Kultur

Hon vann vår tävling om livet som 60 plus

I dag publicerar vi Ing-Marie Perssons bidrag Mina nya sammanhang som vann Nyfikengrås tävling om Livet som 60 plus. Grattis Ing-Marie!

Foto: freeimages/02 Patrick Friesen.

Foto: freeimages/02
Patrick Friesen.

Mina nya sammanhang

− På måndag är det ett uppmärksammat mord på en ung man i Alby. Flera vittnen är kallade. Kan du boka in dig då?

Det är chefen som ringer. Jag tittar i min kalender och konstaterar att jag redan är inbokad den dagen. Jag ska träffa en grupp på Senioruniversitet som planerar en föreläsningsserie om migration och integration. Det vill jag inte missa.

− Så synd, det hade jag gärna gjort men tyvärr är jag upptagen. Men får jag passa på att anmäla mig till vidareutbildningen på Södersjukhuset, som du flaggat för, om hur de tar hand om våldtagna?

− Javisst, det går bra. Du är så välkommen. Det är många som anmält sig.

Jag tänker på studiekamraterna och gläds över att få träffa dem igen. Vi lärde känna varandra väl under den termin grundutbildningen varade. Av ren tillfällighet fick jag veta att det fanns behov av vittnesstöd vid tingsrätten och att en utbildning just skulle starta.

Jag hade nyligen slutat mitt arbetsliv. Mycket hade blivit eftersatt i hemmet den senaste tiden och jag skrev en lång lista över allt. När jag tittade på min göra-lista kändes det mesta som att det kunde vänta till en annan dag, en dag när lusten kom tillbaka. Jag saknade det sammanhang ett arbete med arbetsplats, kamrater och kontakter innebär.

En stor del av mitt liv hade försvunnit från ena dagen till den andra. Vid olika tillfällen berättade jag för vänner och bekantar hur viktigt det var för mig att finna något nytt som får mig att stiga upp på morgonen och engagera mig igen. Vid ett sådant tillfälle räckte min svärson över ett av barnbarnen till mig med orden:

− Här har du ett sammanhang!

Jag är en nyfiken typ och det är kanske därför jag söker olika saker att engagera mig i. Något jag trots allt inte varit nyfiken på är livet som pensionär. Nitton år före pensioneringen började jag reflektera över hur många år det var till dess och konstaterade att det var långt kvar.

Det som oroade mig då var allt annat som har med åldrande att göra, att min hud skulle åldras, att jag skulle bli rynkig som mamma. Det var det mest skrämmande. Att se sin älskade mammas rynkor runt munnen och inse att jag också skulle få sådana.

Så tänkte jag också när jag var 56 och låg på bryggan i solen. Det var sommaren då pappa blev sjuk och dog. Jag vakade och var hos honom så mycket som möjligt. När jag tog en paus i den heta solen kände jag att min armsvett luktade annorlunda, som murket trä. Sedan fick jag pigmentförändringar på kroppen och ångrade allt solande jag ägnat mig åt under mitt liv.

Jag fick ha mina föräldrar länge. Mamma fick jag ha tills jag var 64 år. För mig kändes det som hon varit länken till min barndom, till det förhållningssätt jag hade då. Nu när jag är 70 är jag osäker på om den nya upplevelsen har med min mammas bortgång att göra eller med åldern. Hela tiden sker nämligen något hos mig som går som en underström i mitt medvetande.

Medan jag är sysselsatt med mina uppdrag, med barn och barnbarn, man och hem, släktmiddagar och trädgårdsarbete, cykling och styrketräning, nyhetsbevakning i medier och olika seminarier, pågår en osökt verksamhet som kan liknas vid någon sorts kunskapsanalys.

Fonden i denna analys är tiden, den märkliga tiden som plötsligt går så fort. Jag kan numera reflektera över hela mitt liv samtidigt, som om det vore en enda händelse. Därför förstår jag mycket väl att äldre personer ofta berättar om sin barndom eller om hur det var förr. Jag tycker det är mycket intressant att lyssna på dem.

Nu när jag funnit nya sammanhang reflekterar jag över de tidigare jag befunnit mig i och min vånda jag upplevde där emellan, innan jag fann mina nya uppdrag. Jag kan se tillbaka på mina olika yrken och göra jämförelser. Under mina år som lärare 1973-1983 försämrades villkoren för lärarna. Resurserna skars ned.

I början av min tid i statsförvaltningen hade jag ett stort tjänsterum med sammanträdesbord med plats för sju deltagare. Det fanns flera administratörer på varje enhet. När jag slutade hade allt detta försvunnit. Det fanns en administratör för en avdelning på hundra personer.

Jag arbetade i kontorslandskap utan bestämda skrivbord och hade ett skåp på liknande sätt som mina elever hade haft på högstadiet och gymnasiet. Där förvarade jag min bärbara dator och eventuella pärmar. De senare som ett tecken på att jag inte helt ville acceptera det papperslösa kontoret.

När jag tänker på hur en vanlig vardag såg ut då i förhållande till hur den ser ut nu kan jag konstatera att jag ofta inte hann med att göra det jag ville göra, till exempel att följa med i världshändelserna eller att vara en närvarande mamma för mina barn.

Jag hann i stort sett endast läsa rubrikerna i dagstidningen. Medan jag åt middag med mina barn var mina tankar fortfarande på arbetet. Jag hade en lycklig förmåga att bli engagerad och gå upp i de projekt jag jobbade med.

Jag såg möjligheter att kunna påverka och att verka som samhällsförbättrare men upplevde stress och känslor av otillräcklighet. Resurserna blev efter hand mindre och mindre. I slutet gällde det att trolla med knäna och det blev mer yta och vackra ord än genuint innehåll med djup och förklaring av kunskapsbygget. Vi tittade i vår tombola av floskler och valde vilka som var mest användbara för tillfället.

I två år har jag nu varit vittnesstöd vid tingsrätten. Uppdraget innebär att jag inte får förekomma i brottsregistret och har åtagit mig att minst två gånger i månaden medverka i att lappa och laga i rättsapparaten.

Som före detta lärare i samhällskunskap och historia och senare som statsbyråkrat vid olika myndigheter är tingsrätten knappast en främmande miljö men det är ändå en ny och spännande roll att vara ett pedagogiskt stöd för rädda och osäkra vittnen eller målsäganden.

Att företräda och hjälpa människor i en för dem oftast ovan situation känns viktigt. Jag får samtidigt tacksamhet i stora mått på ett sätt som jag sällan upplevt i mina tidigare yrken. Jag lär känna människor som jag aldrig skulle ha kommit i kontakt med annars. De ger mig en inblick i sina liv, sin kultur och historia.

Att på detta sätt uppleva vad som nu händer i vårt samhälle påminner mig om det forskningsprojekt jag drev en gång i tiden. Men då handlade det om andra saker, nämligen hur det kommer sig att människor upplever risker på olika sätt.

En del tar risker med en klackspark och är lugna. Andra ser risker på ett tidigt stadium och blir oroliga och gör allt för att undvika katastrofala händelser och konsekvenserna av dem. Anledningen till de skilda förhållningssätten till risk finns enligt min forskning i deras barndom då föräldrarna, eller en av dem, i olika situationer präglat barnet på ett sätt som satt mönster i deras hjärnor och känslor i resten av deras liv.

− Du måste gå på Senioruniversitetets föreläsningsserie om rättssäkerhet! Den är jättebra, sa en av mina nya vittnesstödskamrater.

På så sätt kom jag i kontakt med vad Senioruniversitetet gör. I samband med en utvärdering lämnade jag förslag på nya ämnen och föreslog en föreläsningsserie om de pågående samhällsomvälvningarna, till exempel klimatförändringarna och migration och integration av flyktingar.

Eftersom jag sedan ett år har uppdrag som god man för ensamkommande flyktingbarn har jag inblick i hur mottagandet och integrationen fungerar. Jag upplever ett behov av att ta del av vad forskningen på området har att erbjuda. Med olika perspektiv, tänker jag och de andra i gruppen som också ser liknande behov, får vi en bättre förståelse för migrations- och integrationsfrågor.

Tipset om att vara god man fick jag av en väninna när jag pratade om hur jag upplevde pensioneringen som en förlust av sammanhang och mina behov av att finna nya. Både mina föräldrar och svärföräldrar var egna företagare och var verksamma vid hög ålder. Jag vet helt enkelt inte hur folk gör när de från ena dagen går från full sysselsättning till att nästa dag gå på den ”långa semestern”.

− Gå in på kommunens hemsida och leta upp Överförmyndarnämnden. Det är dom som utser gode män för ensamkommande flyktingbarn, sa hon. Som lärare i svenska för invandrare vet hon hur flyktingar har det och vilka regler som gäller.

Jag gjorde som hon sa, anmälde mitt intresse och blev så småningom inbjuden till information om vad uppdraget innebär. Snart fick jag förfrågningar från nämnden och har för närvarande tre ensamkommande asylsökande pojkar, femton år gamla, som jag är god man för.

Uppdraget liknar det förra som vittnesstöd på så sätt att jag företräder och hjälper människor som befinner sig i en för dem ny och svår situation. I vanliga fall skulle jag inte komma i kontakt med de här människorna heller och deras nya vårdnadshavare på familjehemmen de befinner sig på. Jag får inblick i både deras kultur och vår egen. Ibland har jag hört någon av dem uttrycka:

− Jag är man! med hög röst och med pondus som en vuxen man. Då inser jag att de lägger mer i dessa tre ord än vad jag gör. En av pojkarna är till exempel indignerad över att mannen i familjen brer smörgåsar till barnen.

− Det är hennes arbete!

Jag har förstått att vara man i de tre pojkarnas föreställningsvärld innebär bland annat att kvinnor passar upp och är lyhörd för i princip alla behov mannen i familjen har. Det som vi omedvetet tar för givet i vardagen, till exempel i relationen mellan kvinnor och män eller vad frihet innebär, upptäcker jag innebär något helt annat för dessa pojkar.

I deras barndom har det rått andra förhållningssätt, till exempel att männen äger det offentliga rummet. Om kvinnor måste vistas där är det nödvändigt att skydda och täcka dem.

När nu polisen i Östersund säger att kvinnor inte ska gå ut upplever jag det som ett hot mot de värden vi lyckats uppnå. Jag skulle vilja veta om det finns metoder för att integrera unga män och samtidigt skydda våra värden, till exempel att kunna röra oss fritt på gator och torg, i simhallar och motionsspår.

Mitt engagemang har kommit tillbaka och jag är glad.

Ing-Marie Persson

Fotnot: Läs mer om vinnarna i vår tävling här.

 

Kommentarsfältet är stängt

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren