Samhälle

Moderaternas svåra vägval

Många frågetecken inför Moderaternas framtid. Illustration: Jurek Holzer (foto från moderaterna.se)

I spåren av moderaternas inbördeskrig och den inte helt oväntade avgången av partiledaren Anna Kinberg Batra (AKB) den 25 augusti har en livlig och bitvis spekulativ mediedebatt tagit fart. Särskilt när det gäller orsakerna till avgången – vem som nu anser sig kallad att ta över och om politikens innehåll framgent i partiet samt hur nuvarande kräftgång i opinionen ska kunna brytas.

En del klokt har också sagts om detta av statsvetare och andra. Några viktiga ting som förtjänar att lyftas fram är för det första deras fortsatt tydliga ny- och marknadsliberala inriktning i sakpolitiken som väljarna avvisade i valet 2014.

För det andra att det endast ett år före nästa val ser ut som att moderaterna, och även de övriga i alliansen, inte har lärt sig något av valnederlaget 2014. Detta inte minst när det gäller det breda folkliga motståndet mot deras marknadsliberala politik, det s k New public management (NPM). Vilket innebär outsourcing och oreglerad marknadifiering av offentliga tjänster och välfärd (jfr katastrofen med svindyra NPM-projektet Nya karolinska sjukhuset m fl) i kombination med löften om fortsätta skattesänkningar.

För det tredje en tydlig brist på konkreta förslag och verktyg för att hantera dagens stora samhällsproblem som ojämlikheten, den höga arbetslösheten, utslagningen från arbetsmarknaden, bostadsbristen, bristerna i välfärden etc.

För det fjärde kan dessa problem inte angripas effektivt med fortsatt stora skattesänkningar, fler marknadslösningar på olika områden och stora ingrepp i fackens och arbetsgivarnas frihet och inflytande på arbetsmarknaden. Detta i ett läge när det snarare krävs mer av gemensamma lösningar med ett ökat offentligt inflytande och mer av offentliga investeringar.

För det femte – och det är en central punkt i moderaternas kris – så var närmandet till högerpopulistiska SD alls inte genomtänkt. Här var moderaterna av maktpolitiska skäl alltför heta på gröten. M ville i likhet med de danska och norska allianspartierna skapa ett bredare parlamentariskt underlag genom att förlita sig på SD:s stöd i olika frågor. Detta var inte tillräckligt väl förankrat i borgerligheten och inte ens i moderaterna. Fallet i opinionen för M är ett tydligt utslag för just detta faktum. Så det ligger mycket i vad Reinfeldts tidigare talskrivare Moa Berglöf säger i en färsk debattartikel i Expressen: att moderaternas problem är populismen.

För det sjätte  – utöver ovanstående problem – så uppfyllde inte heller partiledaren AKB de krav på ledarskap som ställs för att bli en lyckad ordförande för moderaterna och även så för alliansen.

Vad mera är så är de två mest troliga efterträdarna till AKB, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson heller inga quickfixar på partiets opinionsproblem. Båda har i grunden en med AKB rätt likartad profil och politisk agenda. Därför lär ett byte till någon av dessa utan förändringar i politiken inte på något märkbart sätt lyfta moderaterna i opinionen fram till valet nästa höst.

Oavsett vem som nu tar över så står sig prognosen att moderaterna verkar med betydande sannolikhet att gå mot ett katastrofval hösten 2018. Klarar de ens att bli näst störst (16-17 %)? I så fall lär det bli med en ytterst knapp marginal. Högerpopulistiska SD hugger dem redan i hälarna och gör dem rangen stridig om andraplatsen i det kommande riksdagsvalet.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren