Folk, Krönikor, Tyckt

Merkel talar med Putin – varför inte Löfven med SD?

Om Angela Merkel kan prata med... Foto: en.wikipedia.org

Om Angela Merkel kan prata med… Foto: en.wikipedia.org

Hur reagerar individer som blir inträngda i ett hörn – isolerade och begabbade? Det är säkert olika men det troligaste är att de på något sätt går till motattack. Om inte annat för att sätta sig i respekt. Det är inte otroligt att organisationer, partier och till och med länder reagerar på ungefär samma sätt.

Detta var något jag reflekterade över när EU – inspirerade av den polske och den svenske utrikesministern – under några år gjorde närmanden till Ukraina. Ett associationsavtal mellan EU och Ukraina var planerat att undertecknas i Vilnius den 29/11 2013.  Men allt sprack som bekant.

...Putin borde... Foto: en.wikipedia.org

…Putin borde… Foto: en.wikipedia.org

I stället blev närmandet, som i förlängningen skulle leda till ett ukrainskt EU-medlemskap och kanske ett Nato-medlemskap,  till en konflikt som kostat tusentals liv och ett mycket spänt läge mellan Ryssland och västmakterna. Kunde detta ha undvikits om EU tänkt sig in i Putins roll och förstått att Moskva hoppats få med Ukraina i ett euroasiatiskt frihandelsområde och att ett EU eller till och med Natomedlemaskap för Ukraina var fullständigt oacceptabelt för Moskva?

Rysslands annektering av Krim och uppenbart stöd till de ukrainska separatisterna är uppenbara brott mot folkrätten. De är ingalunda ursäktliga men väl förklarliga mot bakgrund av det hot som Putin kan känna och i vilket fall uppamma mot bakgrund av att Rysland har viktiga baser på Krim och en gemensam historia med regionen.

...Stefan Löfven kunna prata med... Foto: http://creativecommons.org

…Stefan Löfven kunna prata med… Foto: http://creativecommons.org

EU gjorde inte en rimlig konsekvensanalys. Om den gjorts borde den ha lett till att EU  gått lugnare och mindre provocerande fram i sina locktoner till ett Ukraina på gränsen till ekonomisk bankrutt.

SD-stöd svärtar ner Alliansens politik?

På liknande sätt skulle man kunna resonera kring det till synes oberäkneliga partiet Sverigedemokraterna SD.  Efter en exempellös framgång i höstens val har partiet nu 49 av riksdagens 349 mandat.  När riksdagen den 3 december röstar om den rödgröna minoritetsregeringens budget kan SD fälla densamma genom att rösta för allianspartiernas gemensamma budgetförslag.

.... Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Foto: sv.wikipedia.org

…. Sverigedemokraterna. Foto: sv.wikipedia.org/Frankie Fouganthin

Om SD skulle följa gängse praxis skulle  partiet, sedan deras eget budgetförslag fallit, lägga ner sina röster och låta den rödgröna regeringen, med stöd av vänsterpartiet, få igenom sin budget.  Det vore logiskt eftersom Alliansens förslag när det gäller utgifter för invandring och asylmottagande inte skiljer sig från regeringens. Kravet om att begränsa invandringen till Sverige som ju är SD:s huvudnummer.

Det är med sådana argument som politiska kommentatorer och partier förutspår att SD måste lägga ner sina röster.  Man menar att SD måste att folk i gemen  kommer att ge SD skulden för den kostsamma politiska oreda som skulle följa på ett nederlag för regeringen. Centerledaren Annie Lööf har på den grunden varnat SD för att stödja det budgetförslag som hon själv står bakom.   Kanske befarar hon också att ett stöd från SD skulle svärta ner Alliansens politik?

Ett annat argument som förs fram är att SD inte kommer att fälla regeringen och skapa kaos därför att man strävar efter att bli ett accepterat parti som kan vinna även motståndarnas respekt.

Kan det bli så mycket sämre?

Men om man redan före omröstningen den 3 december  är ett parti som både den förre och den nuvarande statsministern säger sig inte vilja ta i med tång – kan det då bli mycket sämre?

Jag tror att partierna gör sig själva och det politiska systemet en otjänst när de inte ens talar med SD:s företrädare.  När regeringen bjuder in riksdagspartierna för att tala om invandringsfrågorna så utesluter man helt sonika det tredje största partiet. Är det rimligt? Det troliga är att SD skulle komma med för de övriga fullständigt oacceptabla förslag. Men  då har de i alla fall i demokratisk ordning fått föra fram sina ståndpunkter på ett område där stora väljarskaror av tidigare moderater och socialdemokrater velat göra sig hörda.

I det spända läge vi har i världen talar Rysslands president och Tysklands förbundskansler ganska ofta med varandra.  Dom kommer kanske inte överens men det är ändå långt mer hoppfullt än om de skulle vägra varje samtal. Här finns lyckligtvis en ”hot line” också mellan Putin och Obama.

Men i Sverige är statsministrarna – vare sig de är blå eller röda – för prestigefyllda för att ens samtala med det parti som stjäl deras röster.

Inte undra på om SD väljer att slå bakut den 3 december.

Kommentarsfältet är stängt

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren