Folk, Samhälle

Lappländska möten

Vår värd Lars Mattsson och bokbussens bibliotekarie Marianne Karin Ulriksen Kappfjell. Foto: Ingrid Lindgren.

Kan man lära sig något om en bygd på bara några dagars nedslag?

Nja, det blir mest ett skum på ytan. Men vilket skum.

Vi, det vill säga min syster Ditte Holzer och jag – båda med ursprung i Lycksele i södra Lappland – hade anledning att besöka vår hemstad och grannkommunen Storuman längre in i Lappland häromveckan. Vi skulle berätta om boken jag och en annan syster (Susanna Rosén) skrivit om vår morfar, landshövdingen, chefredaktören och den store Norrlandslobbyisten, Gustav Rosén (se info i spalten till höger).

Att säga att man ska till Lycksele och Storuman i vår vanliga storstadsmiljö känns konstigt, ja till och med en smula omständligt. Först måste man ringa in platserna, beskriva var de ligger, hur stora de är, vad de är kända för och lite till. Inte många vet att Storuman till ytan är en av Sveriges största kommuner. Bara en sån sak.

Och att till kommunen hör Tärnaby (Ingemar Stenmark, Anja Pärson m fl), Hemavan (utmanare till Åre om Sveriges skidmecka), bägge självgående orter längst i väster med starka varumärken i sig.

Lycksele kallas ofta Lappstockholm, och har på senare år figurerat i rubriker som haft med glesbygdsjobb att göra. Lyckselebon Malin Ackermann utsågs till exempel till årets Västerbottning för ett par år sedan. Hon lyckades få regeringen att backa i frågan om den planerade nerläggningen av det lokala skattekontoret och blev både lokal och regional hjälte.

Första mötet

Av alla möten vi hann med på vår resa var Malin den första. Vi möttes som sig bör på makens kondis Götas, eller Lilla bageriet, i centrala Lycksele.

Malin Ackermann och Ditte Holzer. Foto: Ingrid Lindgren.

Det som hänt sedan sist är att hon fortsatt i Gustav Roséns fotspår, skulle man kunna säga. Framgångarna efter regeringens kovändning har resulterat i att hon ständigt är efterfrågad som talare. Hon blir intervjuad stup i kvarten av olika medier – när vi är där ringer t ex en SVT-journalist från Gävle och hon är krönikör i Västerbottens folkblad.

Den fasta anställningen har hon sagt upp och driver numera sin egen helt opolitiska lobbyverksamhet som fri konsult. I dagarna kom beskedet att Arbetsförmedlingens chef Mikael Sjöberg beslutat placera ett 100 personer stort kontor i Lycksele. Vilket får Malin att se nya intressanta möjligheter för sin hembygd.

Fler möten blir det. På ett av stans tre hotell, Hotell Lappland som ligger obeskrivligt vackert vid Ume älvs strandkant, har stans Rotaryklubb möte en gång i veckan. Presidenten Isabell Zemrén tar emot. Här ska vi prata om vår bok, och ett 15-tal intresserade personer (av totalt 25 medlemmar) infinner sig.

Succéföretagare

Först äts det lunch. Vi hamnar i gott sällskap. En av dem är Anna-Carin Jonsson som visar sig vara VD för företaget Umlax, Sveriges största producent av röding och regnbåge. Ett företag som i våras utsågs till årets livsmedelsexportföretag 2017 – inte illa.

Hon sitter på huvudkontoret strax utanför Lycksele, men fiskarna de håller till i sjön Malgomaj i närheten av Vilhelmina.

Föds de upp ungefär som den norska laxen, frågar vi lite nyfiket. Och får veta att här delas det inte ut någon antibiotika eller andra konstigheter. Fiskarna lever i en frisk och kall sjö och ”bor” kvar där tills de är några år gamla. Inga tillsatser à la den norska laxuppfödningen, förklarar Anna-Carin. Ett orosmoln på himlen är klimatet. Blir vattnet för varmt klarar sig fisken sämre.

21-årig hotellentreprenör

Innan vi lämnar stan hinner vi med ännu ett möte. Vi tar vägen förbi Hotell Lycksele där vi ska bo sista natten, och möts av en entusiastisk ung man och nyinflyttare.

Han heter Niklas Eriksson, är 21 år gammal, och har tagit över ett tidigare hotell mitt i stan som under några år fungerat som flyktingförläggning. Nu har han låtit helrenovera byggnaderna och nyligen öppnat portarna för de första gästerna.

Niklas kommer från en hotellfamilj i Umeå, berättar han, och ville ha sin egen verksamhet. Det blev Lycksele, och han är övertygad om att det är rätt plats att satsa på. Om några veckor invigs även hotellets restaurang, så den hinner vi inte prova på.

Foto: Ingrid Lindgren.

Vår färd går vidare mot Tärnaby och Storavan längs den berömda Blå vägen som med råge gör skäl för sitt namn. Vackrare vyer får man leta efter, himlen och Ume älv tävlar om att vara klarast blå.

Vi stannar till i Storuman för en fika. Tre skolpojkar i 13-14-årsåldern försöker förklara vägen för oss, den ena vingligare än den andra. Den tredje med en nästan urdrucken ölflaska i näven… Vi bannar oss själva för att vi inte säger till dem med ett enda ord.

Foto: Ingrid Lindgren.

Men vårt café, Kakbiten, hittar vi med annan hjälp. Här fylkas minsann samhällets fikasugna. Det är nästintill proppfullt vid borden och diskarna lockar med olika sorters hembakt.

En kulturnörd tar emot

Framme i Tärnaby möts vi av vår värd, kulturnörden (som han kallar sig själv) Lars Mattsson. Vi lär oss snabbt, att Lars är en man som kan sin bygd, som värnar dess värden. Och som inget hellre vill än att introducera oss till den. Lars huvudprofession är att jobba som fritidsledare och bibliotekarie i den lokala grundskolan. Men han brinner också för att andra ska få upp ögonen för det Lappland som är hans hemmaplan.

Det blir en mycket personlig rundtur genom de två samhällena Tärnaby och Hemavan.

Henrik visar tavlan av Kjell Rosén, ett motiv hämtat från närbelägna Klippen. Foto: Ingrid Lindgren.

Först till Henrik som bor på en gata i Hemavan med samma namn som hans eget, dvs Berglund. Anledning? Jo, Henrik har en tavla med vackert fjällmotiv av vår morbror Kjell, en av Gustav Roséns åtta barn. Henrik bjuder på kaffe med svärmors goda äppelkaka. Vi pratar på och in kommer Torbjörn, ”en trottoarlapp” som han kallar sig, för att hälsa på en stund.

Får man säga lapp, undrar vi? Både Lars, som även han är same, och Torbjörn säger detsamma: -Vi kallar oss lappar. Inget problem. Men när det talas om oss i allmänna sammanhang är det same som gäller.

Bra att veta.

Nu händer det saker ute på gatan En bokbuss stannar till. – Det är den norsk-svenska samiska bokbussen, förklarar Lars. Vi byter några ord med både bibliotekarie och busschaufför. En av de senaste titlarna är fågelboken Doahkke av Nyfikengrås egen medarbetare, Jokkmokksfotografen Gunilla Falck. Kul!

Hemavan satsar stort

Efter stoppet i Hemavan – där Lars tycks känna var och varannan person vi möter – går vägen tillbaka till Tärnaby via Laisaliden längs fjällsluttningarna som kryllar av stora påkostade fritidshus – ”de ägs av norrmän som är här nästan varje helg”.

Vi hinner även kolla in arbetet med den nästan färdigbyggda gondolliften som Hemavan alpint bygger och lär gå loss på runt 65 miljoner.

När vi är åter i Tärnaby börjar det dra ihop sig till den kulturkväll vi kom hit för. Men först blir det en titt in på sameskolan som ligger strax intill skolan och biblioteket där vi ska hålla till.

Sameelevernas eget konstverk. Foto: Ingrid Lindgren.

Lokalerna är tomma, det är höstlov, förutom personalen som sitter i möte och har tid för oss i några minuter. Med pengar från svenska staten håller man igång förskola och en utbildning på grundskolenivå för runt 20 barn. Sameskolan i Tärnaby är en av fem statliga sameskolor i landet, och den här är den som ligger längst i söder får vi veta.

Om det blir ännu färre barn, vad händer då, finns det risk för nerläggning, undrar vi? Nej absolut inte, försäkras det. Och om tillväxten på nya elever vet man ingenting. ”Det får visa sig”.

Träskulptur i sameskolan av Bert Nilsson. Foto: Ingrid Lindgren.

Känslofulla möten

Äntligen är det så dags för kvällens arrangemang, där vi ska presentera boken om Gustav Rosén.

In droppar ortens äldre, och några enstaka yngre. Flera är barn eller barnbarn till de människor som vår morfar hjälpte genom olika insatser under sin tid som både chefredaktör för Västerbottens-Kuriren och landshövding i Västerbottens län.

Kvällens kulturåhörare samlas. Foto: Ditte Holzer.

Det blir känslofyllda möten, några berättar nya historier om den tid det begav sig. Vi lyssnar, pratar och inser att här om någonstans lever minnet kvar av den man som var vår morfar.

Gustav Roséns gata i Storuman.

När kvällen är över återvänder vi i mörkret på glashala vägar till Lycksele.

Och har med oss en massa ny kunskap om livet i en del av Sverige som sägs vara under avveckling. Vi skulle nog kunna påstå att det är alldeles tvärtom.

Foto: Ingrid Lindgren.

4 Kommentarer

  1. Agneta Vestersköld

    Så trevligt skrivet och bra bilder. Tack Kinne!
    Tror inte vår familj Hallin var där och lyssnade. De har nog svårt för sådant.
    Kram, Neta

  2. Maja Forssberg

    Hej Kinne!
    Det var synd att vi inte var i Klippen när ni besökte bygden.
    I somras när Eva och Neta besökte oss klurade vi ut var din morbror bodde (?)
    Trevlig artikel
    Maja

  3. Gunilla Falk

    Vilket trevligt reportage, nu vet jag mer om er familj, jag kände inte till er bakgrund.

  4. Ingrid Kinne Lindgren

    Tack för era positiva kommentarer. Neta och Maja, familjen Hallin var visst på plats, vid fikat efteråt satt vi bredvid dem och hade en mycket trevlig stund tillsammans! Kinne

Leave a Reply

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren