Folk, Tyckt, Upplevt

Janne Andersson minns Solnakisen Robban Broberg

Robert Broberg. Foto: sv.wikipedia.org/Bo Gabrielson.

Robert Broberg. Foto: sv.wikipedia.org/Bo Gabrielson.

Robban Broberg var Solnakis, precis som jag.

Han bodde i en stor villa  nära gränsen till Sumpan, någon kilometer från oss.

Hans äldre syster kom hem från England med några EP:n av den nya musiken, skifflen. Troligen var artisterna Vipers och Lonnie Donegan.

Hur det sen gick till finns det olika versioner på.

En är att Robban sa att han skulle bilda en skifflegrupp och att en reporter på en kvällstidning skrev om det och den alerta nöjeskungen Nisse Nilsson, Dubbel-Nisse, på danspalatset Lorry i Sundbyberg, engagerade Robbans skifflegrupp.

Gruppen bestod av Robbans kompisar bl a banjoisten och numera tandläkaren Svante Stålbröst, vi var för övrigt gymnasiekompisar.

Det var början på en musikalisk revolution. Skifflen byggde på amerikansk folkmusik och var enkla melodier med få ackord och texter som ofta var patriotiska, ibland smålustiga, delvis med religiös inriktning  och lättsjungna.

Tusentals tonårsgrabbar bildade egna skifflegrupper – min hette Goofys Skifflegrupp efter Janne Långben. Vi lärde oss hjälpligt att spela gitarr och banjo och mandolin och sjöng i två eller tre raka, enkla stämmor. Och vi snodde morsans tvättbräda och fingerborgar och gjorde enkla basinstrument av lingonlådor och resväskor, kanske med en avsågad hockeyklubba som greppbräda och en ståltråd som enda sträng.

Så mycket mer än skiffle

Men Robban var så mycket mer än skiffle. Han började skriva egna låtar och slog igenom i Hylands hörna. Han skrev den fantasifulla och rytmiskt begåvade Båtlåten om två båtar som kölar med varann, den vackra Maria-Therese (lyssna här: youtube) som blev etta på Svensktoppen.

En hel LP med tjejtema till exempel Då vill jag vråla Carola med rim på gorgonzola och Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mej när jag ser en tjusig tjej.

Gav upp det lättsamma

Så plötsligt nånstans i tidigt 70-tal gav han upp det lättsamma och folkliga och flyttade utomlands till USA och till Danmark och sökte efter en ny och allvarligare roll. Han närmade sig den progressiva musikrörelsen. Jag såg honom bland annat på en konsert på Göteborgs konserthus där de andra attraktionerna var Hoola Bandoola Band och Peps.

Otaliga turnéer

Men han kom tillbaka igen med nya ordvitsiga visor, nya funderingar och enmansshower med sin blåa gitarr och i sin karaktäristiska spretiga frisyr och  blev oerhört populär på otaliga turnéer över hela Sverige och med utsålda hus på Globen -90-talet.

Han fick också helt välförtjänt Povel Ramels Karamelodiktstipendium 1989.

Robert Broberg blev 75 år.

 

Kommentarer är stängda

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren