Samhälle

Jag tränar svenska med ungdomar från hela världen

Foto: Matz Almbrandt.

55 minuter varje torsdagseftermiddag blir jag glad och inspirerad i en lektionssal två trappor upp i Bromma gymnasium. Där träffar jag ett 20-tal ungdomar från olika hörn av världen, tillsammans med en lärare och några andra språkstödjare.

Ungdomarna har nyligen kommit till Sverige från Afghanistan, Syrien, Eritrea, Somalia, Ryssland, Filippinerna, Georgien och Kuwait. De har varit här 1-2 åroch är mellan 16 och 20 år gamla.

Många kom ensamma på flykt, andra ihop med delar av familjen. Alldeles för många har kommit under besvärliga förhållande, många har svåra minnen och är traumatiserade.

De flesta elever är oerhört ambitiösa och många pratar ganska bra svenska och förstår det mesta, även de svårare orden. Och de har högtflygande planer och stora karriärdrömmar;

Här finns förhoppningsfulla blivande piloter, kirurger, mekaniker, poliser och affärsmän. De flesta tänker sig en framtid i Sverige.

Läraren heter Cecilia Gunnemark:

– Syftet är att eleverna i det här språkintroduktionen ska få behörighet till gymnasiet genom att nå kunskapskraven för år 9 i tolv ämnen. Framför allt tränar vi svenska.

Andreas Bjunér, filmare och reporter, började som volontär språkstödjare hösten 2014 och är sen drygt två år ansvarig för verksamheten på organisationen Internationella Bekantskaper:

-Från att ha börjat med 3 klasser i en skola är vi idag aktiva i cirka 25 klasser i fem olika skolor i Stockholm, Det innebär att våra 110 språkstödjare varje vecka når ut till 400 – 450 nyanlända gymnasieelever.

-Jag skulle gärna se att vi fanns i samtliga Stockholmsskolor och jag hoppas att vi med tiden ska kunna bygga upp ett välfungerande system över hela landet.

-Det viktigaste är att vi vara en hjälpande hand i ungdomarnas arbete med att lära sig svenska och därmed förkorta integreringsfasen.

Hur fungerar utbildningen?

Den fungerar både bra och dåligt, säger Cecilia Gunnemark.

-Det bästa är att språkintroduktionseleverna, som går i en egen klass, läser alla ämnen och undervisas av behöriga lärare och att det finns ett genuint intresse av att eleverna ska lyckas,

Det dåliga är att språkintroklassen blir isolerad från övriga skolan. Vi skulle behöva göra mycket mer tillsammans med de vanliga klasserna.På så sätt skulle integrationen och språkutvecklingen stimuleras.

När jag pratar med de här eleverna är ambitionen och viljan det mest märkbara, men det är också tydligt att många mår dåligt och bor ensamma eller i familjer.

Det som är tråkigast är att alldeles för många saknar svenska kamrater. För dem som spelar till exempel fotboll eller basket är det naturligtvis lättare men de är inte så många.

De verkar acceptera ”svenska” värderingar om jämställdhet mellan könen och lika lön för lika arbete.I min torsdagsklass är vi fyra, fem språkstödjare som varje lektion diskuterar och pratar med tre eller fyra ungdomar.

Christina  Regnell, pensionerad ”byråkrat med internationellt intresse”, har varit språkstödjare i två år:

-Jag är språkstödjare för att det är en av få saker jag kan göra för nyanlända ungdomar.

-Det är både roligt och jobbigt. När de får igång pratet och alla bidrar är det roligt- att få glimtar av ungdomarnas tankar och åsikter. Jobbigt blir detnär någon/några mest är tysta. Oftast är det hyfsat roligt.

Läraren Cecilia Gunnemark säger så här om skillnaden mellan de här eleverna och hennes tidigare klasser:

-Positivt är elevernas receptiva hållning, deras kunskapstörst och deras förmåga att vara positiva även i ofattbart pressade och svåra situationer. Jag har inga disciplinproblem  i klassrummet.

-Pedagogiskt är det en stor utmaning och undervisningen känns meningsfull. Den ger mig motivation att utveckla mig.

Hur blir framtiden för de här eleverna?

Hela klassen samlad. Foto: Janne Andersson.

-Får de chansen att fortsätta och en livssituation som gör dem motiverade att arbeta vidare har de goda möjligheter till ett bra liv, säger Christina Regnell.

-Framtiden är oviss både politiskt och för de enskilda eleverna, det är fruktansvärt att se hur de bryts ner av all väntan. Men de flesta är en resurs för framtiden, säger Cecilia Gunnemark.

-Det är så klart olika från fall till fall. Generellt har de en tuffare resa än ungdomar som är födda i Sverige. Det tar tid att lära sig språket och många bär på tunga trauman, säger Andreas  Bjunér.

Fotnot 1:

Volontärerna jobbar gratis. Organisationen InternationellaBekantskaper får en summa per klass och termin av skolorna. Skolorna som ingår är Enskede Gård, S:t Erik, Bromma, Liljeholmen och Kärrtorp.

Intresserad av att delta? Gå in på www.bekantskaper.se.

Fotnot 2:

I morgon intervjuar Janne Andersson verksamhetsansvarige Andreas Bjunér.

 

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren