Folk, Tipsat, Upplevt

Inte dags att dö än

Foto: sxc.hu/mattox

Foto: sxc.hu/mattox

Är du en sån som fyllt i Vita arkivet och kanske börjat ”dödsstäda”? Eller skyr du tanken på att allt ska ta slut som pesten och vägrar göra något som påminner dig om att livet en dag tar slut?
Vi beter oss alla olika inför det som komma skall, döden.

Döden, döden. När Astrid Lindgren ringde sina två systrar började hon alltid samtalen med dessa ödesmättade ord. Så fort de var uttalade kunde man dividera om mer vardagliga ting.

Döden ja, vem vill prata om den? Och vi som är gamla nog att veta att tiden är alltmer utmätt – hur tänker vi?

Magnus Broström

Magnus Broström

I en färsk avhandling Äldre människors föreställningar om den egna framtiden, döendet och döden djupdyker forskaren Magnus Broström vid Linköpings universitet i frågan.

Han konstaterar att det här är ett ämne som inte uppmärksammats nämnvärt. Och det av ett par orsaker. Dels därför att forskning om äldre och om död bedrivs i separata spår. Dels därför att äldres döende och död i stort sett är osynliga i den offentliga debatten.

Magnus Broström intervjuade 27 kvinnor och män 70 till 91 år gamla som alla bodde i vanligt boende och betraktade sig själva som friska.

Han ville till exempel veta

  • Om vi funderar på den egna framtiden eller den egna döden.
  • Om vi samtalar med någon eller några om döendet och döden.
  • Vilka erfarenheter vi har av andra människors döende och död.
  • Vad vi tror händer efter den egna döden.

På den sista frågan svarar Elsa, en av de intervjuade personerna, med ett skratt: – Ja, den som visste det, då kanske man skulle dött i dag.
Carl, en annan av de intervjuade, säger efter en stund: – Det är kanske bra att det är en gåta. Då kan man ha någon form av hopp om att det finns något, att det inte bara är ett kolsvart mörker utan att det finns någonting, så länge man ingenting vet så finns ju det hoppet.

Efter att ha intervjuat personerna utvecklar Magnus Broström tankegångarna så här:

”Å ena sidan handlar det om ett mönster som inbegriper begreppet ”on time”. Det vill säga, några intervjuade menade att nu var rätt tidpunkt i livet att fundera på döden, att inte undvika tankar på saknade döda anhöriga när sådana funderingar väcktes till liv av minnen, föremål och situationer i vardagen. I stället borde man låta sig påminnas om sin egen och andras dödlighet.

Vidare ansåg de att det var rätt tidpunkt i livet att faktiskt praktiskt förbereda sig inför det egna döendet och döden. Denna praktiska förberedelse kunde komma till utryck på flera sätt, till exempel genom att dödsstäda, planera inför begravningen och fylla i Vita Arkivet. Det handlade mycket om ett behov av att fundera och själv ta ansvar för den egna döden, men också om att planera och skapa förutsättningar för ett värdigt avslut. Å andra sidan förekom också ett mönster som i stället handlar om begreppet ”off time”.

Några intervjupersoner menade, närmare bestämt, att det inte var rätt tidpunkt i deras liv att tänka på döden eller att planera inför begravning, etcetera. Det låg inte i linje med deras biografiska schema eller deras ”färdplan” att ha sådana tankar just nu.

Att ha funderingar på döden eller att planera inför döden tillhörde inte den friska ålderdomen. Det var något som i stället tillhörde de sjuka, skröpliga och döende, alltså den livsfas som kategoriseras som ”fjärde åldern”. Dessutom förlitade de sig mer på att närstående skulle ta ansvar för begravningsgöromålen, vilket bland annat kom till uttryck i oviljan att fylla i Vita Arkivet. Det som däremot förenade samtliga intervjupersoner var viljan och önskan om att få fortsätta att leva.

Det var alltså inte dags att dö nu, vare sig man ansåg att det var rätt tidpunkt i livet att faktiskt tänka på döden eller inte. På olika vis ville de intervjuade förmedla att döden tillhörde ålderdomen – den livsloppsmässigt förväntade döden – men samtidigt ville de också understryka sin egna subjektiva förväntan att det inte var aktuellt att dö för just dem på ett tag.”

Andra reflektioner som Magnus Broström framför i sin studie: Vi strävar gärna efter oberoende, och att i möjligaste mån klara vardagslivet utan hjälp från andra.

– Jag vet att de kommer att ta hand om mig när det behövs. Men jag hoppas att jag inte behöver vara till belastning för dem. För det är ju liksom ingen framtid att man ska vara belastning för de sina, sina anhöriga, sina barn och barnbarn…
Många ansåg att det fanns mycket kvar att uträtta i livet.

Det finns drömmar och planer kvar att förverkliga:
– Jag planerar nog ungefär lika som tidigare tror jag.

Flera av intervjupersonerna försökte skatta hur lång tid de hade kvar genom att jämföra med egna anhöriga. Nora, 76 år, konstaterade:
– Ja, eftersom min pappa i stort sett blev, få se nu, han blev 90 och mamma blev 94, så är det på något sätt, det är där framme någonstans. Och ja, bortsett från släktingar som har gått bort väldigt unga, mellan 30–40 år, så har alla blivit upp i de åren, så att jag har på något sätt tänkt mig att det, det blir väl så [småskrattar]…

Förväntningar om att få uppleva speciella händelser i framtiden är också vanligt. Man vill uppleva en ny generation, barnbarnets konfirmation eller den egna födelsedagen: ”Jag tänkte stå ut till 90 år”…

 

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren