Krönikor, Kultur

Litteratur som får oss att förstå historien

Doktorspromovering på universitetet i Tammerfors 1965. Från vänster: tidigare statsministern Rainer von Fieandt, författaren Väinö Linna, alkoholforskaren Touko Markkanen och professor Eino Saari. Bild från Wikipedia.

God litteratur är – precis som kvalitetsfilm (t ex Bertoluccis 1900 m fl) – ofta en bra genväg till förståelse av såväl kända som mindre kända kulturer och länder. Vill vi läsa något väsentligt om vårt mesta grannland Finland, dess historia, folk och varför Finland blivit som det är idag så är Väinö Linnas romaner en nödvändig läsning. Det handlar bland annat om inbördeskriget 1917-18, utvecklingen fram till och med Vinter- och Fortsättningskrigens slut (1939-40 respektive 1941-44) samt hur Finland mot nära nog alla odds lyckades bevara sin självständighet. Hans torpartrilogi Under polstjärnan (Högt bland Saarijärvis moar etc) om Koskela-familjens liv och öden samt den avslutande och fristående Okänd soldat ger en alldeles ojämförlig genväg till förståelse och insikt av landets historia.

Finland lyckades värna sin självständighet och undvika att bli en sovjetrysk vasallstat, mot alla odds, trots sin långa landgräns mot den stora jätten i öster. Inledningsvis fanns många och försiktiga realpolitiska anpassningar visavi Ryssland. Efter Sovjetunionens kollaps 1991, med allt större eget spelutrymme och EU-medlemskap, täta försvarspolitiska samarbete med Sverige och anslutning till euron (som dock varit till nackdel för finsk exportindustri). Detta sisutappra Finland som just i år den 6 december fyller 100 år som självständig nation.

Linna borde förstås ha fått nobelpriset men fick det aldrig. Läsningen av hans lysande episka romaner kan med fördel kompletteras med den alldeles utmärkta finlandssvenske författaren Kjell Westös verk. Han har för sin romankonst fått både Nordiska rådets  och Finlandiapriset. Drakarna över Helsingfors och den suveräna Hägring 38 beskriver Helsingfors under onådens år 1938 med ett lystert skimrande språk. Det är en klassiker som förtjänar ständigt nya läsare.

Det får mig osökt också att minnas vad den finske filosofiprofessorn Georg Henrik von Wright skrev i sin essäbok Att förstå sin samtid; nämligen att det finns inget tusenårsrike för människan att uppnå. Däremot bara ett evigt pendlande mellan ljus och mörker, som Wright skriver i sin fina  essäbok.

Ryssland förresten, vem förstår sig alls på detta enorma, gåtfulla och märkliga jätterike utan att ha tagit del av deras enormt rika skönlitterära skatt? Gogol med sin kappa, Tjechov med sina dramer och finstämda prosa. Alexander Solsjenitsyn med sin Cancerklinik och straffången Ivan Denisovitj. Men framför allt: Alexander Fjodor Dostojevskij. Särskilt han är mycket aktuell i dessa tider (till skillnad från exempelvis Leo Tolstoj).

Dostojevskij – denne litteraturens motsvarighet till måleriets Rembrandt – var i likhet med andra stora konstnärer långt före sin tid. Det gäller i stort sett hela hans produktion med bl a Brott och straff. Alldeles särskilt hans magnum opus, mästerverket framför andra Bröderna Karamasov.  Filosofen von Wright har i sin essäbok fångat Dostojevskijs storhet på kornet. Han skriver om detta eviga pendlande mellan ljus och mörker som Bröderna Karamasov är så full av i olika vinklingar. En bok som lämpar sig väl för omläsningar och för att något lite öka förståelsen av också dagens förvirrade tid med allehanda hot och skrämsel mot vår sköra tillvaro.

En annan sida av myntet förmedlas i ytterligare en klassiker, nämligen polacken Joseph Conrad.  Girighet, ondska och rituellt, meningslöst övervåld går inte att förmedla bättre än han har gjort i den till omfånget lilla men till innehållet enorma roman Mörkrets hjärta. Precis som med Dostojevskij är också Conrads författarskap ett mycket gott exempel på att det riktigt stora och viktiga är tidlöst och aldrig åldras. Här står vi inför evigt mänskliga problem. Detta vare sig vi råkar föra samtal om terror, tragiska inbördeskrig eller maffiagirigt fungerande ekonomier i Ryssland, Italien, Latinamerika eller i Mellersta Östern.

Stäng gärna av TV:n några kvällar och läs i stället några av dessa eller andra liknande romanbyggen. Ett exempel kan vara den lysande sviten fyra romaner om barndomsvännerna Elena och Lila i hyreskasernernas Neapel av Elena Ferrante. En i melodramats form skildrad vänskap med en fantastisk väninna och där varje kapitel utformas som en psykologisk eller fysisk cliffhanger. Ett berättargrepp som för tankarna till Charles Dickens David Copperfield, Victor Hugos Samhällets olycksbarn eller Honore de Balcazs Förlorade illusioner. Ferrantes romansvit är redan en klassiker som förhoppningsvis också kommer att få ständigt nya generationer av läsare. Men bäst är den första – Min fantastiska väninna – och den avslutande fjärde romanen – Det förlorade barnet. Böcker som säkerligen får många att åter förälska sig i detta på många sätt dysfunktionellt fungerande men kulturellt rika Italien.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren