Folk, Skrivit

Med kungen i det mest privata

Kungen vid sitt skrivbord. Foto: Leif R Jansson

Kungen vid sitt skrivbord. Foto: Leif R Jansson

I dag publicerar vi första delen av slutkapitlet i Barbro Hultmans nyutkomna bok I den kungliga kulissen – en hovreporters betraktelser:

EPILOG

Plötsligt står kungen i dörren. En salong skymtar bakom
ryggen, han hälsar vänligt, lite villrådigt, undrar säkert lika
mycket som gästerna vad det ska bli av det här mötet. Drottningen
kommer ut från matsalen, pigg och glad, och ber oss
träda in i sällskapsrummet där hon har dukat till kaffe. Ingenting
är som jag väntat mig, och jag tittar medlidsamt ner på
mina måttligt fräscha före detta vita träningsskor. Jag hade satsat
på klädsel för ladugårdsbesök, inte kaffebjudning i de kungliga
salongerna.

Kungen har svarat ja på en förfrågan att få besöka honom på
Stenhammars slott i Sörmland. Jag själv och fotografen Leif R
Jansson, min gamle trogne vapendragare på många jobb, står
nu på kunglig mark. Det skulle kunna göra vem som helst nervös,
och ingen ska tro annat än att vi var ganska spända när vi
styrde bilen på de vindlande småvägarna norr om Flen, tog oss
över romantiskt vitmålade broar och plötsligt såg slottet högt
uppe i skyn. Med sina spetsiga sagotorn sträckta mot molnen
och grunden balanserande på en bergknalle, såg det ut som en
balettdansör i sträckt tåspetsposition.

”Ja, titta här”, säger kungen senare och visar i biblioteket
hur berggrunden går i dagen på nedersta bokhyllan, vilket man
kan se på flera andra ställen i slottet. Teknikaliteter som detta
roar kungen uppenbart. Denna visit kommer inte bli som jag
trott. Den blir bättre, och framför allt annorlunda!

Kung Carl Gustaf har mig veterligt inte för vana att släppa in pressen i
sitt mest privata. Och att dessutom tillåta fotografering är ett så
stort kliv från regelverket, att Leif ser närmast chockad ut. Och
då ska man veta att han känner kungen betydligt bättre än jag.
Han har följt kungen under 40 år, med kameran, från minsta
uppdrag ute i Sverige till så gott som alla statsbesök i utlandet.
Men säg mig vilken nybliven ägare till ett färdigrenoverat
hus, möblerat och klart med vackrast tänkbara läge i en ymnig
natur, som inte vill bjuda in till sitt nya hem. En stämning
av harmoni, stolthet och äkta glädje sprider sig. Adjutanten är
duktig på att brygga kaffe, det hålls igen på kalorierna – drottning
Silvia i mönstrad rödstickad polotröja till långbyxorna ser
ung och fräsch ut, som alltid – men mina medförda Stenhammarkakor
kommer väl till pass. Kungen äter flera stycken. Har
de uppskattats en gång av forne slottsherren prins Wilhelm, får
de godkännande även av efterträdaren.

Den inbjudande röda soffan... Foto: Leif R Jansson

Soffan i sin rosaröda sammet. Foto: Leif R Jansson

Vi tvekar fortfarande om det lämpliga i att sjunka ner i den
inbjudande soffgruppen. Långsoffan har en gång utgjort en del
i ett par på Haga. Prinsessan Margaretha, kungens äldsta syster,
tog med sig den ena till England, den andra placerades på
Drottningholm. Den kläddes om i dovt rosaröd sammet, den
väldiga orkidén i kruka på bordet intill går i exakt samma nyans
och intar nu huvudplatsen i sällskapsrummet. Pastellfärgerna
böljar genom rummet från väggar till mattor, till de inbjudande
fåtöljerna och rokokostolarna. Det är vackert, vilsamt, välkomnande
och med en inbyggd air av trivsel från forna dagar. Kungen rättar till några prismor i ljuskronan och på min fråga, om det stämmer att han har plockat ihop inredningen från alla sina slott, svarar han:

”Ja, man hittar lite av varje här och där. Det är klart att man ska ta hand om det som finns i möbelmagasinen.”
På kortväggen mot entrésidan hänger porträttet av Anders
Robert von Kraemer. Han var hovmarskalk och övertog Stenhammar
genom arvsskifte 1870. Han förbättrade godset och
lät bland annat anlägga ekbackarna som så karaktäristiskt inramar
slottet. Kraemer efterlämnade inga barn och lät testamentera
slottet till staten, dock med vissa villkor. Det ålderdomliga
testamentet löd:

… åt någon svensk undersåte varande eventuell arvsrätt till
tronen ägande, prins av det regerande konungahuset, som är
hertig av Södermanland, så äger han företräde till arrendet om
han och hans målsman så önskar …

Tavlan. Foto: Leif R Jansson

Bo Beskows berömda porträtt av prins Wilhelm. Foto: Leif R Jansson

Prins Wilhelm, son till kung Gustaf V och yngre bror till kung
Gustaf VI Adolf, uppfyllde alla dessa krav med råge och gjorde
Stenhammar till sitt mycket älskade slott och hem fram till
sin död 1965. Då blev dåvarande kronprinsen Carl Gustaf ny
arrendator, till en blygsam årlig arrendekostnad som staten
godkänt. Arrendet innebar inte bara fördelar. Det finns också
skyldigheter att ansvara för slottets inre. Slottet och de 150 tillhörande
byggnaderna och marken tillhör staten, som har skyldighet
att sköta och förvalta det yttre, och större nödvändiga
renoveringar och ombyggnationer.

”Vi stortrivs”, försäkrar kungen och lyfter genast från soffan
för att hämta en bok i bibliotekshyllorna. Det är författarprinsen
Wilhelms praktverk ”Svenskt land” om alla de landskap
som kungaparet just besökt under jubileumsåret 2013. ”Hör
här, lyssna!” manar majestätet, och nu blir det högläsning. Han
bläddrar frenetiskt för att hitta just de stycken, som han fastnat
för. Hertigen av Sörmland hade ju ärvt mycket av det bernadotteska
konstnärskapet och var en känd och etablerad författare,
filmare, världsresenär och värd för den dåvarande författarkulturen
i Sverige vid inbjudningar till Stenhammar.
Kungen bläddrar fram favoritstycket, där prins Wilhelm beskriver
slottet och naturen runt omkring:

… I lindens risiga topp har just nu en flock kajor slagit till. De
flaxar med vingarna, vänslas och har mycket att säga varandra
alldeles som vid kafferepen en lördagsafton. Kanske resonerar
de om flyttningsbestyr eller gör redan opp planer för nästa vår,
kajor är ett förtänksamt släkte som brukar kunna ställa det
trevligt för sig i svårtillgängliga torngluggar och andra mörka
hål. På sitt sätt är de också måna om sin värdighet och tycker
inte om att sällskapa med vem som helst. Kommer en av gårdens
beskäftiga skator och vill slå sig ner möts den objudne plebejen
av en samfälld opinionsyttring, tvingande honom att snabbt ge
sig därifrån. Både lind och ask är abonnerade så här års, det
är inte värt att någon utomstående försöker tränga sig på. Men
skatan som ser allt från den humoristiska sidan skrattar bara
och flyger till sin favoritplats i lönnen ovanför soptunnan varifrån
hon kontrollerar att ingenting matnyttigt bärs bort …

Kung Carl Gustaf är påtagligt road av författarens beskrivning
av kajorna. Han vill gärna fortsätta, men hejdar sig. Nu
vill han redovisa det intrikata arbetet med renoveringen i det
nära nog rivningsfärdiga slott, som han fick överta 1965.

Byggnaden med sina spetsiga torn, kopierade på 1800-talet efter en bild i ”Suecia antiqua”, och de båda vita flyglarna, anspråkslösa byggnader av trä som flyttats dit på 1700-talet, hade rappats vita. Det var två hemtrevliga kuber som fick förfalla i väntan på bättre tider. Kungaparet vistades mer än gärna i ena flygeln när barnen var små. De tyckte det var hur mysigt som helst
att tränga ihop sig i det lilla huset, inflikar drottningen. Hon
minns inte själv att pressen redan före giftermålet spanade in
det fritidsklädda paret på weekendbesök i Stenhammarflygeln.
Statens fastighetsverk, dåvarande Byggnadsstyrelsen, försäkrade
att slottets inredning skulle må bra av lite eller ingen
värme, vilket drottningen betvivlade. Så fick hon rätt.

Drottningen tar emot. Foto: Leif R Jansson

Drottningen tar emot. Foto: Leif R Jansson

När förhandlingar inleddes om upprustning av Stenhammar hade
nog det bästa varit att riva och bygga nytt. Men här skulle det
renoveras från grunden. Och kungsord gäller även i sådana
sammanhang. Kungen har bidragit med en ansenlig summa
pengar för bland annat renoveringen av interiören. Det förklarar
möjligen varför han blev så irriterad, minst sagt, när en
enveten reporter från SVT vid Stenhammardagen 2013 envisades
med att kungen nog använt apanagemedel till arbetet.
Kungen var oförberedd på frågan, reportern hade redan fått en
utförlig ekonomisk redogörelse av ordföranden i Stenhammars
stiftelse, överintendent Jan Lindman. Det var ingen bra förutsättning
för en avspänd utfrågning av kungen om hans privata
liv. Sin irritation och besvikelse förstärkte han olyckligtvis med
en kraftig och tydlig ed, som gick genom tv-mikrofonen. Kungen
fick utstå mycket kritik i medierna, och känner jag honom
rätt ångrade han sig omedelbart.

När kungen relaterar alla turer kring installeringen av nya
el- och rörledningar i slottet, berättar han däremot så livaktigt
och engagerat att jag tänker att han kunde bli en strålande
ståuppkomiker! När han målande beskriver bästa sättet att dra
ledningar och rör i det färdiga Stenhammar och imponeras av
lösningen, att borra sig igenom urberget som slottet vilar på,
gräva ut tonvis med sten och grus och slutligen lyckas vindla
sig fram ur och i rum under slottsgrunden för en definitiv
VVS-lösning, då om aldrig förr är kungen i sitt esse.
Drottningen bekräftar att det här är det roligaste kungen vet.

………

Jag kommer på mig med att hjärnan just nu arbetar simultant.
Å ena sidan följer jag kungens alla turer med rören, å andra
sidan tänker jag på korna. När blir det dags att gå ner i nya ladugården?
Det var ju själva syftet med besöket, trodde Leif och
jag. Jag försöker samla mig, vill ha svar på tusen och en fråga.
Jag undrar hur det känns att alltid ställa upp, göra sitt yttersta,
ta nya initiativ till engagemang för natur- och miljöfrå-
gor, att lyfta fram och belöna de goda krafterna i samhället,
utveckla sin stiftelse Ungt Ledarskap, framhålla förebilderna,
inte minst ungdomar som hjälper andra ungdomar och ändå
aldrig eller sällan bli omskriven för de positiva initiativen.

Kungen. Foto: Leif R Jansson

Kungen har plockat ihop inredningen från sina olika slott. Foto: Leif R Jansson

Kungaparet kommer just från det internationella seminariet
Global Child Forum, som startats utifrån kungens och drottningens
gemensamma stiftelse. Det arrangerades för fjärde året
och samlade mer än 300 delegater på Stockholms slott, varav
många toppnamn från världsomspännande organisationer.
Inte en rad noterades i de stora dagstidningarna, inte heller
i kvällspressen. Men Sveriges Radio gjorde ambitiöst nog
en längre intervju, liksom Dagens Industri. Av det långa samta
let klippte man i vanlig ordning ut en ganska obetydlig mening
från kungen, där han nämnde barns utsatthet i det nya datasamhället.
Drottning Silvias arbete med dessa frågor känner vi väl
och nu, i soffan på Stenhammar, vill hon också bidra till diskussionen.

Medan kungen inte tycks vilja gå in i mediedebatten annat
än med en lätt uppgiven axelryckning, pekar drottningen på
det allt tydligare problemet med våldsutsatta och våldsbenägna
barn: ”Det är så tydligt hur de allra flesta av dessa barn saknar
pappa, ett manligt stöd i livet”, inflikar hon. Kungen tillägger att
syftet förstås är att delegaterna åker hem till sina medarbetare,
refererar seminariekunskaperna och på så sätt sprider ringar på
vattnet. Det tar tid innan man ser resultatet.

Timmarna går, solljuset bleknar och jag tänker på Leif, fotografen,
som väntar på att ta utomhusbilder, innan det blir
för sent. Kungen visar ingen tendens till brådska.

Fotnot: Fortsättning följer i morgon: – Barbro kom hit!

Läs även gårdagens intervju med författarinnan.

I den kungliga kulissen, En hovreporters betraktelser, Bokförlaget Langenskiöld. Pris ca 200 kr.

Stenhammars slott. Foto: Leif R Jansson

Stenhammars slott. Foto: Leif R Jansson

Kommentarer är stängda

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren