Krönika, Sport, Upplevt

Leva på hoppet – de svenska höjdhoppens historia

Stadion - Wikipedia

Efter Sune Sylvéns uppskattade serie om svensk tennishistoria bjuder Nyfiken Grå nu på historier om Sverige och höjdhoppning från 1950-talet och framåt. Ordet går till Sune Sylvén.

UNDER OS I LOS ANGELES 1984 UMGICKS JAG ibland med en mycket framstående allmänreporter som kunde det mesta, utom sport men nu hade han i uppdrag att, på sitt litterärt högtstående sätt, skildra det olympiska skeendet.
Vi satt där, bredvid varandra, på den stora pressläktaren i den magnifika arenan. I höjdhoppskurvan hade Patrik Sjöberg just rivit en höjd, vilket både jag och den store reportern noterat, han med mycket rynkad min.
Så gjorde Sjöberg försök nummer två på den aktuella höjden och klarade det!
– Får man  flera försök, ropade den förvånade reporterstjärnan uppbragt. Hans okunniga reaktion väckte tydlig anstöt hos flera sportskrivande kolleger:
– Man har faktiskt tre försök på varje höjd, sa en, vanligen lågmäld, skribent från Göteborg, det vet ju varenda bambaunge!

Slut sportreporter

Slokörad böjde sig min vän över sin dator och lämnade en stund senare stadion och OS-skriverierna för gott. Han åkte hem till Sverige och gjorde en strålande karriär i tidningsbranschen.

Så kan det  gå om man lämnar sportjournalistiken åt sportjournalisterna, Som exempelvis Olof Palme och KG Bergström, som båda gick vidare i världen efter korta inhopp på SvD-sporten.

Den vanligen magnifike skribentens formidabla okunnighet satte i själva verket ljuset på höjdhoppets (och stavhoppets) verkliga finess, den  återkommande chansen.

I kastgrenarna har man tre chanser att gå till sluttävlingen, sedan är det slut.
I löpningarna gäller varierande bestämmelser i försöksheaten, beroende på deltagarantal.
Liksom man alltid har två chanser i varje tennisserve, har man tre chanser på varje höjd. Det kvittar egentligen när man går över, sista försöket väger lika tungt som det första, i varje fall om man tar nästa höjd också.

Taktikspel en möjlighet

Här finns också möjlighet till taktikspel: En hoppare har rätt att avstå från försök på en höjd och spara dem till nästa.
Om man river en gång på 230 kan det vara idé att spara två försök.
I bästa fall kan ett lyckat hopp på den högre höjden skaka och chocka motståndaren och snabbt vända tävlingen till ens egen fördel.

De tre möjligheterna på varje höjd kan också skapa en falsk och farlig trygghet: En miss gör inte så mycket, det finns ju stora möjligheter till reparation av läget, kan man resonera.

Men många favoriter, kanske särskilt i stavhopp, har funnit sig darra rejält, efter en inledningsmiss.
Plötsligt fungerar varken ansats eller stavisättning som den gjorde vid den senaste träningen.
Inte heller förmågan att glida över ribban på rätt sätt, man kommer för nära och rivningen är oundviklig.
Om också andra hoppet misslyckas, kan ångesten nå kusliga höjder inför det sista försöket.

Ska ribban falla?

Det finns också ett särskilt dramatiskt och nervöst moment i stav och höjd: Ska ribban ligga kvar eller falla ned?
Darr på ribban efter ett islag av häl eller arm, kan innebära utslagning, men om ribban ligger kvar kan islaget ha varit hur tydligt som helst: Inga problem.
Vid starka vindar kan ett hopp godkännas om domaren anser att blåsten orsakat ribbfallet.
I stav kan ribban till och med hoppa upp och sedan lägga sig ned lydigt på ställningen, godkänt!
Dessa korta ögonblick. när ribban tycks ha ett eget inre liv och en egen vilja, har sannolikt förkortat många tränares liv och fått åskådarna att pendla mellan hopp och fruktan.

50-talet och höjdhopp

Min fascination för höjdhopp uppstod sommaren 1954.
Det var då den unge akademikern Bengt ”Benke” Nilsson dök över ribborna med stort mod och enorm energi.  Gränser vi knappt trodde fanns överskreds och i den gamla svenska löparnationen flyttade intresset från varvtider och upplopp till den så kallade Valhallavägskurvan på Stockholms Stadion.

Benke Nilsson – Wikipedia

Det blev många tågresor in till Centralen, där spårvagnslinje 5 med sina härliga och öppna plattformer forslade  oss vidare till den klassiska arenan. Ibland hängde vi på fotsteget till den fullsatta vagnen, men nog krävde konduktören ändå att vi skulle betala! Det var inte så kinkigt på 50-talet med småslynglars liv.

Visserligen hade Anton Bolinder redan 1946 i Oslo blivit europamästare i höjdhopp och visst hade vi fascinerats av bilderna på ”Svängsta” Svensson när han, som en hopfälld fickkniv, tog sig över en ribba som låg på drygt två meter men det var 1954 det smällde till på allvar.

Akademikern som dök över ribban

Den sommaren, som var ganska regnig, fick den unge akademikerna Bengt Nilsson de stora sportrubrikerna. Han hade växlat över från den traditionella saxstilen till den moderna amerikanska dykningen över ribban. Det såg vådligt ut, särskilt med tanke på den inte särskilt välkomnande grusbädden som på den tiden utgjorde den hårda landningsytan för dem som sysslade med stav eller höjd. Numera är ju nedslaget i mjuka kuddar rena barnleken.

Benke tog blixtsnabbt steget från talang till stjärna en ganska dyster och regnig kväll i juli Göteborg.
Det var landskamp mot Frankrike och Benke kom i en aldrig förut skådad toppform.
Svenska rekordet höjdes ideligen och till slut satsade den unge svensken på det då ofattbara världsrekordet 213 men ribban slank ned i gropen men att han klarat höjden 210 gjorde honom till en världsstjärna och  idol.

Den unge och snygge studenten drog stora åskådarskaror på svenska friidrottsgalor de närmaste två somrarna.
Gång på gång klarade han han 210 men till publikens återkommande besvikelse missade han ständigt världsrekordhöjden 213.
Ibland kunde publiken visa sitt missnöje och jag minns en kommentar som Stadions klassiske speaker, Sven Lindhagen, gjorde i det läget:
– Ni som buar: Gå hem och mät upp 210 på köksväggen, så får ni en bättre uppfattning om vad det handlar om. Sluta gnälla!

Benkes karriär orättvist kort.

Benkes meritmässiga höjdpunkt blev EM i Bryssel 1954, men sedan blev det inget mer.
Han siktade på OS i Melbourne men hans flitiga tävlande och enorma träningsprogram i ur och skur gjorde honom starkt skadebenägen.
Han kom till sommarspelen i Melbourne 1956 men var i ett bedrövligt skick.
Sprutor och tabletter höll honom på benen men kvalet blev ett misslyckande och några större insatser blev det inte i fortsättningen.
Som 22-åring var han slut och fick nöja sig med ett EM-guld och ett fint europarekord på 211.
Benke Nilsson var ett tidigt exempel på eldidrottens förmåga att bränna ut sina adepter.

Höjdhopp en svensk glansgren

Höjdhoppet blev nu en stabil svensk glansgren.

Stickan Pettersson – Wikipedia

Benkes främsta arvtagare blev hans kamrat Stig ”Stickan” Pettersson, en av de mest utåtriktade svenska friidrottsstjärnor som funnits.
I åratal tillhörde han världseliten och höjde till slut svenska rekordet till 216 men fick aldrig den stora mästerskapsfullträffen.
Han blev senare en utmärkt och inspirerande friidrottsledare med en sällsynt förmåga att, utan att fjäska, vänligt kunna umgås även med kritiskt massmediefolk.

Rickars Dahl störst på scen 1958

EM i Stockholm 1958 kunde ha blivit Stickans största stund men även om hans bronsmedalj där var en godkänd insats, stals föreställningen av en annan svensk, Richard Dahl.
Denna landskronait gjorde sitt livs tävling inför en andlöst spänd, nästan hysterisk, stadionpublik.

Rickard Dahl – Wikipedia

Richard var nära att försvinna ur tävlingen redan på 196, men dök över med ribbdarr i tredje försöket.
Därefter följde en intensiv kamp mellan honom, tjeckoslovaken Jiri Lansky och Stickan Pettersson.
Alla tre klarade 210, men Lansky ledde tack vare färre gjorda hopp och gick mot segern. Men han chockades av Dahls andra hopp på 212.
En mycket lång koncentrationsakt under maximal publiktystnad följdes av ett nästan lika långt ribbdarr men ingenting mer än Rickard föll ned i gropen och den vita domarflaggan höjdes.
Jublet på Stadion slog också rekord och varken Lansky eller Pettersson hämtade sig från chocken. Dahl tog EM-guldet och bragdguldet var givet.

Skolfrökens bön gav Dahl lugnet

Richard berättade många år senare om ett möte som gett honom ett speciellt lugn. På tävlingsdagens förmiddag hade han tagit en promenad på Djurgården för att få nerverna i balans.
Plötsligt mötte han sin småskollärarinna från Landskrona som han inte sett på åratal. Hon frågade hur han mådde och han berättade om den förestående EM-finalen.
– Jag ska be för dig Richard, sa hans gamla skolfröken, och från den stunden försvann den frätande nervositeten och kom inte tillbaka.
Här skulle hoppas!

Sverige missade nya hopptekniken

Fosbury-floppen (över ribban med ryggen före)  kom och höjdhoppandet förändrades radikalt.
Tyvärr var svenskarna sena med att ta till sig nymodigheten utan strävade länge vidare med dykstilen med den duktige Rune Almén som förgrundsgestalt. Han var överlägsen på hemmaplan men höll inte fullt ut på det internationella planet.

Ljuset kom med den unge göteborgaren, Patrik Sjöberg, som blev portalfiguren för en ny svensk friidrottsera.
Så småningom blev han också en kontroversiell idrottsman och, efter karriären, en djärv sanningssägare som inte tvekade att föra fram obekväma fakta.

Svensk-tysk höjdhopparcirkus gav världsrekord

Patrik Sjöberg och tyskarna Dietmar Mögenburg och Carlo Tränhardt skapade en höjdhopparcirkus som gav hyggliga inkomster.
Här kom tre, icke strömlinjeformade, idrottsmän som på intet sätt levde upp till idrottens perfektionsideal.
Dessa höjdhippies rökte helst i smyg, festade och bråkade, slog rekord och ville ha betalt!
Patrik satte en ljuvlig stadionkväll till och med världsrekord på den, än i dag, nästan omöjliga höjden 242.
Detta hände 1987 och några veckor senare fullföljde Patrik med att bli världsmästare i Rom.
Det var de idrottsliga höjdpunkterna i en lång karriär, som tyvärr ändade i skador.

Styvpappa, tränare och pedofil

På senare år har, den ofta omstridde, Patrik avslöjat sin tränare och styvfar, Vljo Nousianen, vars systematiska sexuella övergrepp drabbade både Patrik och andra jämnåriga i tonåren.
Det var ett skakande och viktigt avslöjande och fick många att undra om Patriks berättelse var ett undantag eller om övergrepp varit vanligare än vi trott.

Stefan Holm och Kajsa Bergqvist

Det såg ut att bli en lucka i den svenska höjdtradition men då kom den relativt kortvuxne värmlänningen, Stefan Holm och hans tränare pappa Jonny, fram.
Holm var en härlig kämpe och slagfärdig även utanför arenan.
Han var bäst i världen men först vid OS 2004 i Aten lyckades han vinna ett stort utomhusmästerskap. Han var väldigt duktig inomhus men sådana tävlingar har inte riktigt samma bärkraft.

Samtida med Stefan Holm var Kajsa Bergqvist, under några år världens bästa kvinnliga höjdhoppare. Hon var segertippad inför Aten 2004 men en skadeincident vid en gala i Båstad, som sågs av många tittare, stoppade alla olympiska planer.
Hennes framgångsrika återkomst året därpå vid VM i Helsingfors var en fantastisk och, med rätta, bragdguldsbelönad prestation.

På senare tid har kvinnliga höjdhoppare som Emma Green och Sofie Skoog försvarat de svenska intressena i kampen mot ribban. En och annan medalj har det blivit men i den absoluta toppen har andra länders hoppare befunnit sig.

Och någon uppföljare till den stora manliga svenska traditionen syns fortfarande inte till.

Det är dock tillåtet att tills vidare leva på hoppet.

  1. Ulf Ekelund

    Tack för en trevlig krönika och hoppas att det skall dyka upp något ljus ur det nu nattsvarta mörkret inom svenskt manligt höjdhopp.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren