”En fördel med att bli äldre är att tacksamheten ökar. Det har med förundran att göra”, skriver Agneta Pleijel i sin självbiografiska Doften av en man.

Jag sitter ensam på verandan med läsplattan och en Singha och är just både tacksam och förundrad.

Det är tropisk natt och så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra. Jag läser några rader, tar en klunk och begrundar det faktum att jag på denna lilla ö mitt ute i havet står i kontakt med världen tack vare små tallrikar uppsatta lite här och där, en av dem rakt ovanför mig på verandans innertak: Routrar!

Det snattrar från natten i regnskogen intill, cikadorna surrar och långt där ute, mot Kambodja till, syns det starka vita ljuset från fiskare som lockar upp bläckfiskar till ytan.

Foto: indcen.se.

Sedan en tid tillbaka har jag fastnat i Strindberg och har därför tagit med honom hit. Jag läser En dåres försvarstal,  Giftas, Fadren och nu, ännu en gång, Inferno. Allt finns i min läsplatta, e-böcker lånade på Stadsbiblioteket i Stockholm.

Med finns också P O Enquists drama Tribadernas natt.

Det är 1889 på Dagmarteatern i Köpenhamn. Scenen är skräpig, i ett hörn upptravade ölbackar. Siri von Essen, Marie David och August repeterar Den starkare.

Danskan Marie David, alkoholiserad och lesbisk, ryker ihop med August flera gånger under repetitionen. Men – mot slutet av pjäsen:

David

Jag tycker inte helt igenom illa om er

Strindberg

Tack. (tiger en stund) Tack detsamma. (säger mycket enkelt och mycket vänligt) Jag antar ni förstår att jag, i framtiden, blir tvingad att bekämpa er.

David

Det är självklart.

Förstår inte riktigt. Och Den starkare, som de övar in, vad är det för pjäs?

Jag loggar in på Stadsbibliotekets hemsida. Söker och hittar den. Klickar och så finns den i min läsplatta – utan att jag behöva resa mig ur fällstolen på verandan – och kan börja läsa med en gång.

”SCENERI. Ett hörn av ett damkafé; två små järnbord, en röd schaggsoffa och några stolar.”

När klockan är fem på morgonen därhemma i Stockholm har jag alltså från en ö på andra sidan jordklotet lånat en bok som jag nu kan ha i min läsplatta i 29 dagar!

Tagen av detta är jag tvungen att gå in och hämta en kall Singha till.

Den starkare tog femton minuter att spela. Två roller, varav en är stum. Två skådespelerskor träffas på ett café. Den ena är gift och spelades då den 9 mars 1889 av Strindbergs fru Siri von Essen. Den andra, den tigande, är ogift och gestaltades av Marie David.

Det är hjärnornas kamp. Det visar sig att den stumma varit den talandes rival om den äkta mannen.

”Du kunde inte böja dig, därför brast du som ett torrt rör. Nu går jag hem och älskar honom!”, var Siris slutreplik.

Enaktaren lades ner efter första föreställningen, ty recensenterna ställde sig oförstående.

”Illa förberedd, personerna oklart tecknade”, skrev en.

Jag funderar på hur August tog detta? Blev han ledsen?

Hans brev, 8 832 dokumenterade, finns utgivna i 22 volymer.

Och är möjliga för mig att nå här på verandan på den lilla tropiska ön eftersom allesammans finns utlagda digitalt.

Så jag knappar in till volym nummer 7 och bläddrar bland breven mellan februari 1888 till december 1889, då ”Den starkare” hade premiär.

Nja, att han skulle vara speciellt ledsen framgår inte. Det låg liksom inte för honom. Han var mest förbannad som vanligt och bekymrade sig framför allt om något helt annat.

”Hur fan ska jag nu få pengar? Sedlar eller mynt kan jag ju inte göra, men pjeser kan jag göra! Vill ingen djäfvel hjelpa mig?”, skriver han till brodern Axel, måndagen den 18 mars 1889, en dryg vecka efter premiären, på sitt rum på Hotell Nyholte i Holte strax utanför Köpenhamn.

Läsplattans ljus drar till sig moskiter som också surrar runt det brinnande stearinljuset, palmens blad krafsar på verandaräcket.

Allt detta i denna lilla platta, tunnare än en bok, två decimeter på höjden, en och en halv på bredden!

Och allt det där som var så fjärran är så förunderligt och obegripligt nära, för att återigen parafrasera Gunnar Ekelöf.