Folk, Sport

Mer om den kungliga idrottshistorien: Mr G ett försiktigt bollande majestät

Kronprins Gustaf (V) porträtterad 1906 av fotograf Ernest Florman. Foto ur Bernadottebibliotekets arkiv.

I dag fortsätter Sune Sylvén sin djupdykning i den kungliga idrottshistorien (läs del ett här):

1879 for den 21-årige kronprins Gustaf till England för en tre månader lång studieresa. Det blev också mycket idrott och det som mest intresserade honom blev tennis.

Några noteringar i saken finns inte, men det är högst tänkbart, kanske inte otroligt, att kronprinsen tillbringade några dagar under Wimbledons tredje turnering. Då hade intresset vuxit rejält och det är inte otroligt att han bevittnade det årets final mellan den ende präst, som vunnit Wimbledon-singeln, kyrkoherde John Hartley och den ende finalist som senare (1908 i Monte Carlo) dömts för mord, St Leger Goold.

Enligt samtida uppgifter hade Hartley en mycket defensiv spelstil, helt baserad på försiktigt bollande, det vill säga ganska nära det spel som mr G (pseudonym som kung Gustaf V gärna använde i tennissammanhang) själv utövade under sin långa karriär. Kanske blev det blivande svenska majestätet inspirerat ute i Wimbledon? Eller regnade matcherna bort redan då?

Direkt efter hemkomsten 1870 lät i varje fall kronprinsen anlägga en tennisbana på Skeppsholmen, den första i Stockholm. Tennisintresset stod sig livet ut och han stödde ivrigt olika anläggningar, av vilka Kungliga Hallen, färdig 1943, vid Lidingövägen blev kronjuvelen och en klassisk arena, som blomstrar än i dag, med Stockholm Open som årligen återkommande höjdpunkt.

Fjäsk i spalterna

Men hur bra var mr G som tennisspelare?

Han var inte rädd att exponera sig för allmänhet och press i olika sammanhang, men hade nästan alltid en toppspelare vid sin sida i de klasser han ställde upp i. Många gånger blev det vinster och I Nordisk Familjeboks sportlexikon från 1940 heter det om kungens tenniskapacitet:

”Sedan 1908 har Gustaf V uteslutande ägnat sig åt dubbelspel, där hans bollsinne och taktiska förmåga firat många triumfer. I tekniskt hänseende äro välplacerade, låga skruvade forehandsslag och lobbar hans främsta vapen”.

Texten var författad av Kurt Zetterberg, som i decennier tillhört Svenska Tennisförbundets ledarkrets.

Förmodligen var det svårt för tidningarnas tennisexperter att säga sanningen om kungens tennis, det vill säga av synnerligen måttlig motionärsklass och totalt stillös med aviga slag, som i förstone kunde överraska en motståndare, men som i längden var en svaghet, Kanske hade det varit ett majestätsbrott att anklaga Mr G för en alltför svag backhand?

Så nog fjäskades det i spalterna. I Svenska Dagbladet den 30 juli 1930 skrev signaturen Chao, storspelaren Curt Östberg, som senare blev förbundskapten, en stor gestalt i tidig svensk tennishistoria:

”Rent taktiskt är det ej många eller rättare sagt ingen i Sverige som överträffar mr G i dubbelspel. Vid tävlingen i Båstad där det i dessa dagar härskar fullkomlig kungafeber har han visat prov på mycket god tennis och de hyllningar som kommit honom till del äro välförtjänta, På tennisbanan är kung Gustaf otvivelaktigt ett fenomen. Han servar utmärkt, spelar med taktisk blick, följer spelet i alla dess faser med osviklig plikt”.

En skröna i tre versioner

Många bedömare uttryckte sin beundran över hur humoristiskt och gentlemannamässiga kungen uppträdde på banan. Andra ansåg att han var en ganska dålig förlorare, vilket onekligen är ett ytterst mänskligt drag. Det finns i sammanhanget en återkommande skröna i minst tre versioner.

I Båstad inrättades varje år en specialklass, avsedd för att tillförsäkra mr G en pokal. Han fick en känd spelare som partner och det var en underförstådd överenskommelse att övriga deltagare skulle hålla igen.

Kungen och hans vän skulle vinna klassen. Men ett år, lyder skrönan, kom det ett par unga grabbar från en stad i mellersta Sverige. De var habila tennisspelare och anmälde sig till kungens specialklass. De visste ingenting om att allt skulle tillrättaläggas för monarken, utan spelade på i vanlig stil och nådde finalen mot kungaparet.

I finalen öste de på och slog gärna och hänsynslöst hårda bollar mot den gamle kungen, som varken hann med eller undan. Gossarna vann och när de glädjestrålande skulle tacka för matchen vände kungen ryggen till och gick rasande från banan. Efteråt gick grabbarna i kamratkretsen givetvis under benämningen ”Kungamördarna”.

Om berättelsen är i efterhand sann är svårt att avgöra, minst två par till ansåg att de hade utfört samma antikungabragd. Sant är nog att även en kung kan bli besviken efter en förlust.

Betydelsefulla insatser

Gustav V var utan minsta tvivel betydelsefull för den svenska tennisens tidiga utveckling. Han stödde också verksamheten ekonomiskt och jämnade vägen för bygget av Kungliga Hallen, trots att resursbrist rådde under det andra världskriget.

Han kunde vara fyndig och Bengt Ahlbom hade en uppsjö av festliga anekdoter i ämnet:

Ur hans memoarbok Mästare i det mesta lånar jag följande nedkortade historia:

”Borgholms tennisanläggning var på 1930-talet mycket primitiv med en fallfärdig läktare och ett med ett obehagligt doftande torrdass vid omklädningsrummen, Vid en uppvisningsmatch mellan Kalle Schröder och Gottfried von Cramm satt kungen i en särskilt utplacerad trädgårdsfåtölj och följde den spännande matchen. Mitt under en slagväxling hördes kungens röst: ”Finns det någon toalett här?

Tävlingsledaren lotsade så snabbt som möjligt kungen i hans långa vita kaftan uppför trappan till torrdassen och kungen klev in bakom dörren med det lilla röda hjärtat. Matchen fortsatte och så hördes kungens röst igen:

”Finns det något papper här?”

Panik, tävlingsledningen hittade bara tidningar, affischer och domarprotokoll. Ett ljushuvud kom då på att det i Tre Torns bollpaket lång bollarna insvepta i silkespapper med firmamärkets kronor och kanoner. Man vecklade upp pappren och stack in dem ett efter ett genom hjärtfönstret. Sex papper räckte och man andades ut. Då hördes kungen på nytt:

”Det var mycket uppmärksamt det här med kronorna på pappret”.

Ahlbom har försäkrat att historien är sann, ty han var på plats även den gången.

Gustav VI Adolf höll sig i bakgrunden

Enligt tennisexpertisen höll Gustav VI Adolf avsevärt högre klass som tennisspelare än fadern. Men han höll sig konstant i bakgrunden, offentlig tennis var inte hans bord.

Han gjorde i stället sina stora insatser på det organisatoriska planet, hans stora triumf var när han fick kriget mellan CF och RF att upphöra. Sedan dess har RF blomstrat, medan CF fått hålla till i bakgrunden med alla sina fonder.

Få svenskar torde numera känna till CF, men kansliets placering i Olympiastadion påminner om gängen storhetstid. Det var ju främst i CF:s regi som Stockholm fick hand om och drev de femte olympiska spelen 1912.

Två av Gustav VI Adolfs söner utmärkte sig som idrottsmän, Bertil var i ungdomen mycket duktig i stående längdhopp och blev senare i livet känd som motorprinsen.

Den äldre brodern Gustav Adolf, den tilltänkte tronföljaren, var en förstklassig fäktare, men omgavs också av mörka rykten om en alltför välvillig hållning till nazismen och Hitler-regimen. Det är givetvis alltid svårt att rätt värdera kungliga idrottsinsatser. Ska fjäsk eller ärlighet bestämma? Gullegull-pressen lär inte tveka att hylla.

Carl XVI Gustaf gillar idrott, främst längdåkning. Han har avverkat några Vasalopp, den andra regenten som avverkat sträckan Sälen-Mora. De olympiska spelen får alltid besök av det svenska kungahuset, vars medlemmar gärna söker sig till tävlingsplatser där goda svenska segerchanser finns.

Inga galjonsfigurer behövs

Administrativt åtar sig dagens kungligheter inga uppgifter inom idrotten, den tiden är förbi. Den svenska idrottsrörelsen är självständig och behöver inga galjonsfigurer.

Kronprinsessan Victoria. Foto: sv.wikipedia.org.

Kronprinsessan Victoria, som gifte sig med sin personlige tränare, prins Daniel, har fått en egen ingång till svensk idrott. Det har skett genom Victoriapriset, som på sitt eget sätt värderar det svenska idrottsåret.

Priset har marknadsförts på ett skickligt sätt av den gamle hårdföre fotbollsspelaren i Djurgården, Kay Wiestål, och stora festligheter utbryter i Borgholm varje sommar på kronprinsessans födelsedag, Victoriadagen.

Det är svårt att tänka sig att en belöning av detta slag kunde ha ha etablerats utan den rojalistiska bakgrunden. Utmärkelsen är ju egentligen överflödig. Priset avviker bara marginellt från de normer som styr Bragdguldet och Jerringpriset, men utan Victorias medverkan skulle priset aldrig ha nått samma framgång.

De årliga ceremonierna på Öland har samtidigt uppenbarligen var bra för såväl hennes egen som kungahusets popularitet.  Det verkar dock som om kronprinsessan inte har något inflytande över vem eller vilka som får hennes flotta pris. Avgörandet ligger hos en tvåmannajury.

Gustaf VI Adolf mest betydelsefull

Victorias farfarsfar, Gustaf VI Adolf, är och förblir den svenska kunglighet som haft det största inflytandet på svensk idrotts utveckling. Därefter måste hennes farfarsfarfar Gustav V, den ständigt lobbande kungen rankas.

Prins Bertil får bronsmedaljen i denna exklusiva tävling, men var själv knappast särskilt aktiv i beslutsfattandet trots mångåriga ordförandeskap i flera sammanhang. Men han var sannolikt en bra sällskapsbroder.

Läs mer här.

… här…

…här…

…och här.

 

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren