Det är med spänd förväntan jag stiger genom portarna till det nyrenoverade Nationalmuseum. Så jag har längtat att få återse alla verk som jag sett och beundrat genom åren.

Nu har det gått fem år sedan mina tre syskon och jag var med vår gamla mamma på den sista utställningen innan museet stängde. Vad vi såg då minns jag inte. Men vi hoppades nog alla att mamma skulle få uppleva att det öppnade igen.

Foajén är sig lik

Den stora foajén i trapphallen är sig lik men toaletterna är flyttade till källarvåningen som visar sig ha vackra, väl upplysta valv.

Direkt till vänster på entréplan ligger den nyöppnade Restaurang Nationalmuseum som drivs av krögaren Fredrik Eriksson. Restaurangen är betydligt mer ombonad än det café som låg i ljusgården tidigare. Ändå minns jag med glädje hur vi syskon jagade bord och placerade mamma som bordsvakt medan vi försåg oss med alla läckerheter.

Numera är ljusgården förvandlad till skulpturgård och här ryms asagudarna Tor, Oden och Balder tillsammans med änglar, gråterskor och filosofer i toga. Samt inte desto mindre en nutida byst av Fredrika Bremer som lär ha tillkommit för genusperspektivets skull.

Framtida dyrgrip? Har utgått ur shopsortimentet. Foto: Gunilla Lindahl.

I entréhallens bortre ände ser jag till min glädje att presentshopen ligger kvar. Utbudet spänner som tidigare från exklusiva smycken, designföremål och vackra konstböcker till snygga vykort och diskborstar.

Här har jag handlat många glasunderlägg, kassar och brickor med konstmotiv under åren.  Och jag kommer i fortsättningen att betrakta min kasse med Roslinmotivet Damen med slöjan som en dyrgrip. Den har utgått ur sortimentet.

Lite bortträngt i ena hörnan ligger rummet Designmagasinet. I montrarna finns designföremål från 1700-talet fram till våra dagar. Roligt att jämföra romantiska herdefiguriner med Gittan Jönssons nutida Dammsugerska i porslin.

Museets egen app är en fullödig guide för den som vill få mer information om alla verk och utställningar.

Den som känner igen Wilhelm Kåges Pyro, Stig Lindbergs Berså och Lisa Larssons keramiklejon behöver inte några skyltar intill montrarna men andra måste förlita sig på en nedladdad app i mobilen för att få information om vem som gjort vad.

Inte särskilt besökarvänligt. Andra utställningar har tydliga skyltar. Är det någon som tror att just design bara angår den digitala generationen?

(Men för att inte verka för gnällig måste jag inflika att museets egen app är en fullödig guide för den som vill få mer information om alla verk och utställningar. Gå in på Appstore och ladda ner appen Nationalmuseum visitor guide).

Midvinterblot av Carl Larsson hänger där den ska. Foto: Gunilla Lindahl.

Voilà – här hänger Midvinterblot!

Jag hoppar över upptäckarrummet Barnens konstvärld (ta med barnbarnen dit!) och beger mig med den nyinstallerade hissens hjälp till det övre planet. Och voilà – här hänger den 13,5 meter breda Midvinterblot i trapphallens ena gavel precis som Carl Larsson en gång önskade. På motsvarande gavel finns hans verk Gustav Vasas intåg i Stockholm. Allt är som det ska.

På våning sex finns generöst med utrymme för tillfälliga utställningar som den nu pågående John Singer Sargent (mer om den i en separat artikel).

Jag kan inte se mig mätt på holländska konstnärers skildringar av vardagslivet.

Här startar också det pedagogiska upplägget ”Tidslinjen” med utvalda verk ur samlingarna från 1500- till 1700-talet med uppföljning av verk från 1800- och 1900-talet på våning 5. Men nu börjar besökstiden för Press att gå ut så jag får göra en turbovandring genom seklerna.

Nöjt konstaterar jag att Rembrandts självporträtt – som för några år sedan fördes bort av konsttjuvar – nu sitter säkert förankrat bakom flerdubbla glas – och att hans målning Batavernas trohetsed till Claudius Civilis glöder mer i färgerna än jag minns det.

Och jag kan inte se mig mätt på holländska konstnärers skildringar av vardagslivet – värdshusinteriör med bondfamilj av Adriaen van Ostade är bara ett exempel.

Anders Zorn, Midsommardans, 1897 Olja på duk. Foto: Nationalmuseum.

Hanna Pauli, Frukostdags, 1887 Olja på duk. Foto: Nationalmuseum.

Karl XII:s likfärd häger med

Så gör jag ett hopp fram till förra sekelskiftet. Konstaterar att Karl XII:s likfärd hänger med fast på en mer undanskymd plats än tidigare. Zorns Midsommardans finns förstås på plats. Hanna Paulis Frukostdags likaså. Och Helmer Osslunds Höst är ett kärt återseende.

Så långt skulle säkert även vår gamla mamma känna igen sig. Men iscensättningen är helt annorlunda – färgsättningen och inramningen är ny. De vita väggarna har ersatts med färger som avspeglar verkens och föremålens tillkomsttid. Så får gult inrama samlingen från tidigt 1800-tal, turkosa väggar impressionismen kring sekelskiftet 1900.

Det är effektfullt och vackert.  Men vart försvann ljuset som skulle tillföras via de nyöppnade fönstergluggarna och glastaket? Jag märker inte av något inkommande dagsljus men kanske beror det på att det är en gråmulen dag.

Mycket design från 1600-talet fram till våra dagar visas. Foto: Gunilla Lindahl

Min tid är ute och jag har inte ens hunnit glutta in i avdelningen Skattkammaren på mellanplanet där världens största miniatyrsamling gömmer sig och bara skummat igenom Designstories med ny banbrytande design.

Så mycket kvar att upptäcka – något att se fram emot till nästa besök! Om jag fick önska, tillsammans med syskonen och vår snart 90-åriga mamma.

Läs även Aina Bergvalls rapport från invigningsdagen.