Folk, Krönikor

Ingen slutpunkt i Quickärendet

Beatrice Ask. Foto: en.wikipedia.org

Beatrice Ask. Foto: en.wikipedia.org

Rättsskandal, sade justitieminister Beatrice Ask.

Rättsskandal, ekade justitieutskottets ordförande Morgan Johansson.

Regeringen Reinfeldt satte till  Bergwallkommissionen under ledning av Daniel Tarschys.  Den 5 juni offentliggjordes slutrapporten och Tarschys medarbetare  summerade på DN Debatt: ”Många misstag  begicks, men vi har inte kunnat identifiera  några avgörande systemfel.”

Morgan Johansson. Foto: socialademokraterna.se

Morgan Johansson. Foto: socialademokraterna.se

Det var alltså ingen rättsskandal?  Jo, hävdar Bergwall/Quicks advokat Thomas Ohlsson innan han läst rapporten: ”Om inte det är en rättsskandal så vet jag inte vad en rättskandal är.”

Tvärsäkerheten på ömse sidor har varit och verkar fortfarande vara monumental.

Justitierådet Göran Lambertz har skrivit boken Quickologi  på 500 sidor. Hans uttalade huvudmotiv  är att  visa att fallet, som det hanterats av rättsväsendet, inte är en rättsskandal.

Göran Lambertz. Foto: Ingrid Lindgren

Göran Lambertz. Foto: Ingrid Lindgren

De hårt åtgångna utredarna och åklagaren har liksom de dömande tingsrätterna och Quicks advokat Claes Borgström alla gjort ett gott och framför allt hederligt arbete.  De är inte värda de grova epitet och anklagelser för lögner och manipulationer som östs över dem, menar Lambertz.

Prisbelönta journalister som  framlidne Hannes Rådstam, författare till boken Thomas Quick – att skapa en seriemördare, det juridiska universalgeniet Leif GW Persson, Jan Guillou, men även medier som under åren 1993-2001  gottat sig i serien av erkännanden, hade tagit heder och ära av folk som gjort sitt jobb.

Det hade blivit för mycket för Göran Lambertz,  som bröt mot de oskrivna regler som gäller för ett justitieråd att inte kvälja dom och respektera oskuldspresumtionen efter ett friande. För allt detta fick också Lambertz på tafsen så till den grad att Quick-debatten började likna en Lambertz-dito.  Nu har kollegorna på HD helt uppenbart lyckats sätta munkavle på det oavsättliga justitierådet.

Utredningen påminner, med glimten i ögat, om att av de sexton böcker som skrivits om fallet lutar omkring hälften mot att Quick varit skyldig medan den andra hälften hävdat motsatsen:” Sture Bergwall själv har bidragit med en bok i vardera kategorin.”

Daniel Tarschys. Foto: commons.wikimedia.org

Daniel Tarschys. Foto: commons.wikimedia.org

Av det som Tarschys framförde vid presskonferensen senare på dagen går det inte att dra  slutsatsen att de fel som begåtts i sig varit av den graden att kommissionen kan tala om en rättsskandal. Det borde i sig vara en tankeställare  för den tidigare justitieminister lika väl som den nuvarande som alltså var snabba att använda det ordet.

De fel som påtalas handlar om att utredare och åklagare har varit desamma i fall efter fall och att det kan ha utgjort en risk att man åsidosatt ”objektivitetsprincipen”  och underlåtit att ta fram vad som talat emot ett åtal.

Kommissionen har inte haft  att överpröva domarna – vare sig de fällande tingsrättsdomarna eller de friande domarna i resningsmålen. Men kommissionen kritserar att utredarna kom att acceptera ”högst osannolika, ofta bisarra historier.”

Kanske kan man i de här fallen åtminstone kritisera utredarna för att inte ha gjort mera för att granska Quicks uppgifter. Men att uppgifter är osannolika är tyvärr inte detsamma som att de måste vara osanna.

Vem skulle inte ha avfärdat historier som att en etablerad österrikisk man höll sin egen dotter fängslad i källaren i ett par decennier under vilken hon tvingades föda hans barn?

Man kan konstatera att kommissionen inte leder fram till någon klarhet i vare sig skuldfrågan eller frågor om eventuella tjänstefel. Att det nu satts punktför hela Quickärendet är därför knappast troligt utan på sin höjd en from förhoppning.

 

Kommentarsfältet är stängt

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren