Folk, Krönikor, Tyckt

Idrotten inne i en ”postideell” epok

Det började ned en garageport hemma i Södertälje 1961. Foto: youtube.com

Det började med en garageport hemma i Södertälje. Foto: youtube.com

Inte sjutton behövde Björn Borg gå på tennisakademi. Det räckte med en garageport  och Percy Rosberg och därmed var vägen mot världstoppen öppnad. Inte heller Mats Wilander och Stefan Edberg hade ”akademisk” utbildning, de kom fram ur den svenska klubbmyllan, där frivilliga och obetalda krafter gjorde stora ledarinsatser.

Läget är annorlunda nu, sannerligen inte bara inom tennisen. Ledarinsatser på ideell grund är fortfarande ädla, men räcker inte. Idrotten betraktas alltmer som ett realistiskt yrkesval och många föräldrar satsar mycket pengar om deras barn anses vara talangfulla.

Många unga svenskar beger sig redan i 15-årsåldern till internationella fotbollsskolor, barnet blir lärling i en storklubb med förhoppningen om att så småningom nå ära och berömmelse och ett välansat bankkonto.

För de flesta stannar satsningen vid en dröm, i bästa fall har man fått lite språkkunskaper och en del andra erfarenheter. För några kan det gå snett med starkt försenad introduktion i vuxenlivet. Ishockeyn har också utbildningsvägar som kräver hyggligt förmögen bakgrund.

Ideella krafter får en undanskymd roll

Utvecklingen har varit på gång länge, men det blir allt tydligare att idrotten befinner sig en postideell epok. Visst finns det ideella krafter kvar, men de får en alltmer undanskymd och minskande roll. Det duger sannerligen inte längre att kasta ut några fotbollar på en plan och låta barnen leka ett tag.

Pappor som i stil med Johnny Holm kan lära sin sin son (Stefan) att hoppa höjdhopp lär få det allt svårare att agera. Man kan beklaga utvecklingen, men den gamla tiden kan inte önskas tillbaka.

Självklart är det bra med utbildning och förstklassiga instruktörer, som på ett professionellt sätt kan vårda talangerna.  Men vem ska betala? Redan minskar ungdomstillströmningen till idrotten och det kanske inte bara beror på lockelsen från datorerna.

Det har i många fall redan blivit för dyrt för ungdomar att idrotta på basnivå, Föreningarna måste alltmer ta betalt för både lokalhyra och instruktörer. Det är inte längre gratis att låta sina barn idrotta, det kan bli fråga om en mycket dyr investering. Avkastningen är ytterst osäker.

Vardagsidrotten sitter trångt

Den allmänna samhällsutvecklingen gör inte heller problemet lättare för idrotten. Den enorma inflyttningen till storstadsregionerna har knappast förbättrat ungdomsrekryteringen. I tätbefolkade områden där stor brist råder på på vård, skolor, bostäder och kommunikationer är det inte självklart att satsa mer på ungdomsidrott.

En och annan tokdyr arena (som Friends) kan det bli, men vardagsidrotten sitter trångt. Inget politiskt block verkar villigt att satsa, även om många vackra fraser om idrottens värde ofta vädras i valrörelser. Men det är billigast ingenting göra.

Väldigt många av våra idrottsstjärnor har kommit från små orter, men nu minskar således denna härliga resurs. Hur stora chanser får talangerna i storstaden? Kan den gamla grundidealiteten verkligen förenas med ett modernt professionellt tänkande och agerande? Finns  det ledare som kan klara denna balansgång?

Den postideella svenska idrotten står definitivt inför stora problem.

Kommentarsfältet är stängt

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren