Samhälle

Maj 68 var en fest för livet, tycker dagens fransmän

Bibliothèque nationale de France har sammanställt bilder på ikonerna från maj 68. Ill: bnf.fr.

Bilderna från maj 68 i Paris skildrar ett våldsamt kaos med stenkastningar och tårgas i sammanstötningar mellan polis och studenter med barrikader på uppbrutna gator med blodiga skadade i ett Frankrike som stod stilla paralyserat av generalstrejker och ett politiskt system nära kollaps.

Paris 68. Foto: fr.wikipedia.org.

Efter 50 år anser en majoritet – 60 procent – att maj 68 var en fest för livet med uppmuntrande paroller som ”visa vett, kräv det omöjliga” och ”lev utan dötid njut utan gräns” och ”det är förbjudet att förbjuda” och ”dom kan trampa ned blommorna men inte hejda våren” ”jag befaller evig lycka” och ”älska och älska igen” och ”borgarnas enda glädje är att förtrycka alla”.

En revolt ingen kunde begripa

En barrikarerad gata i Bordeaux i maj 1968. Foto: en.wikipedia.org.

Det var först en revolt som ingen kunde begripa. De Gaulle var konungslig president över ett Frankrike utan statsskuld och rekordlåg arbetslöshet. Det syntes inte att det pyrde under ytan medan teve visade flammande protester mot Vietnamkriget från USA.

Ett halvår före maj 68 utbröt våldsamma strejker bland studenterna vid universitetsfilialen i förorten Nanterre med krav på reformer ända in i att manliga studenter ville ha bort förbudet att besöka kvinnliga studenter på rummet.

Daniel Cohn-Bendit, en av ledarna. Foto: fr.wikipedia.org.

Bland de strejkande befann sig den rödhårige 23-årige sociologistuderanden Daniel Cohn-Bendit. När strejkerna återupptogs i mars 68 var han en av ledarna driven av glädjen att skriva historia när universitetet ockuperades.

Strejkerna smittade av sig till Sorbonne i hjärtat av Paris. Den 6 maj stod Cohn-Bendit framför Sorbonne när fotografen Gilles Caron tog bilden som förvandlade honom till upprorets ikon.

Paristeatern Odeon ockuperades, på fasaden ockupanternas röda och svart flaggor

Dany le Rouge lämnade studierna för att som världskändis bli revolutionär på heltid för att han i rätt ögonblick stått öga mot öga med statspolisen som den vapenlösa oräddheten mot den mäktiga överheten.

Han kallar själv bilden ”solen i maj 68” i den enda intervju han givit till 50-årsminnet och det i New York Review of Books. Den unge antikapitalisten var dessutom antikommunist, en svår och känslig kombination för att inte tala om att han inte var fransk medborgare trots att han vuxit upp i Frankrike. Men han var tysk i en familj som flytt Hitler.

De nervösa myndigheterna tvekade inte i takt med att upproret spreds. Röde Danny utvisades till Tyskland.

Världsberömda för brutalitet

När utvisningen sedermera hävdes återvände han genast till Paris. Knappt hade han lämnat tåget så kom en man fram till honom. – Jag vill tacka, sa han. För att jag fick uppleva maj 68. Det var stort. Mannen hade tjänstgjort som en av statspoliserna, likaledes världsberömda. För brutalitet.

”Var realister, begär det omöjliga”. Bild: fr.wikipedia.org.

Idag är Cohn-Bendit fransk medborgare, sitter i Europaparlamentet för de gröna, populär i de många debattprogrammen i teve och är under VM i fotboll ofta gästkommentator.

– Jag är uppskattad i Tyskland men älskad i Frankrike, konstaterar han, numera en ivrig liten gubbe som kallar 68:orna den sista generationen som inte anade ozonhålet.

Man snabbade på en social rörelse

Inte heller vill han se maj 68 som en revolution. Man gjorde inte mer än snabbade på en social förändring redan var i rörelse. Det riktigt unika var att arbetarna själva ockuperade sina arbetsplatser den ena efter den andra mitt för näsan på ett maktlöst fack.

”Det är förbjudet att förbjuda” Foto: Espenca/en.wikipedia.org.

Det stora upproret upphörde sedan en smidig regering gjorde upp med facket i de berömda så kallade Grenelle-förhandlingarna. Arbetarna gavs stora löneförhöjningar och arbetarråd infördes.

Efter förintande generalstrejker och en president de Gaulle som flytt till en fransk militärbas i Baden-Baden kunde nu lugnet återställas och demokratin säkras med ett för de Gaulle framgångsrikt nyval. Den som mästerligt skött situationen och räddat landet var premiärministern sedermera presidenten George Pompidou.

Hur hade det då gått om 68-revolutionärerna i stället tagit makten? Cohn- Bendit tvekar inte: – Det hade blivit totalt kaos. Vänsterextremisterna hade tagit över och de i sin tur var uppdelade i grupper som aldrig höll sams.

Som antikommunist imponerades han aldrig av uppslutningen för Nordvietnam.

– Det var ju en staliniststat. Där skulle jag aldrig vilja bo. Han förstår fortfarande heller inte vad som var så märkvärdigt med ”den där Jesusliknande figuren Che Guevara som alla talade om”.

Stöttade befriare blev själva förtryckare

Det han har svårt att förlåta är lögnerna som spreds om honom uppenbarligen från högsta ort. I tidens fake news anklagades han för att rasera skolorna, universiteten, familjen, äktenskapet, kyrkan. – Jag en 23-åring! kommenterar han idag.

Daniel Cohn-Bendit 2011
Foto: Heinrich-Böll-Stiftung/en.wikipedia.org.

Det 68-rörelsen däremot missade var utvecklingen i de länder vars befrielse de så hett tagit ställning för. De stöttade befriarna blev förtryckare själva. Som i Algeriet och med etablerande av enpartisystem.

Att befrielserörelsen i Algeriet kunde gå den vägen förstod Camus men aldrig Sartre, betonar Cohn-Bendit.

Han kritiserar också de franska 68:orna för att inte erkänna att det var amerikanerna som med sina protester mot Vietnamkriget fått till stånd ett uppror som gav resultat.

När sångerskan Joan Baez 1968 kom till Paris och hellre än att sjunga ville diskutera med studenterna tog lokalens marxistleninister över och började läxa upp henne.

-Jag kunde till slut inte hålla mig utan skrek till dem håll käften, jänkarna har ju den viktiga revolutionen. Vad har franska vänstern att komma med mot det? Ingenting!

Han minns 68-rörelsens oändliga debatter. De syftade till att hitta levnadsformer som kunde ersätta den som småborgerlig outhärdliga utdömda kärnfamiljen.

Arbetet gick trögt. Revolutionärerna satt dessutom fast i egna stränga förhållningsregler. Man fick inte rösta i allmänna val, inte äta ostron och inte gifta sig.

– När jag som utvisad från Frankrike kom till Tyskland fick jag frågan vad jag menade med socialism och då sa jag: Ostron åt alla. Det gick inte hem alls bland de puritanska tyskarna, konstaterar Cohn-Bendit som för egen del inte röstade förrän efter fyllda 40 år dessutom gifte sig med sambon efter 15 år och ett barn.

-Revolutionärt våld leder ju ingenstans

Precis som han nu betonar det absolut meningslösa i revolutionärt våld (”leder ju ingenstans”) till skillnad från samhället som reformeras under lugna förhållanden.

Han vill heller inte leva med det förflutna som riksrevolutionären När president Macron frågade honom ifall en minnesdag borde uppmärksamma maj 68 sa han nej.

– Vi måste ju se framåt. Frankrike 1968 finns inte kvar. Vi måste jobba med vår egen tids sociala visioner.

För sin del går han ut med en dokumentär, La Traversée (Genomfarten) där han med filmaren Romain Goupil redovisar möten kors och tvärs med vanligt folk i Frankrike.

Kvinnorna fick aldrig ordet

Maj 68 var en fest för män. De många bilderna av kämpande unga studentskor visar visserligen att kvinnorna var med överallt men de fick aldrig ordet. Det ville de manliga kamraterna inte dela med sig.

Under maj 68 fick kvinnorna som i det föraktade borgerliga samhället stå för marktjänst medan de manliga revolutionärerna ensamma gick ut med jämställdhet som allas rätt till sex.

Strejkande arbetare i södra Frankrike. Foto: en.wikipedia.org.

Som lärobok hade åtskilliga av dem en liten svensk bok i bekvämt fickformat om samlagsställningar. De gick flitigt på bio och såg svenska filmer som Sommaren med Monika, Hon dansade en sommar, och pinfärska Jag är nyfiken Gul respektive Blå. Svenskor stod för fri sex. Det gjorde inte de franska.

Gynekologen Joelle Brunerie-Kauffmann intervjuad i LeParisien om sitt maj 68 minns hur det var att vara med och ändå inte räknas.

– Vi blev synliga först under 70-talet.

I det strängt korsetterade Frankrike gällde lydnad och barnafödande för kvinnorna. Att de skulle ha rätt till sexliv var otänkbart. När p-pillret tilläts 1967 marknadsfördes det omsorgsfullt som en angelägenhet för gifta par.

När aborträtten infördes 1975 var det en revolution men ändå ingen lösning på de övergrepp kvinnor teg om. Metoo rörelsens betydelse kan inte överskattas betonar gynekologen.

Sverige framtidslandet

Sverige var framtidslandet inte bara för 68:orna. President Pompidou sa att Frankrike borde bli som Sverige fast med mer sol.

Han kunde förstås ingen svenska. Ingen utomstående kunde heller ana hur maj 68 drabbade Sverige under flera decennier så att ingen visste vart nationen var på väg.

I dag vill Sverige inte bli påmint om sin närhistoria i allmänhet och inte på franskt vis i all synnerhet det vill säga med debatter, dokumentärer, filmer och utställningar.

Ett och annat vittne är som en ropandes röst i öknen. Per Ahlmarks uppgörelse med den borgerliga undfallenheten inför 68:ornas förakt för demokratin gör att han i Vänstern och tyranniet (1994)kallar epoken ett förfall.

Per Wästberg i memoaren Hemma i världen (2010) jämför Sverige i tidigt 70-tal med ”en larmande skolmatsal där det skreks och domderades” och där, från andra halvan av 60-talet, ”så gott som alla författare förklarade sig vara socialister med mänskligt ansikte”.

Stockholm liknade ”en terapeutisk scen”, PC Jersild talade om ”engagemangsterror.”

Vietnamrörelsen i Sverige blev en gigantisk folkrörelse med två och en halv miljon namnunderskrifter mot USA:s krig i Vietnam. Inget annat land tog så stark ställning mot USA påminner Wästberg som då satt i styrelsen för internationella PEN-klubben och inte fick gehör för ett Nordvietnam som under något decennium toppade listan på fängslade författare.

Ambassadören Lennart Petri påminner om ett Sverige som utan förutsättningar trodde sig kunna medla mellan USA och Nordvietnam, och resulterade i ett rejält diplomatiskt fiasko som Petri observerade på nära håll.

Hans osentimentala raka avslöjanden i boken Sverige i stora världen (1996) har mycket riktigt förpassats till medieskuggan.

Mediernas förakt

Ännu en påminnelse om epoken är mediernas förakt och mobbande tillsammans med objektivitetens tv och radio av ABBA efter segern 1974 i Eurovisionsfestivalen med Waterloo.

Gruppen hånades som kommersiell – tidens fulaste ord – och inbjöds inte när Sveriges television sedvanligt arrangerade 1975 års Eurovisionsfinal. ABBA blev världskändisar i alla fall medan epokens godkända musik proggen är glömd.

En diskret placerad lapp på ABBA-museet har emellertid detaljerna om epoken för besökaren som verkligen tittar efter. Att synliggöra den tidens Sverige är inte riktigt god ton i dag ens hos drabbade ABBA.

För att nu inte tala om alla dessa svenska flickor som reste till Frankrike för att lära språk och jobba som au pair utan minsta aning om vad de förkroppsligade i den stund de avslöjade sin nationalitet.

PS

Paris minns maj 68 med åtta utställningar. Över sommaren finns tre.

Hotel de ville (stadshuset) visar den berömde revolutionsfotografen Gilles Carons svartvita bilder till 27 juli stängt söndagar, 5 rue Loubau 75004 metro 11 hotel de ville.

L´autorité en crise, staten i kris ur Nationalarkivets samlingar, till 17 september hotel de Soubise 60 rue des Francs Bourgeois 75003 stängt tisdagar lördag söndag till kl 19 metro 11 Rambuteau

Icones de mai 68 till 26 augusti på gigantiska franska nationalbiblioteket BNF Francois-Mitterrand Quai Francois-Mitterrand 75706 galerie 1 stängt tisdagar metro 6 Quai de la gare.

2 Kommentarer

  1. Jan Carle

    Mycket välskriven och insiktsfull artikel. Kerstin Hallert när hon är som bäst och som en stor läsekrets gärna vill se mer av!

  2. catharina Ingelman

    Kerstin Hallert är en briljant journalist och härlig att läsa!

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren