Samhälle, Upplevt

I Kants och robotarnas Kaliningrad

"Fishermen's village" i Kaliningrad. Foto: Aleksander Kaasik/en.wikipedia.org.

Journalisten och omvärldsanalytikern Robert Björkenwall besökte i höstas enklaven Kaliningrad. Här skriver han speciellt för Nyfikengrås läsare om sina upplevelser från resan:

Intrycken från  en givande resa med seniora journalister i mitten av oktober till forna preussiska Königsberg, nu ryska Kaliningrad, börjar så smått sjunka in.

Den lilla enklaven mellan Polen och Litauen med en miljon invånare i hela regionen, varav en halv miljon i själva Kaliningrad (firade 760 som stad år 2015).  Här där ryska Iskander-robotar sedan en tid tillbaka finns utplacerade och skulle kunna ödelägga halva Sverige om olyckan skulle vara framme.

En  stad stor som Göteborg är dock betydligt trevligare och öppnare än sitt rykte och med ett utmärkt Immanuel Kant-museum, mångkulturell atmosfär och en glädjande nyhet att det nya reningsverket, delvis finansierat av Sverige och Danmark, nu sedan april 2016 är i full drift.

Iskander-robot på väg. Foto: A.Savin/sv.wikipedia.org.

Det gör att avloppet från halvmiljonstaden Kaliningrad nu inte längre orenat går ut i Östersjön. Samma sak gäller numera också motsvarande reningsverk i S:t Petersburg, som nu också fungerar och fått en bra ledning. Positiva nyheter för alla som vill se ett renare Östersjön.

Kant punktlig som en klocka

Immanuel Kant, den tyske 1700-talsfilosofen, levde och verkade hela sitt liv i Köningsberg fram till sin död 1804.

Här tog han sina dagliga promenader över de sju broarna punktligt som en klocka och lämnade aldrig staden under hela sitt liv. Här är han också begravd alldeles intill katedralen och där även ett  fint museum finns inrymt i katedralens torn.

Immanuel Kant. Foto: sv.wikipedia.org.

Han som bland mycket annat skrev att “två ting fyller mig med förundran, stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig”. Kants minne vårdas ömt – delvis med tyskt stöd – och är ett viktigt dragplåster för besöksnäringen i Kaliningrad.

Annars finns inte så mycket kvar av det tysk-preussiska arvet av Köningsberg i dagens ryska Kaliningrad. Samma sak gäller dess tidiga historia som går tillbaka till år 1255 då en tysk orden grundade staden.

År 1701 blev så Köningsberg huvudstad i kungariket Preussen.  Men stadens store man är filosofen med det kategoriska imperativet, Immanuel Kant (1724-1804).

Och givetvis följer vårt sällskap den energiske guiden Olga Danilovas uppmaning att klättra hela vägen upp i Kantmuseets torn för att fotografera filosofens dödsmask. Sedan avrundar vi det hela med en lysande orgelkonsert i själva katedralskyrkan. En lisa för själen.

Annat som finns kvar från tyska tiden är den storslagna men numera rätt ödsliga och glest trafikerade Bahnhof Süd , numera Yuzhnly voksai och som utgör ändstationen för tåget från Moskva och S:t Petersburg.

Königsbergs slott, 1895. Foto: sv.wikipedia.org.

Moskva-tåget går bara en gång om dagen och den till S:t Petersburg bara några gånger i veckan. Och resan kräver både visa och utrikespass för även ryska, inhemska resenärer.

Fjärrtågen avgår för övrigt alltid enligt Moskvatid medan lokaltågen följer tiden i Kaliningrad som är densamma som i Sverige.

Bombades svårt

Köningsberg bombades svårt under andra världskrigets slutfas så det mesta – inräknat slottet (där nu utgrävningar görs av källaren) – medan t ex preussiska kuststaden Rauschen, numera Svetogorsk, en dryg timmes bussresa från Kaliningrad förblev oskadat.

Här i närheten ligger bland annat bärnstensgruvan Yantarnyy, där årligen 300 ton bärnsten utvinns och 90 procent går på export. Det är en viktig inkomstkälla för Kaliningrad-regionen som är en så kallad ekonomisk frizon.

Åter andra försörjer sig på att arbeta som underleverantörer till tyska BMW, sydkoreanska Hynday och Kia, produktion och sammansättning av TV-apparater för den ryska marknaden, berättar Dimitrij på Handelskammaren i Kaliningrad.

Livsmedelsindustrin är en annan viktig sektor och som fått ett visst uppsving i spåren av EUs sanktionspolitik mot Putin-regimens annektering av Krim och som krympt bland annat den finska livsmedelsexporten till Ryssland.

Snittinkomsten för en industriarbetare i Kaliningrad-regionen ligger på runt 23 000- 25 000 rubel (drygt 4 000 kr) och på vilket man betalar 13 procent i en rak, platt skatt. Det gäller till exempel även de som bearbetar bärnstenen till smycken  av olika slag.

Arbetstiden är 40 timmar och när de går i pension får de ut ungefär halva sin tidigare lön i pension. Något som gör att många pensionärer nödgas arbeta extra för att få ihop till en anständig försörjning.

Här i närheten av området där bärnsten utvinns finns ett minnesmärke i Palmniken över nazisternas brutalitet, den 31 januari 1945 då något tusentals utmattade judiska män, kvinnor och barn drevs ut i havet och mejades ner av tyskarna.

Det märkliga Kuriska näset

Ett hjärtskärande monument av uppsträckta armar och  händer vid stranden vittnar om detta. Unesco-världsarvet, det märkliga Kuriska näset och som delas mellan ryska Kaliningrad-regionen och Litauen, är också flitigt besökt. Inte minst då av ornitologer och andra naturvänner.

Så trots Iskander-robotar, nya utplaceringar av  tunga kustrobotar av Bastiontyp och annat är Kaliningrad-enklaven där mellan Polen och Litauen värt att besöka.

Och själv fick jag dessutom tillfälle till några givande samtal med Gena och hans fru, båda från Moskva  men på besök i Kaliningrad,  om ryska medier och hur de rapporterar om Krim, Donbas-regionen i Ukraina.

Och även hur den ryska allmänheten absorberat bilden av den påstådda Nato-inringningen av Ryssland och som av Putinstyrda medier sägs vara motiv nog för Ryssland att folkrättsbrottsligt annektera och behålla Krim, som “ändå är ryskt”. Trots omvärldens ogillande och embargopolitik.

Robert Björkenwall

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren