Inga-Britt Ahlenius har inte mycket gott att säga om Ban Ki-moon. Foto: Inge Josephson

Inga-Britt Ahlenius har gjort sig känd för att fullkomligt orädd granska och kritisera makthavares och organisationers brister. Hon fick bl a Riksrevisionen omorganiserad och en EU-kommission på fall. Som chef för FN:s internrevision sågade hon generalsekreteraren Ban Ki-moon längs med fotknölarna i sin slutrapport, när hennes mandat löpte ut 2010.

Nyligen har Inga-Britt Ahlenius tillsammans med journalisten Niklas Ekdal kommit ut med boken Mr Chance – FN:s förfall under Ban Ki-moon, som bygger på hennes mycket kritiska FN-rapport. När Inga-Britt Ahlenius talar om sin bok vid ett lunchseminarium för stockholmsjournalisternas seniorer igår torsdag, menar hon att Ban Ki-moon inte levererat något av det han utlovade vid sitt tillträde 2007, t ex vad gäller att öka transparensen i FN:s arbete. Stormakterna, och då särskilt USA (G W Bush), var  ointresserade av en stark generalsekreterare. Hon menar att USA regisserade generalsekreterarens arbete och val av medarbetare vilket har lett till kompetensförlust, organisationens förfall, passivitet och ineffektivitet. Hon nämner bland annat misskötta katastrofinsatser i Haiti och Pakistan och den totala frånvaron i Syrien-konflikten. ”Det är betecknande för Moons oförmåga”, säger hon, ”att det är förre generalsekreteraren Kofi Annan som åker till Syrien för att försöka hitta en lösning”. Hon skräder inte orden om Ban Ki-moons fögderi: ”En komplett nolla, ointresserad av sitt uppdrag”. Icke desto mindre valdes han om av generalförsamlingen 2011 på ytterligare fem år.

I kylan efter att ha utmanat makten

Inga-Britt Ahlenius lämnade posten som chef för Riksrevisionsverket runt 2000. Då hade hon lyckats med konststycket att bryta loss verket från regeringen så att det numera sorterar direkt under riksdagen. Med detta utmanade hon makten – den dåvarande socialdemokratiska regeringen och särskilt dåvarande finansministern Bosse Ringholm (vem minns inte mobiltelefonsamtalet som hon trodde var från Ringholm, men som visade sig vara ett skämt). Socialdemokraterna gillade inte utvecklingen men tvingades ge sig i ”sitt största konstitutionella nederlag någonsin”, enligt Ahlenius. Det ledde till att hon hamnade ute i kylan. Så när Inga-Britt Ahlenius blev utsedd till FN:s tredje högsta ämbete 2005 var det inte Sveriges förtjänst. Hon blev chef för FN:s internrevision, The Office of Internal Oversight Services, tack vare USA… Inga- Britt var då 66 år och ett strålande exempel på hur ålder och erfarenhet kan tas tillvara i nya karriärer.

Eliasson kan komma att ta över

Inga-Britt Ahlenius skulle gärna ha sett Jan Eliasson (72) som FN:s generalsekreterare, i stället för den biträdande som han nu blir i juli 2012. Hon menar att det möjligen finns en baktanke från stormakterna att Eliasson kan ta över, men ”mycket handlar om att ingen får tappa ansiktet”, säger hon utan att låta särskilt hoppfull. ”Och FN kommer alltid att vara en imperfekt organisation”, säger hon, för stor och komplicerad…

Tre områden som borde sättas under lupp

Vi ska heller inte ha någon övertro på att allt är frid och fröjd i Sverige, menar Inga-Britt Ahlenius och pekar ut tre områden som borde sättas under lupp i vårt eget land:

Det statliga tillsättningsförfarandet, ”Att regeringen kan utse vem man vill till myndighetschef undergräver myndigheternas oberoende”, säger hon.

Offentlighetsprincipen. Den sätts ur spel när mer och mer av viktiga beslut överhuvudtaget inte sätts på pränt.

Kommunerna. ”Kommunerna är ju stora utförare av statligt reglerad verksamhet, men det kommunala självstyret hindrar insyn”.

Så frågan är vilka som nu ska huka sig när Inga-Britt laddar om….?

Mr Chance – FN:s förfall under Ban Ki-moon av Niklas Ekdal med Inga-Britt Ahlenius. Brombergs 2011, 148:- inb, 48:- pocket