Krönika, Skrivit

Nämen – ett litet ord som gör att samtalet flyter på

Nämen, jomen, jamen... Ill: Kalmar läns arkivförbund.

Jag har förstått att många undrar över alla ”jomen” och ”jamen”, för att inte tala om ”nämen” som vi numera hör i praktiskt taget varje tv- eller radiointervju.

Inte minst nämen (nej men) är populärt. Fram för allt i sportsammanhang. Säg den tränare, idrottare eller lagledare som inte inleder ett intervjusvar med just ”Nämen” … Oavsett vad som sedan följer.

…lyssnaren får klart för sig att det är dags att lyssna.

Svaret till alla som undrar är att nämen i det här sammanhanget har en speciell, mycket praktisk funktion. Det ger talaren (den intervjuade) tid att tänka ut vad hon eller han egentligen vill säga. Samtidigt som lyssnaren får klart för sig att det är dags att lyssna.

Nämen är, precis som jomen och jamen, ett av de småord i talspråket som vi alla använder, i större eller mindre utsträckning. I våra samtal dyker de upp, småord som ja, nej, okej, liksom, typ, alltså (asså), ju, väl och ba (bara).

Den språkvetenskapliga termen för den här sortens ord är diskurspartikel.

Diskurspartiklar – kallas även samtalspartiklar – betyder oftast inte något särskilt. De finns där egentligen bara för att samtalet ska flyta på. Det är i samspelet mellan den som talar och den som lyssnar som de blir betydelsefulla.

Med hjälp av samtalspartiklar av olika slag kan man alltså ta ordet

Ibland markerar ett litet ord av det här slaget att ”nu tänker jag säga något”. Ibland signalerar det att den som har ordet tänker behålla det – trots att det just då uppstår en liten paus. Och ibland säger det till samtalspartnern att ”nu är det din tur”.

Med hjälp av samtalspartiklar av olika slag kan man alltså ta ordet och sedan markera att man inte talat färdigt, att man har för avsikt att fortsätta resonemanget. För att så småningom, när det är dags, signalera att nu får någon annan prata.

Och visst är det så att det lilla ordet okej då och då får fungera som avbrottsmarkör? Med ett ”okej” markerar jag att mitt intresse är väckt (eventuellt att jag tröttnat på att lyssna) och att jag nu är angelägen om att få ordet.

Några av småorden antyder att den som talar inte är helt säker på sin sak. Jag tänker på typ, liksom och väl. Orden signalerar talarens osäkerhet och inte sällan rör det sig om en försiktig inbjudan till samtalspartnern att lägga sig i: ”Vad tycker du? Är det så här?”

En samtalspartikel kan också signalera hur budskapet ska tolkas. Det är skillnad på uttalandet ”Boken är fett bra” och ” Boken är typ fett bra” eller ”Boken är fett bra, typ …

För vem kan tro att mormor skulle förstå vad ish betyder?

Har ni förresten lagt märke till vår allra nyaste samtalspartikel? Ish – ett inlån från engelskan. Den förekommer både som ändelse och eget ord och betyder ’ungefär’. Man skulle kunna säga att ish och typ är synonymer.

I samtal med yngre personer kan ish dyka upp. Om jag frågar något av tonårsbarnbarnen ”Hade du kul i går?” kan jag få ett ”Ish” till svar. Det vill säga om hen inte redan lärt sig att man väljer sina ord utifrån språksituationen, utifrån vem man talar med. Och alltså svarar: ”Så där”.

För vem kan tro att mormor skulle förstå vad ish betyder?

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren