När president Emmanuel Macron en majkväll för snart ett år stod som valets segrare och med sina 39 år var den yngste presidenten i fransk historia hade hans proffsiga medieexpertis placerat honom i effektfullt strålkastarljus på Louvrens mörka innergård.

Där inför tv-kamerorna lovade han att tjäna nationen AVEC AMOUR. Det sades mycket tydligt och långsamt till gripande innerlighet. Vi drog alla andan därhemma. Lyfta detta oroliga våldsamma Frankrike AVEC AMOUR. Med kärlek. Det var stort. Det var större än varenda replik i House of Cards.

Nicolas Sarkozy. Foto: en.wikipedia.org.

Det räckte inte med det. I en intervju förklarade han sin syn på presidentämbetet. Det var den upphöjda distansen som gällde. Han ville se sig som en överblickande Jupiter, dvs en gudarnas gud. Tillkommer uttalad ovilja att släppa medierna inpå sig.

Kontrasten mot företrädarna kunde inte vara större. Högerns Sarkozy (2007-2012) hade kallat sig hyperpresidenten och blev ändå inte omvald. Socialisten Hollande tillträdde med försäkran att sakna fasoner och vara en ”normal president” .

François Hollande. Foto: en.wikpidia.org.

Folkets tack blev bottensiffror i opinionsmätningarna in i det bittra sista.

Macron tillträdde i ett unikt läge: partierna till höger och vänster låg i spillror. I den sista valdebatten hade Macron dessutom krossat Marine Le Pen från Nationella fronten.

Hans seger var en Jupiters. Hans parti – La Republique en marche, LRM – en revolution med majoritet i Nationalförsamlingen. Åtskilliga ledamöter hade aldrig tidigare arbetat med politik.

Marine Le Pen. Foto: en.wikipedia.org.

Reformarbetet skulle börja med frågor som knäckt alla tidigare presidenter. I Frankrike är nämligen inte just de i demokratiska val utsedda företrädarna som styr utvecklingen.

Gatans parlament

Där finns ett speciellt gatans parlament, det mäktiga facket. Trots få medlemmar har facket stora strejkbefogenheter i rader av branscher alltid enade med övertygelsen att alla föreslagna förändringar är försämringar.

Med en svans av vandaler i demonstrationstågen garanteras tredje man dvs invånarna en gatubild av brinnande bilar sönderslagna fönsterrutor stenkastning mot polisen som slutligen svarar med tårgas. När läget blivit alltför outhärdligt dras reformerna tillbaka.

I Sverige förhandlas först och strejkas sen. I Frankrike är det tvärtom. Inte för inte är en av Macrons läromästare den f. socialdemokratiske premiärministern Michel Rocard (död 2016), stor Sverigevän.

Macron har i dagarna just firat sitt första år på posten. Han framträdde äntligen i tv, en vanlig torsdag mitt på dagen sittande i en tom skolsal i en liten ort långt bort från Paris med landets mest populäre ankare i lunchnyheterna den vänlige 68-årige Jean-Pierre Pernaut i kanalen TF 1.

Klyftan går mellan stad och landsbygd

För Macron går klyftan i nationen inte längre mellan höger och vänster utan mellan stad och en av medierna bortglömd landsbygd. Mötet blev ett stilla vänligt samtal med en lyhörd vital Macron men utan stora rubriker efteråt.

Annat blev det på söndagen 15 april. Presidenten skulle intervjuas mitt i Paris inte i någon av public service tv kanalerna utan i nyhetskanalen BFM tv som till studio valt ett magnifikt Palais de Chaillot med Eiffeltornet som fond och utspelas med två intervjuare.

Det är i Frankrike mycket speciellt att intervjua presidenten. De här två båda välkända råskinn hade trots mogen ålder aldrig intervjuat en president. De markerade journalistisk självständighet genom att inte bära slips.

Den ene Jean-Jacques Bourdin intervjuar i BFM tv varje morgon utan slips med viril otålighet. Den andre Edwy Plenel leder den mäktiga helt annonsfria nättidningen Mediapart vars grävande reportage resulterat i skalper från många ministrar dock ingen från Macrons regering.

När Plenel är som fryntligast ser han ut som om han sög på en citron. Macrons mod att framträda i i två timmar och 40 minuter med dessa två gillrare av mediegiljotinen garanterade tre miljoner tittare.

Bourdin var ensam om att alls och då en enda gång använda det sedvanliga tilltalet ”Monsieur le Président”. Plenel kunde inte tänka sig att en gång sänka sig till sedvanlig hövlighet utan röt ”Emmanuel Macron” inför varje fråga.

Svaren hamnade i skuggan

Den självupptagna hetsigheten fick Macron att lyfta gudalikt med sitt oavbrutna lugn i argumenteringen, sin pålästhet och aldrig kroknande älskvärdhet. Inte desto mindre hamnade svaren i skuggan för det för publiken långt mer spännande: avfyrandet av nästa fråga framförd i förrädiskt len ton. Det var ett helt nytt grepp om presidentintervjuer.

Varför ville presidenten ha det så? Visst han vann överlägset över utfrågarna men var vad poängen? Det har spekulerats i att han ville amerikanisera situationen.

Knepet var bara att de självupptagna utfrågarna saknade sina amerikanska kollegers professionalism ända in i att det i USA inte är något problem med tilltalet Mr President och där frågorna slår vakt om ämnet och inte fokuserar på intervjuarna.

Den väldiga söndagskvällen blev ett experiment med underhållningsvärde men den har också väckt besvikelse. Macronismen är bara trollerikonster heter det här och var. Opinionssiffrorna ändrade sig heller inte. Ett år efter sitt tillträde ligger Macro på 42 procent vilket ska ses mot att Sarkozy hade 28 procent och Hollande 22 procent vid samma tidpunkt.

Kerstin Hallert.

Tillkommer att Macron med sin brinnande energi höjt presidentämbetets anseende och återinsatt Frankrike på banan. Ingen liten sak efter bara ett år.

Text: Kerstin Hallert