron eftersom informationsutbudet är så stort. Ett datorklick bort och du kan få all information du behöver! Men hur vet man vad man ska söka efter?

Dålig omvärldskunskap

Det som slagit mig är hur dålig omvärldskunskap gymnasieelever har. Vi läser om gränskonflikter mellan Pakistan och Afghanistan, men de vet inte alls var i världen vi befinner oss.

Vilka krigade på Tysklands sida i Andra Världskriget? Var ligger Antarktis?

Här har vi i skolan ett stort ansvar. Inte tro att de nya tekniken automatiskt givit eleverna svar på deras frågor, utan att man lämnat åt oss i skolan ett uppdrag att hjälpa eleverna att strukturera verkligheten.

Även om vi tycker att våra elever är ofokuserade och ointresserade måste vi inse att de likväl som vi alla har ett behov att förstå den verklighet i vilken vi lever.

Att allt var lugn och ro i äldre tiders gymnasieskola är en myt.

Men stöket och ointresset tog sig andra uttryck än i dag. Den så kallade flumskolan under 1970-80-talet övergav aldrig traditionella arbetssätt men införde grupparbete och självstudier som nya arbetsmetoder.

Vi diskuterade alternativ pedagogik, vilket jag nämnt tidigare, men lyckades inte alltid föra in den i vardagen. Men våra diskussioner gav oss ett perspektiv på möjligheter och ett hopp inför framtiden.

Under 1990-talet och de stora förändringarna som kom att forma vår verksamhet: kommunaliseringen av skolan, reformerna som ledde fram till GY-11, blev många av oss tvungna att ta ställning: hur vill jag jobba framöver?

Mitt uppdrag: att förmedla kunskap

Mitt uppdrag som gymnasielärare är att förmedla kunskap. Men kunskapen kan uppfattas som tre olika slag: studieförberedande kunskap, yrkeskunskap samt medborgarkunskap, social kompetens.

Som det känns just nu ligger mycket tyngd på den tredje delen. Det var ju inte så det var tänkt från början i den gamla gymnasieskolan: fostran skulle ske i hemmet, bildning i skolan.

Men det som Aristoteles kallar FRONESIS, förtrogenhetskunskap, praktisk klokhet, handlar om att kunna praktisera det man lärt sig, att utveckla hela människan- och det måste vara vårt mål.

Man måste jobba med de medel man har

Allt annat är medel för att nå dit. Personligen tror jag –precis som Kedland – att man måste jobba för att få arbetsro i klasserna, med de medel man har.

Beslagta mobiler, visa ut störande elever, begränsa talutrymme.

Allt detta är medel, målet är större. Det måste tydligt förmedlas till eleverna.

Nästan varje dag får jag nya impulser till lektioner. Det kan vara i duschen eller på bussen till eller från skolan. Jag kan ha läst en artikel i tidningen om språk eller skolan i ett annat land, något som får mig att gå igång. Då kan jag ta in det i min undervisning, testa det på mina elever, be dem fundera runt problemet.

Det ger mig mycket att hålla igång en dialog om skolverkligheten och eleverna verkar också uppskatta att reflektera runt inlärning och kunskap. Men när jag sedan vid lunchdags bläddrar i dagens tidning får jag återigen läsa artiklar om hur dåligt den svenska skolan fungerar och hur vi som lärare borde förhålla oss.

Om jag, efter så många år i skolans värld, kan tappa något av morgonens frejdiga mod, hur ska man då inte känna sig som nyexaminerad lärare eller lärarstudent?

Någon gång får jag dock läsa några tröstens ord. Före detta utbildningsminister Bengt Göransson skrev i Pedagogiska Magasinet för rätt många år sedan att skolan faktiskt är allas angelägenhet.

”Skolans grundläggande stora, helt avgörande samhällsuppgift är varken att leverera kunnig personal till näringslivet eller engagerade medarbetare till samhällsapparaten. Skolans största uppgift är att tillse att det samlade livsverket förs vidare.”

Han menade att man inte bara kan se till individen utan att det finns kollektiva värden att värna om. Utan att nämna ordet är det bildning Göransson skriver om.

Vad som mest av allt får mig att inte ge upp är det som sker i skolan varje dag, nämligen möten. Mellan vuxna och ungdomar, mellan elever ur olika samhällsklasser och etniska grupper, mellan individer med olika erfarenheter i ryggsäcken.

Men vi gör för lite av detta faktum. I stället för att ställa konventionella frågor runt disciplin och åtgärder kanske vi ska formulera det på följande sätt:

Är skolan platsen för ”det goda mötet”?
Om inte: kan den bli det?
Vad finns det för hinder?
Hur eliminerar vi dem?

Blir det goda möten tror jag att skolan blir en bättre plats för kunskapsinhämtning. Dialoger blir möjliga, lugnet kan sprida sig. Detta är den bild jag måste ha inför ögonen, jag måste tro att detta går att uppnå. Då vill man kämpa vidare. Det är min strategi som jag tänker hålla fast vid.

Här ges inte upp!

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren