Efter många års fördröjning har nu den andra delen av biografin om Sveriges längst verkande finansminister Gunnar Sträng kommit ut.

Rikshushållaren  (Atlas) – liksom den förra Landsvägsagitatorn – är också skriven av den ekonomi historikern Anders L Johansson. Gunnar Sträng (1906 – 1992) fick ett långt och framgångsrikt liv i arbetarrörelsens och samhällets tjänst.

Gunnar Emanuel Strängs livsbana är intimt förknippad med Sveriges 1900-talshistoria, dess framväxt från fattigsverige och till dagens välfärdsmodell. Sträng kom att under hela 21 år vara Sveriges finansminister och totalt hela 31 år som minister – ett rekord som nog inte lär slås i vårt land.

Boken – en tjock biografi på 528 sidor med vissa svagheter i gestaltningen men ändå bra – kan med fördel läsas samtidigt med den utmärkta stilisten, före detta Aftonbladet-journalisten Olle Svenning – År med Erlander (Bonniers) – om hans år som nära medarbetare till Sveriges meste statsminister Tage Erlander.

Svenning vittnar om hur ständigt prövande Erlander var till makten och sin egen förmåga. Det är nog ingen tillfällighet att allt detta – liksom professor Dick Harrisons biografi  Tage Erlander: Jag har ingen vilja till makt (2017) om den svenska socialdemokratins guldålder kommer just nu.

Ett sug efter idéhistoriskt berättande

Det finns nog just nu ett sug efter sådant idéhistoriskt och biografiskt berättande i dessa tider av växande parlamentariskt och partipolitisk osäkerhet i stort och kanske särskilt om vart tidigare rekordstarka svenska socialdemokratin nu är på väg inför kommande osäkra riksdagsval i höst.

Sannolikt också parat med viss sorg över varför detta en gång så rekordstarka 45 procentsparti numera har växande problem med att ens nå 30 procent i väljarstöd. Och en undran:

Hur det kunde bli så här? Går det ens under kommande år att forma några starka och regeringsdugliga regeringar?

I Strängs 31-åriga statsrådsgestalt förkroppligas mycket av folkhemsbygget och dennes strävan att med reformer, förhandlingar och argument lösa konflikter och samhällsproblem.

Förståeligt då att intresset nu växer för biografier om dessa guldålderns pelargestalter. Lästa mot bakgrund av den svenska socialdemokratins svårigheter att på 2010-talet fånga de många människornas intresse.

Ett europeiskt mönster

Svensk socialdemokratis problem med att formulera en riktigt eggande framtidsberättelse faller dock väl in i ett vidare europeiskt mönster för andra socialdemokratiska partier.

I Europa har vänstern inte sedan 1945 varit så svag nu. Detta med undantag för brittiska Labour som går på tvärs mot trenden och sannolikt skulle kunna vinna ett val i närtid som det vore aktuellt. Men annars är trenden tydlig: det går inte alls bra för socialdemokratin i Europa.

Väljartappen är legio, liksom saknaden av en tydligare agenda med folkligt klarare förankrade välfärdspolitiska ambitionerna. Och baksidan av det myntet är åtminstone delvis en väljarflykt av frustrerade och arga som sökt sig till högerpopulistiska SD i Sverige, Alternativ für Deutschland, AfD, i Tyskland eller Dansk Folkeparti i Danmark.

Ökat fokus i Strängs och Erlanders anda

Möjligen har svensk socialdemokrati nu insett – om än lite sent – faran och inför kommande riksdagsval i höst något skärpt och skruvat upp sina ambitioner.

I Strängs och Erlanders anda om “de stigande förväntningarnas missnöje” – läggs nu, men ännu lite trevande, en ökad ambition på trygghet, att reparera välfärdsrevorna, stärka pensionärernas köpkraft, införa nya reformer (tandvård, höjda barnbidrag, mer pengar till sjukvården etc) och stramare migrationspolitik.

Möjligen kommer ambitionshöjningen för regeringens del lite sent för att få riktigt genomslag redan i valet i september?

Å andra sidan så ser heller inte den borgerliga fyrklöveralliansen särskilt stark ut – med spretighet i många frågor och där kanske den svagaste delen – KD – kanske inte ens når över fyraprocentsspärren i höstens val. Så det kan dröja innan vi får en ny regering efter höstens val.

Anders L Johansson. Foto: atlas.se.

I dessa biografier finns – trots skillnaderna i villkor vi nu lever i – ändå ett och annat att lära för svensk socialdemokrati. Inte minst då att våga erkänna misstag – t ex förlustvalet 1966 – och satsa på en djärvare och tydligt folkligare reformagenda i kommande val. Så som blev fallet för socialdemokraterna i rekordvinstvalet 1968.

I Sverige var 1968 “inte den upproriska vänsterns år; det var socialdemokratins och Tage Erlanders”, skriver Olle Svenning.

I det här perspektivet är kanske särskilt Olle Svennings välskrivna 265-sidiga bok om åren med Erlander en intressant berättelse om hur ett parti och en självkritiskt prövande partiledare vände ett stort bakslag i kommunvalet 1966 till en formidabel triumf i andrakammarvalet 1968.

En del kan hänföras till ren tur med yttre omständigheter (ryska ockupationen av Tjeckoslovakien med mera). Men i botten var det ändå fråga om politisk skicklighet och strategisk förmåga.

Mellan 1966 och 1968 förnyade Tage Erlander och Gunnar Sträng politiken – och  S kunde sedan i riksdagsvalet 1968 gå mot ett rekordval  och som partiet sedan dess aldrig varit i närheten av.