Nu är det dags igen. Dags att uppmärksamma ett av våra kanske mest omskrivna, omstridda och – av somliga – omhuldade skiljetecken. Älskat av många; hatat och avskytt av lika många.

Den 6 februari, på boktryckaren Aldus Manutius dödsdag för drygt 500 år sedan, firar vi numera traditionsenligt semikolonets dag.

För mer än 500 år sedan, närmare bestämt 1494, införde Manutius semikolon i den dåvarande skiljeteckensuppsättningen. Där fanns redan såväl punkt som kolon, frågetecken och utropstecken. Men med tanke på dåtidens långa meningar (perioder) förefaller det ganska självklart att det kunde föreligga ett behov av ytterligare ett meningsavskiljande tecken.

Tänk, mer än 500 år och fortfarande frågar sig många hur tecknet egentligen ska användas. Ja, till och med om det över huvud taget ska användas …

Och så har det låtit under århundradenas lopp. Carl Jonas Love Almqvist skriver till exempel i sin Svensk Rättstafnings-lära från 1829 att man bör veta att ”komma, kolon och semikolon brukas understundom i stället för hvarann, så att deras användande ofta är mera fritt, än regelbundet”.

Det är inte utan att man känner igen sig än i dag. Åtminstone när det gäller kolon och semikolon. Men det borde vi inte göra. Reglerna för användningen av de båda tecknen stabiliserades redan under första hälften av 1800-talet.

Först kolon. Från tidigt 1800-tal informerar skrivhandböckerna om att kolon ska användas före ”förklaring”, ”bevis” och ”exempel” och så småningom också före ”uppräkning”.

Sedan semikolon. I 1836 års språklära, utgiven av Svenska Akademien, får vi veta vad som gäller för det tecknet. Semikolons uppgift är att skilja på ”sådana större delar av en period, som var för sig äro självständiga satser, och således icke hafva någon grammatikalisk förbindelse medelst konjunktion”.

Så småningom specificerades detta något; vi får lära oss att de självständiga satserna ska vara i ”visst” eller ”nära sammanhang”. Och i dag vet vi att det var så semikolon skulle överleva in i modern tid: som ett meningsavskiljande tecken med uppgiften att signalera samband. Som ersättare för en samordnande konjunktion (exv. och, men, för). Något som jag lyfte fram i fjolårets hyllningstext (läs här).

Vi har länge talat om ”fullständiga meningar” (huvudsatser med subjekt och predikat) som en förutsättning för semikolon. Här är det nog dags att ändra inställning.

I dag, när de ofullständiga meningarna, meningsfragmenten, blir allt vanligare i vårt skriftspråk är det bättre att utgå från att meningarna ska vara självständiga. Jag har testat den strategin i denna texts första stycke (Älskat av många; hatat och avskytt av lika många).

Självständiga är ett nyckelord. Semikolon ersätter punkt; tecknet avgränsar självständiga meningar.

Det är så här språkutveckling fungerar. Vi tror att reglerna är huggna i sten. Men, så plötsligt, sätter vi oss över dem. Ibland medvetet; ofta omedvetet.