Folk, Samhälle

Kris i tre partier, men Alliansen består

Alliansens fyra partiledare. Foto: Alliansen.se.

Tre av Alliansens partier i kris. Är det början till slutet för Alliansen? Många kommentatorer anser det. Jag tror dom har fel.

Långt före valet 2014 förutspådde jag trosvisst i Nyfiken Grå att valet skulle leda till en stor regeringskoalition mellan socialdemokrater och moderater.

Bakgrunden var statsminister Reinfeldts och dåvarande oppositionsledare Stefan Löfvens försäkran att Sverigedemokraterna (SD) skulle hållas borta från allt politiskt beslutsfattande i Sveriges Riksdag.

Så hade ju inte varit fallet under mandatperioden 2010-2014 då SD ibland kunde hjälpa S att fälla propositioner och framför allt bromsa eller skjuta upp regeringsförslag som riskerade att bli fällda.

Det enda praktiskt möjliga då

Om detta skulle förhindras måste en blocköverskridande majoritetsregering bildas. Med tanke på hur svaga de små borgerliga partierna var tycktes en koalition mellan M och S var det enda praktiskt möjliga.

Nu blev det inte alls så. Prioriteringen var i praktiken en annan på ömse håll. Det blev i princip samma läge som under mandatperioden 2010-2014, men nu med ett förstärkt SD.

Två realistiska vägar nu

Om M och S inte vill regera med varandra eller hålla fast vid en ”Decemberöverenskommelse” så finns bara två realistiska vägar att bilda en regering med SD kvar som tungan på vågen.

Den ena är att ett eller två mittenpartier går över till den nuvarande regeringssidan.

Den andra att Alliansen förhandlar med SD i tillräcklig utsträckning för att få det stöd man behöver.

För M finns nu inget alternativ att komma till makten än att Alliansen förblir intakt. Helst vill moderaterna också förbli dess ledande parti.

Står emot frestelsen

Det är min tro att de övriga allianspartierna står emot frestelsen att få ingå i en socialdemokratiskt ledd regering efter valet 2018. De kan i vilket fall inte gå till val på ett löfte att ”hoppa över skaklarna”. Det skulle skapa ännu större intern osäkerhet än idag.

Centern har i år fått en ordentlig skjuts i opinionen och skulle teoretiskt sett bli starka nog att riskera ett tapp efter att ha bytt sida. Detta i utbyte mot starkt inflytande i koalition med S och MP.

Samtidigt är det möjligt att framgången fortsätter. Då finns också en möjlighet för Annie Lööf att överta ledartröjan och likt Thorbjörn Fälldin på 1970-talet bli borgerlighetens banérförare.

Liberalerna för svaga för att lämna

Lämnar inte Centern Alliansen så gör inte Liberalerna det heller. I nuvarande läge är partiet för svagt för att våga sig på något sådant.

Kristdemokraterna (KD) är varken intresserade eller efterfrågade som partner till S. Nästan ständigt under riksdagsspärren har KD annat att tänka på än blockbyten och – för den delen – interna partistrider.

Den tid är förbi då någon – likt Mats Odell under förra mandatperioden – vågar utmana partiledaren. Nu handlar det bara om överlevnad.

Men visst är det tumultartat på flera håll. Miljöpartiets interna stridigheter tycks visserligen vara bilagda sedan Åsa Romson bytts ut mot den starka miljöprofilen Isabella Lövin.

Annat är det i M och L. Det liknar myteri – banne mig.

I ett direktsänt TV-Aktuellt utmanades Liberalernas Jan Björklund av Birgitta Ohlsson om själva partiledarskapet. Avgörandet kan dröja ända till partiets landsmöte i november.

Birgitta Ohlsson är före detta EU-minister och stridbar feministisk företrädare med starkt engagemang i Hbtq-frågor. Hon är självutnämnd ”duktig flicka” och har skrivit en uppmärksammad bok om hur sådana flickor hålls tillbaka.

Spänner hon bågen för hårt?

Hos henne är det inte den mjuka sidan som betonas. När Birgitta Ohlsson var ordförande i partiets ungdomsförbund (LUF) lät hon under Prideveckan sätta upp piltavlor på dåvarande Påven och dåvarande KD-ledaren Alf Svensson. I liberalernas tält fick besökarna kasta pil på två som tyckte fel. Den inställningen rimmar illa med liberalismen.

Nu hotar hon med att lämna partiet om hon inte blir vald. Det kan vara att spänna bågen för hårt.

Krisstämpel på M

När Anna Kinberg Batra (AKB) i januari öppnade för samtal och uppgörelser med SD i Riksdagens utskott förstärktes den nedåtgående trenden för Moderaterna kraftigt. Partiets 18,1 procent kan jämföras med 24,7 för ett år sedan och och 22,8 i november 2016. SD större än M, blev en given rubrik.

Det parti som ganska nyligen tycktes kunna matcha Socialdemokraterna (SAP) har fått en krisstämpel. Krav har föga förvånande höjts från framträdande moderater på att partiet måste byta ledare före valet 2018.

Kriserna inom M och flera andra partier kan i huvudsak härledas till att SD stulit deras röster. Det är en stöld som ingen kan ställa Jimmy Åkesson till svars för.

Om SD lyckas locka 18 och ”övriga” ett par procent finns det högst 80 procentenheter att fördela mellan de vi ser som ”anständiga” riksdagspartier.

Hederligare att inte mörka

Att M tappat så mycket som 5,2 procentenheter mellan valet 2014 och SCB:s mätning i maj och att tappet förstärkts efter AKB:s flirt med SD är ett tecken på att agerandet ifrågasätts av många moderater.

Kanske kunde hon ha valt att mörka sina intentioner till efter valet, men det här var hederligare. Hon kan säga det hur ofta som helst att hon vill leda en Alliansregering. Men då krävs det att Alliansen blidkat Jimmy Åkessons parti, för det finns inga rimliga möjligheter för Alliansen att få egen majoritet i nästa val.

Men det gäller också för de rödgröna. Om inte förr så i alla fall efter valet kommer alla Allianspartierna att ställas inför detta avgörande. Ingen kan väl tro att S skulle gå in i en Alliansregering som Jan Björklund föreslagit som ”andrahandsalternativ”?

Under tiden försöker nu AKB staga upp sin egen och sitt partis ställning i opinionen. Hon erkänner sina svagheter och lovar bli bättre på att föra ut ett budskap som dessutom ska bli skarpare inom fyra namngivna områden.

Och så möblerar hon om lite i toppen. Att plocka bort Beatrice Ask från posten som rättspolitisk talesperson känns helt riktigt.

Mer tveksamt att ersätta henne med en annan icke jurist – Tomas Tobé som får lämna posten som partisekreterare i hopp om ett lyft på den posten. Detta kommer kanske att stoppa nedgången för M men knappast ge det utlovade lyftet.

Centerns rasbiologiska historia

Det är nu Centern som är det enda borgerliga partiet i medvind. Det är ett parti som genomgått radikala förändringar under loppet av sin drygt hundraåriga historia.

Bondeförbundet, som det hette då, påverkades under det tidiga 1930-talets rasbiologiska läror och skrev i 1933 års partiprogram:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”

Ur sådana rötter har det växt fram ett liberalt och icke alls främlingsfientligt parti. Tänk om det kunde hända med fler partier med ett brunt förflutet?

 

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren