Krönika

Kultur kontra idrott – en sportfåne funderar

Stieg Trenter (till vänster) med fotografen K. W. Gullers, förebild till Trenters romanfigur Harry Friberg. Foto: sv.wikipedia/Björm Bergström

Med tydlig förskräckelse konstaterade deltagarna i SVT:s kulturpanel att det ”är en stor sportsommar på gång”. Det blir ju både fotbolls-EM och sommar-OS med många svenskar inblandade.

Uppgiften var att hitta ett samband mellan idrotten och kulturen. Som illustration användes en tämligen tafflig hyllningssång framförd av Mats Wilander till Bengt Grives ära. Försiktigt rynkade panelen på näsorna.

Annars skulle man kunna nämna Lars Forsell, Stieg Trenter och Nils Ferlin som exempel på författare med svaghet för idrott. Huruvida dagens toppduo Leif GW Persson och Jan Guillou gillar sport är mig okänt, men båda brukar ju med lätthet uttala sig om allting.

Idrott kan jag ingenting om

Nej, jag ska inte anklaga de tre sofftyckarna för snobbism, vilket ju ofta präglar finkulturens attityder gentemot idrotten. Men visst fanns där den det sedvanliga avståndstagandet: Idrott kan jag ingenting om, en gång fick jag en fotboll i huvudet och sedan tog intresset slut.

Nils Ferlin. Foto: sv.wikipedia.org.

Nils Ferlin. Foto: sv.wikipedia.org.

Det typiska är ju att man i Sverige kan skryta med att ingenting veta om sport, trots att det är verksamhet som intresserar och sysselsätter miljoner människor. Däremot ger det inga poäng att meddela att man avskyr teater eller aldrig läser bok.

Tomas Brolin, 90-talets svenska fotbollssnille, fick ju stora föraktfulla rubriker när han fick frågan om han ville ha en bok att läsa efter en operation: Nej, så sjuk blir jag aldrig.

Sportfånar och idrottsidioter

Ett par begrepp klargör situationen bättre. Visst har det raljerats en del kring kulturmän och kulturkvinnor, men omdömena blir aldrig lika nedsättande som de gängse uttrycken sportfånar och idrottsidioter. Vilka har funnits sedan tävlingssporten gjorde entré slutet av 1800-talet.

Kulturella intressen betraktas rutinmässigt som finare. Men är det egentligen finare att skriva en dikt än att göra en akrobatisk bicycletas?

En kväll på Dramaten anses dock ge mer än en afton på Friends. Kulturen är överklassens sätt att hålla avstånd till de lägre klasserna, som får nöja sig med idrotten. Antyddes det i kulturpanelen.

En överklasskapelse

Det lustiga är att den moderna idrotten till stor del är en överklasskapelse, framodlad av engelska gentlemän, som införde de amatörbegrepp som i nästan 100 år gjorde världens elitidrottare till hycklare.

Idén om att bara rika gentlemän kunde utöva idrott har förstört mycket. Den arbetarklass, som numera, enligt en del kultursnobbar, är helt bunden av idrotten, fick från början inte alls vara med och leka. En intressant omsvängning.

Idrottens ställning är ganska svag i Sverige. Ett exempel på detta är raden av idrottsministrar, som egentligen inte avsatt några spår alls, vare sig de hetat Mona Sahlin, Lena Adelsohn Liljeroth eller Gabriel Wikström.

Gabriel Wikström. Foto: sv.wikipedia.org/Frankie Fouganthin.

Gabriel Wikström. Foto: sv.wikipedia.org/Frankie Fouganthin.

För ett par år sedan avskaffade SvD sin sportredaktion. Reaktionen blev ytterst måttlig.

Lek med tanken att tidningens kalkylpellar plötsligt skulle meddela att SvD av ekonomiska skäl måste lägga ned sin kulturredaktion. Då skulle det milt sagt ta hus i helsike, då skulle kulturkanonerna vräka i väg sina djupaste kaostankar. Landet skulle vara i omedelbar fara, det förestående eländet skulle vara bottenlöst.

Så kan en sportfåne fundera efter en kulturpanel i tv.

Kommentarsfältet är stängt

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren