Krönika, Samhälle

Kinberg Batras utspel: – More of the same väntar

Anna Kinberg Batra. Foto: Nya moderaterna/youtube.com.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra vågade inte löpa linan ut sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) rivits upp på initiativ av Kristdemokraternas riksting 2015.

Nu är det i praktiken försent. Visserligen finns möjligheten av misstroendevotum i Riksdagen där en enad allians med stöd av SD skulle kunna fälla regeringen Löfven ganska omgående.

Men alliansen är inte enad. En misstroendeomröstning som mittenpartierna kanske inte ställer upp på vågar Batra inte aktualisera.

För sent

En gemensam budget, som likt hösten 2014 kan få stöd av SD, ter sig aptitligare. För egna frustrerade moderatväljare visar Kinberg Batra att hon är på hugget.

Men biter hon när det kommer till kritan? Min tro är att det är för sent och att moderatledarens enda hopp är att allianspartierna kan hålla ihop inför valet 2018 och ta över makten därefter med stöd av SD.

I valrörelsen 2014 lovade allianspartierna att lägga fram ett gemensamt budgetalternativ oavsett valutgång. Det löftet höll man. SD utnyttjade läget och bröt mot kutymen att lägga ner sina röster när det egna budgetalternativet fallit.

Löfven tog fram släggan

När den nytillträdda regeringen Löfven ställdes inför det implicita valet att avgå efter nederlaget tog den erfarne fackföreningsledaren fram släggan. Han hotade med extra val.

Göran Hägglund. Foto: Frankie Fouganthin /sv.wikipedia.org.

Inte minst KD under Göran Hägglund hade stort intresse av att undvika ett val där partiet riskerade att hamna utanför Riksdagen och Hägglund själv inte kunde infria sin önskan att sluta som partiledare efter tio år i ledningen för ett allt mindre parti.

KD bidrog verksamt till DÖ och Hägglund kunde tacka för sig. Men en stor del av de aktiva gräsrötterna inom det lilla partiet delade inte Hägglunds analys. Ebba Busch Thor valdes till partiledare.

Formellt stödde hon DÖ också vid Rikstinget på sommaren 2015. Men hon drev inte försvaret med näbbar och klor precis. De andra allianspartierna följde efter på hösten.

Ebba Busch Thor. Foto: riksdagen.se.

Snart visade Busch Thor vad hon ville nämligen utnyttja ett dött DÖ för att redan under innevarande mandatperiod återerövra regeringsmakten åt allianspartierna.

Då var det ingen av de övriga allianspartierna som nappade. Att göra sig beroende av SD medan det ännu fanns tid var alltför magstarkt också för Anna Kinberg Batra.

Det dödförklarade DÖ levde vidare

Följden blev att det dödförklarade DÖ levde vidare när det kom till kritan. Allianspartierna skulle nu ha frihet att profilera sig och vinna tillbaka sympatisörer som man trodde bara tillfälligt slagit sig ner hos SD. Det gick så där.

Trots att flyktingpolitiken skärptes på snart sagt alla händer behöll SD sitt grepp om upptill en femtedel av väljarkåren.

Att allianspartierna nöjde sig med att tillsammans med SD blockera en hel del initiativ från regeringen – ofta redan på planeringsstadiet – hjälpte inte när de gav walk over i budgetsammanhang.

Stefan Löfven. Foto: riksdagen.se.

Regeringen var visserligen svag men det var också alliansen – låt vara att Centern började återta en del av vad partiet förlorat under en stadig tillbakagång alltsedan 1970-talet.

Så länge allianspartierna är i minoritet – även om de är större än de rödgröna – kan de inte styra med mindre än att SD ställer upp. SD måste då ställa upp (åtminstone) på samma sätt som en gång Ny Demokrati under Bildt-regeringen 2001-2004.

Koalition M-SAP

Om M vill regera utan beröring med SD finns i praktiken endast ett val – en stor koalition med SAP.

Det är vi många som förordat i orostider som dessa. Men varken M eller S har visat något som helst intresse.

Ingen kan tro på förespeglingarna att allianspartierna tillsammans kan bilda en majoritetsregering efter nästa val. En alliansregering måste stödja sig på SD. Det är det som moderatledaren nu tvingas medge. Därav utspelet som antagligen är tänkt för tiden efter valet 2018 snarare än för höstens budgetomröstning.

Att söka tvinga bort den rödgröna regeringen redan då skulle antagligen leda till ett nytt hot om extra val. Infriat skulle det innebära nästan ett års valrörelse fram till och med september 2018.

Så utdragna valrörelser kan man ägna sig åt i USA men inte här.

Efter Kinberg  Batras utspel finns det många som säger att alliansen är spräckt. Det vore naturligtvis ett önskeläge för Stefan Löfven om han kunde locka över mittenpartierna till andra sidan blockgränsen. Det skulle bryta blockpolitiken på de villkor som han började drömma om och locka med redan ett år före valet 2014.

Alltför riskfyllt för små partier

Men att C och vad som då hette FP inte nappade på locktonerna handlar, förutom politisk sakinnehåll, främst på att det är alltför riskfyllt för små partier utan marginaler att byta sida.

Om C skulle växa sig starkt skulle en övergång vara möjlig men då yppar sig samtidigt möjligheten att – som länge Fälldin – i stället leda de borgerliga.

Med tanke på vad både Liberalerna och Centerns företrädare säger om regeringen Löfven är det ytterst osannolikt att någon av dem byter sida före nästa års val. Men det är också osannolikt att de ställer upp på att fälla regeringen Löfven dessförinnan. Det vet moderatledaren.

En tanke i detta sammanhang har framförts av statsvetarprofessorn Tommy Möller. Han tror att Sverige för att kunna regeras effektivt måste ändra valsystem.

Det tror jag är fåfängt eftersom det måste ske genom grundlagsändring och här bevakar varje parti sina intressen långt före nationens.

Summa summarum – vad som väntar fram till valet 2018 är MORE OF THE SAME.

Sedan få man se…

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren