Folk, Krönikor, Tyckt

När kaptenen överger den sjunkande alliansskutan

Fredrik Reinfeldt avgår som statsminister och som partiledare. Foto: sv-se.facebook.com

Fredrik Reinfeldt meddelar att han avgår som statsminister och som partiledare. Foto: sv-se.facebook.com

Alliansskutan sjunker och den förste att överge skeppet är kaptenen. Är det, som Fredrik Reinfeldt brukar uttrycka saken, att ta ansvar för Sverige?

Alla fyra allianspartierna har backat jämfört med valresultatet 2010. För de nya moderaterna motsvarar tillbakagången mer än ett helt center- eller folkparti. De nya Moderaterna är tillbaka på en nivå där de gamla moderaterna kunde känna sig tillfreds. Det är naturligtvis inte Fredrik Reinfeldt, som nu får konstatera att närmare 30 procent av Sverigedemokraternas (SD) väljare röstade på de nya moderaterna 2010. Omkring 16 procent av deras sensationellt många väljare hade röstat på Socialdemokraterna (SAP) i förra riksdagsvalet.

Reinfeldts bitterhet var begriplig och han visade den i sitt tacktal till valarbetarna – där han summerade vilka stora insatser han själv gjort för sitt parti och sin allians. Han hoppades på att alliansen skulle framhärda men det fick bli utan honom själv. I vår avgår han och ska göra helt andra saker.

Det som förvånar är inte att Reinfeldt inledde sitt vi-nådde-inte-ända-fram-tal med att förklara att han under måndagen skulle (till talmannen) inlämna sin och regeringens avskedsansökan. Det hade han lovat om de rödgröna skulle bli större än alliansen. Det var bra och hederligt. Inget tjafs.

Reinfeldt gör sig till lame duck

Problemet var att han i ett för Sverige ytterligt känsligt läge lämnar det näst största partiet närmast vind för våg. Reinfeldt gör sig själv till lame duck och kommer inte att vara med om att söka lösa den svåra parlamentariska situation som SD:s exempellösa framgång försatt landet i. Han nöjer sig med att vara stolt över sin egen principfasthet gentemot det nu tredje största partiet i Riksdagen.

Den minnesgode läsaren av Nyfiken Grå kanske minns att vi i mer än ett års tid förutspått en situation liknande denna med ett förstärkt SD som tungan på vågen även efter en vänsterseger. Alliansen har under den gångna mandatperioden regerat i minoritet och kunnat lita på att SD (oombedda) mestadels stött de förslag som regeringen vågat lägga fram för riksdagen.

Att Stefan Löfven skulle kunna regera på samma sätt i minoritet har de flesta – inklusive Löfven själv – uteslutit. Alltså måste – Löfvens respektive Reinfeldts försäkran att i alla lägen hålla SD utanför politiskt inflytande innebära blocköverskridande överenskommelser. Jag har trott och skrivit att detta efter en inledande kaotisk tid i så fall måste leda till en s k stor koalition mellan S och M. Känslomässigt är avståndet dem emellan bråddjupt, men i sak har skillnaderna mellan SAP och det nya M krympt väsentligt.

Löfven har hela tiden under valrörelsen flaggat för att han vill söka stöd över blockgränsen och då hos centern och/eller folkpartiet. Båda dessa partier har i nutidshistorien arbetat nära och stött socialdemokraterna. Under jämviktsriksdagen 1973-76, och i folkpartiets fall, när Olof Palmes socialdemokrater släppte fram en fp-regering 1978.

Centern tillhörde det socialdemokratiska regeringsunderlaget 1995-98. Resultatet har från det lilla partiets synvinkel blivit att det kostat en hel del opinionsmässigt. Ska de nu våga bryta sig loss från alliansen trots att marginalerna ner till fyra procents spärren är mycket liten?

Tänker Centerpartiets väljare på samma sätt?

Det är visserligen möjligt att få mediala poäng för det parti som bryter blockpolitiken och ”räddar” Sverige. Men jag undrar om partiernas väljare tänker på samma sätt.

Både Centerns Annie Lööf och Folkpartiets Jan Björklund har markerat oerhört hårt mot S i valrörelsen. En omorientering torde kräva partiledarbyte. Sedan Annie Lööf nästan egenhändigt stärkt Centerns tidigare usla opinionssiffror är det otänkbart att hon skulle tvingas avgå. Möjligen finns det lite andra tongångar i Folkpartiet som halkat ner på 5,4 procent och därför kanske inte är helt nöjda med sin ledare?

Moderaterna är med sina dryga 23 procent det enda alliansparti som – trots förlusten – med tyngd skulle kunna samverka med SAP för att uppfylla Reinfeldts önskan att isolera SD. Men nu avsvär sig ”kaptenen” allt ansvar för Sverige till förmån för en lugnare framtid för egen del. Eftersom Anders Borg, som varit en mycket duglig finansminister, inte kandiderat till riksdagen kan han inte ta över. Partiet lämnas att driva vind för våg. Det är stor skada.

SD alltför stort för att isoleras helt

Det är möjligt att denna låsta situation kommer att leda till extraval i början av nästa år. Ett alternativ vore naturligtvis att inse att SD blivit alltför stort för att isoleras helt. Att inte bry sig om vad motsvarande 13 procent av väljarna uttryckt av misstroende och oro är inte rimligt i en demokrati.

Det påminns ofta om att 87 procent inte röstat för SD och att det därför är helt okej att frysa ut det tredje största partiet. Men det har inte varit en framkomlig väg att bekämpa dem hitintills och kan mycket väl visa sig kontraproduktivt också framöver. Ett sätt vore att isolera SD i frågor om flykting- och invandring medan man skulle kunna förhandla med dem i en lång rad andra frågor. Kanske ett ökat ansvar kan få SD på andra tankar än de som nu skrämmer?

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren