Krönika, Sport

Ingos fall – och uppgång

Ur Wikipedia: Ingemar Johansson har just knockat Floyd Patterson

Ingemar Johansson får knappast längre plats på svenska topplistor över idrottstjärnor genom tiderna. Men han är likväl en av de absolut mest populära svenska idrottsutövarna trots att han som världsmästare, strängt taget, en av de sämre med ett enda misslyckat titelförsvar.

Han vållade debatt på båda sidor Atlanten under hela sin karriär.
Med åren blev han alltmer folkkär, och det började redan under hans aktiva karriär, även om han hade en olympisk svacka.
Långt efter att han tävlat färdigt väckte han förtjusning hos tusentals människor längs Stockholms gator när han dog 2009.
Men sista ordet i sagan Ingo är knappast sagt.

En talang inom boxningen

Ingemar – senare, alltmer Ingo Johansson väckte uppmärksamhet direkt när han gjorde sitt första besök i en träningslokal i Göteborg,
Tränarna förstod omedelbart att de fått ta hand om en enastående talang, som skulle bekräfta deras aningar genom att bli den störste i den svenska boxningshistorien.

Han var snäll, men också envis och målmedveten.
Han hade inte mycket för vackra paroller om att boxas för fäderneslandet eller för ett skapa ett bättre samhälle. Ingo insåg tidigt att boxningen gav honom en underbar chans att skapa sig ett bättre liv än det han fötts till i en arbetarfamilj. Boxningen var hans biljett ut i världen, men han insåg mycket väl riskerna i detta yrke. och han ville inte sluta som ett hjärnskadat ringvrak, utan utgick från den något slitna klyschan om boxning som ”the noble art of selfdefense”.

Han hade ett snabbt KO-slag med sin höger som, i de bästa ögonblicken, fullständigt överrumplade motståndaren, med snabba matchslut som följd och 1952 var planeringen klar: Ingemar skulle boxas som amatör fram till och med sommarspelen i Helsingfors.
Därefter skulle han under sin promotor, Edwin Ahlqvists varsamma ledning, starta sin karriär, med tungviktstiteln för europeer som första mål.

Mycket dramatik innan Ingo blev proffs

Men det blev mycken dramatik i Ingos boxarliv innan amatörledet kunde lämnas hösten 1952. Året innan var han given i Europas lag mot USA:s som skulle mötas i bland annat Chicago.
Den första matchen vann Ingo lätt, Ernest Fann var en god men enkel tungviktare och domaren bröt matchen i den tredje ronden.
Sedan började problemen. Mot Fann slog Ingemar upp en gammal skada i högerhanden och ansåg sig vara satt ur spel. Hans egna ledare trodde att han överdrev och försökte övertala honom. Den engelske, strikte överledaren Russel blev rasande och beskyllde den unge svensken för f

Påtryckningarna var enorma, men Ingemar stod på sig, han ville inte riskera sin framtid och de goda ekonomiska möjligheterna i en proffstillvaro. Hans ståndaktighet skulle få följder året därpå. När hans fiender fick chansen i Helsingfors slog de till hårt. En av de allra värsta belackarna var överste Russel, som tog chansen till revansch.

Det framgår av Ingemar Johansson tidiga memoarer, ”Sekonderna lämnar ringen” (1959) att han kände en viss olust inför OS-turneringen. Han var i stället helt inställd på att bli proffs och ville inte ta några risker, Han ville absolut inte lämna amatörledet i skadat skick. Han tyckte att han var i dålig form och hade inte ställt upp om inte hans blivande managerEdwin Ahlqvist så intensivt hade hävdat att Ingemar hade vissa skyldigheter kvar mot amatörboxningen, det var rimligt att åka till Helsingfors.

Ingemar tyckte att livet i OS-byn var trist. Han boxades heller inte särskilt bra när matchandet kom i gång i slutet av spelen. Avigt och skavigt nådde han dock finalen mot den som superboxare betraktade Ed Sanders, USA. Ingemar ansågs ha obetydligt större chans än en klick smör i en stekpanna och själv ansåg han att hans främsta uppgift var att komma helskinnad från finalen. Allt snack om att kämpa för Sverige tyckte han var patriotiskt larv.

I finalen hände egentligen ingenting, men av någon anledning tyckte domarna att amerikanen var lite bättre än svensken, som ansågs ha flytt fegt. Amerikanens oförmåga att nå svensken fick inga minuspoäng och efter två ronder diskades Ingemar. Sanders tog guldet utan att egentligen anstränga sig.

Diskningen var en ful affär

Diskningar förekommer i boxning, men det som följde efteråt var en pinsam cirkus. Publiken buade vilt och det ansågs vara för riskabelt att låta Ingemar gå upp på podiet och hämta sin redan intjänade silvermedalj. Då kom någon på att svensken genom sin feghet hade förstört sitt eget anseende och svårt skadat inte bara boxningen utan tydligen hela den olympiska idén.

Ingemars taktik hade varit klok men hade samtidigt slagit snett: Han ville undvika skador och därmed borde hans tidigare insats i turneringen raderas ut, tyckte många. Om han däremot hade stannat mitt i ringen och blivit slagen blodig och förlorat tydligt hade de olympiska idealen förverkligats.
En blodig och sönderslagen förlorare var att föredra framför en som stod där oskadd. Raskt enades praktiskt taget hela ledarskiktet om att Ingemar var en skam för idrotten, särskilt den svenska, och att han aldrig mer borde få sätta sin fot i en boxningsring. Det fanns inget regelstöd för att beröva honom hans silvermedalj, men det struntade man i denna hysteriska stund.

Många uppträdde svagt i detta läge. Förskräckligt var också det svenska kryperiet inför IOK: Sveriges Olympiska Kommitté bad IOK om ursäkt och hade inte ett ord till försvar för sin OS-deltagare. Man beklagade oförbehållsamt Johanssons osportsliga uppträdande. Hans medaljs öde struntade man i i denna nationalärans olycksstund.

Fegheten hos förbund och journalister var stor

Direkt obehaglig var Svenska Boxningsförbundets iskalla attityd. Dess ordförande, Oscar Söderlund, som enligt tidens märkliga sed, också skrev krönikor i Stockholms-Tidningen var närmast hatisk: ”Vi svenskar skämdes och smög oss ut ur hallen för att slippa uppleva smäleken, då juryn fullt riktigt beslöt att inte låta honom få sin silvermedalj, varför inte heller svenska flaggan blev hissad vid prisutdelningen. Vi vill inte ha några poäng, som vunnits av en idrottsman, som så litet motsvarar begreppet sportsman. Han har dragit skam över hela den svenska olympiatruppen genom sin feghet. För min del finner jag inga förmildrande omständigheter”.
Detta var varken SOK:s eller Svenska Boxningsförbundets stoltaste stund.

Den övriga svenska sportjournalistiken utmärkte sig inte heller. Ledningen togs av radions Lennart Hyland som skämdes över att vara svensk i direktsändningen och hans kolleger i pressen kom snabbt in på samma linje. Ingemar var en fegis, han var en förrädare, som allvarligt skadat den svenska idrottsäran.
I Dagens Nyheter hette det att Ingemar slagit det ”olympiska pultronrekordet”. Det fanns dock några undantag, främst i Göteborg,

Elakheterna och hånfullheterna haglade över Ingemar, som avråddes från att bli professionell i ett yrke, där mod, inte feghet, premierades.
Helst borde han lämna allt vad boxningsrinkar hette, Idrotts-Sverige ville inte veta av honom

Varför uppstod denna måttlösa, närmast hatiska reaktion?
Ingemar hade förlorat finalen på en taktik som gått snett, men varför försvarade så fall hans rätt till silvermedaljen?
Det skulle dröja flera decennier innan IOK fick klart för sig att det varit fel att beröva svensken hans redan klara silvermedalj.
Förtjänsten av att en rättelse till slut skedde, tillfaller nesligt nog inte den svenska olympiska kommittén, som veterligen inte heller bett Ingemar Johansson om ursäkt.
Det var göteborgsjournalisten Sven Ekström som i åratal kämpade för att det grova felet skulle rättas till. Han var redan 1952 en av de få som betraktade det hela med en kyla, som senare ändrades till hetta för en, i hans tycke nödvändig strid.

En av orsakerna till den våldsamma ilskan och hos vår press och många ledare var antagligen närheten till det andra världskriget.
Det fanns någon form av dåligt samvete i Sverige för att man sluppit direktkontakt med krigets fasor. Trots att landet varit neutralt var Sverige en av segrarna, med omedelbart stigande välstånd när världsekonomin kom i gång. Sverige hade ett försprång som förvaltades väl både inom industri och idrott.

Neutraliteten under kriget drabbade Ingo

Neutralitet var emellertid inte ärofyllt.
Sverige hade periodvis i praktiken varit medlöpare till det tyska nazistyret även om vi slutskedet av kriget klart stod på västmakternas sida.
Draget av opportunism var tydligt vilket somliga svenskar skämdes över.
Idrotten och dess hjältar var ett av medlen för att återupprätta det svenska anseendet och boxningen var sannerligen en sport för män utan fruktan.

Det fanns ett slags stolthet över att svensk nått OS-finalen i tungvikt men också ett slags bävan:
Skulle Ingemar klara den stora prövningen mot en fruktansvärd motståndare? Man förväntade sig knappast en seger, men såg framför sig en svensk idrottsman som ädelt och tappert tog nödvändiga smällar i fosterlandets tjänst. Man måste offra sig.

Och så denna tragikomiska antiklimax:
En försiktig svensk, som på något sätt personifierade den kloka, men fega neutraliteten och sprang omkring i ringen som en ovanligt rädd kanin.
Den svenska nationen var utskämd, så här skulle en nordisk hjälte inte uppträda.
Varför stänkte inte offerblodet till fosterlandets ära?
Varför såg Ingemar så oberörd ut, så lättad?
Varför ansåg han att hans egen proffskarriär var viktigare än att riskera ett antal hjärnceller?
Denna unge man svek inte bara sig själv utan hade också försatt sitt land i en pinsam situation. Utlandet kunde ju frestas att tro att finalbeteendet i ringen inte vara något annat än ett rakt utslag av den kända svenska fegheten.
Detta var så långt ifrån mandom, mod och morske män att en patriot måste överreagera.

Ingos anseende återkom – en elegant boxare

Det skulle ta några år, men Ingemar skulle själv återuppbygga den sårade nationalkänslan men han gjorde det, så att säga, av bara farten.
Hans boxningskarriär, skickligt matchad av Edwin Ahlqvist, var inriktad på att skapa en stabil ekonomi. Boxningen handlade inte om ära för hans del.

Han blev rik och omåttligt populär. Hans korta karriär som världsmästare (ett år!) har aldrig påverkat hans ställning eller folks inställning till honom. Han hade tagit raseriet 1952 med fattning och betraktade den positiva hysterin sju år senare med viss skepsis.
Han var stolt över sina prestationer men mest nöjd med att ha skapat en bestående förmögenhet som gjorde att han kunde leva på sin boxning livet ut.

Ingemar var en elegant boxare, fjärran från dagens vidriga slagsmål i burar. Några år efter hans karriärbeslut förbjöds proffsboxningen i Sverige, men säg den glädje som varar för evigt.

De nutida svenska proffsen boxas i den store Ingemar skugga. Det kan fortfarande bli en eller annan braskande rubrik i kvällsbladen men den stora marknaden är borta.
Den idrottsliga äran söks på andra håll. Och pengar kryllar det av i väldigt många grenar.

Proffsboxningen lever fortfarande, men har inte längre den märkligt uppburna roll som nästan ansågs självskriven på Ingos tid.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren