”Slussen ska omvandlas till en av Stockholms mest attraktiva mötesplatser med nya torg, kajer och områdets första park”.

Det här är  vad Stockholm stads skriver på sin hemsida om ett av de större ombyggnadsprojekten i huvudstaden just nu.

Denna vision har starkt ifrågasatts och under åren fått starkt motstånd av tiotusentals stockholmare som demonstrerat mot projektet.

Över 10 000 namnunderskrifter har lämnats in till politikerna, tiotusentals har demonstrerat mot projektet. Kritikerna menar att stadens vision är ett falsarium med arkitektritningar som har lite anknytning till verkligheten.

I måndags var det dags för ännu ett  beslut i Slussenprojektet. Då klubbade kommunfullmäktige igenom förslaget till en ny bussterminal inne i Katarinaberget.

Slussenområdet. Ill: wikipedia.org.

Terminalen kommer att byggas som tre tunnlar ett 20-tal meter under Katarinavägen. Om detaljplanen vinner laga kraft kommer anläggningen att stå klar cirka 2023.

Utanför Stadshuset där politikerna fattade sitt beslut demonstrerades det för fullt. En av talarna var Jan Ohlin, medlem i Bevara Slussen, som länge varnat för säkerhetsriskerna i det planerade bergsrummet.

Han sa bland annat:

– En gruva i LKABs regi skulle aldrig släppa in en massa biogasbussar.
Här ska bussarna köra nästan en kilometer – inne i berget – med tusentals resenärer i samma utrymme, och det ska vara ok.

Foto: Catharina Ingelman-Sundberg.

Här publicerar vi delar av talet:

Montblanc-tunneln, Scandinavian Star, bussbränder, cyanväte … Ja, vad ska man inte behöva lära sig som Slussenengagerad.

Jag ska göra två tillbakablickar, till fem och 500 år sedan. Det som sker här i Stadshuset idag är en repris.  För fem år sen togs exakt samma beslut i fullmäktige.

Alliansen beslutade att genomföra bussterminalen i Katarinaberget.
Sten Nordin, Regina Kevius, tjänstemännen på Stadsbyggnadskontoret, Exploateringskontoret och stadens jurister försäkrade att beredningen var fullgod.

Ni kan lita på oss. Vi har tänkt på allt, sa de.

På hösten 2013 kom frågan till prövning i Mark- och miljödomstolen, som underkände beredningen på fem punkter, var och en stark nog att räcka, och stoppade hela detaljplanen.

Så undermålig var den beredning som stadens politiker, tjänstemän och jurister ställt sig bakom.

Det visade sig att staden:
1. inte hållit programsamråd
2. Inte satt upp utgångspunkter och mål
3. inte redovisat rimliga alternativ
4. Inte redovisat förhållande till andra planer
5. Inte redovisat ekonomin tillräckligt

Ett riktigt hafsverk, med andra ord.

Staden överklagade beslutet, med en väldigt arrogant ton. Domstolen ”hade inte förstått sitt uppgift”, sa man.

Nästa instans, Mark- och miljööverdomstolen fastställde domen. Så fick man ta om hela planprocessen.

Idag står frågor om brandfara främst.
”Ni kan lita på oss, vi har tänkt på allt”, säger Roger Mogert. Känns bekant, inte sant?

Samtidig är det tydligt att man inte tänkt på allt. Frågan har diskuterats i Stadsbyggnadsnämnden, som antagit ett SU – ett särskilt uttalande. Så gör man vid problem. Ju fler som är med, desto mer utslätad formulering.

Hör vad de enades om:

”Stadsbyggnadsnämnden strävar efter en modern och funktionell ny bussterminal vid Slussen. Stadsbyggnadsnämnden ser att arbetet med säkerheten i den kommande bussterminalen bör fortsätta i samverkan med berörda aktörer även i den den fortsatta byggprocessen.”

Är det inte fantastiskt? Efter stora diskussioner slår man fast att arbetet med säkerheten bör fortsätta.

Man går alltså till beslut utan att veta hur man ska göra. Det fixar vi sen, lovar man.
Motsatsen – att inget göra – torde ju vara förbjudet. Detta uttalande är inte värt bläcket det är skrivet med.

För ett par veckor sen fattade Kommunstyrelsen beslut. Det är den viktiga delen av processen. Idag ska fullmäktige godkänna styrelsens beslut. Det gör ledamöterna lydigt som nickedockor.

Först efter Kommunstyrelsens beslut hävde staden sekretessen på en rapport om brandsäkerheten. Innan det har ingen utomstående kunnat läsa den.

Rapporten har nu granskats av professionella yrkesmän, som Lars Harms-Ringdahl, professor i riskanalys vid KTH, och Hans Wermelin, skeppsbyggare och brandexpert.

På punkt efter punkt konstateras att läget är allvarligt.

Dock väljer staden att inte fästa så mycket avseende vid det. I stället ansluter man sig till ALARP. Vet ni vad det är? ALARP står för:

”As Low As Reasonably Possible”.
“Så lågt som rimligt möjligt”

Det är häpnadsväckande osakligt. Man håller tummarna, med andra ord.

Hans Wermelin har talat med bedömare i hela landet. Ju längre bort man kommer, desto tydligare blir kritiken, påpekar han. Sålunda säger man Lund att detta är helt fel, medan man tystnar i Stockholm.

Men brandkåren då? De måste väl säga som det är? Det tror många. Men tyvärr. Brandkåren får inte längre stoppa dåliga projekt, förklarade en brandmästare för mig häromåret. Efter en lagändring 2004 kan de bara sitta med som rådgivare. ”Och städa upp när det händer något”, som han sa, bistert.

SSBF, Storstockholms brandförsvars styrs från Stadshuset, med Karin Gustavsson (S), Karin Wanngårds högra hand som politiskt tillsatt ordförande.

Den lilla formuleringen i SU’et ska alltså staga upp allting.

Allt ska bli bra, för det har vi papper på. Detta liknar i mångt och mycket en annan situation i Stockholms historia. Inte från fem år, utan exakt femhundra år bak i tiden.

Biskop Brask.

I år fyller nämligen brasklappen 500 år. Det var 1517 som biskop Brask skrev den rad han fäste under sigillet, till ett beslut han inte kände sig bekväm med.

”Till denna besegling är jag nödd och tvungen”, skrev biskopen, en formulering som blivit bevingad.

Och visst finns det likheter.

För vad är väl detta SU om inte en brasklapp? Inför löftet om fortsatt säkerhetsarbete lägger sig kritikerna.

 

Nu går frågan för andra gången till prövning. Då visar det sig hur väl staden berett ärendet och vad det särskilda uttalandet är värt.

Men nog är det märkligt:

En tunnel som är längre än 500 meter är reglerad av statlig lag, med stränga säkerhetskrav.

En gruva i LKABs regi skulle aldrig släppa in en massa biogasbussar.
Här ska bussarna köra nästan en kilometer – inne i berget – med tusentals resenärer i samma utrymme, och det ska vara ok.

Är det ok?

Jan Ohlin