Folk, Kultur, Samhälle, Upplevt

När Stockholm fick elektriskt ljus

Längre norrut på den gamla fasaden finns ljusgudinnan själv som en elektrisk superlucia över porten till nummer 13 med huvudet omgärdat av glödlampor.

Kaianders Kulturkalender April

Det är luciakväll år 1878 och jag befinner mig i Kungsträdgården i Stockholm. 

De fåtaliga gaslyktorna sprider ett blekt ljus över parken, men vid Blanchs Café uppe vid hörnet mot Hamngatan tränger ett starkt vitt ljus ut från etablissemanget. Det vimlar av folk som försöker tränga sig in. 

Vad är det som pågår? 

”Ikväll har vi svensk premiär för en världsnyhet”, säger en frackklädd kypare som försöker bringa ordning i kön vid ingången. 

”För första gången i Stockholm bjuder vi på elektriskt ljus inomhus. Välkomna. Observera att inträdet kostar en krona. Men då får ni också vara med om någotalldeles enastående. Ni får skåda ljuset.”

Inne i lokalen trängs festklädda människor under de eleganta ljuskronorna. Men det är inte gaslampor som lyser, utan fyra starkt strålande glober i taket. En obehaglig stickande lukt som uppenbarligen kommer från lamporna förtar tyvärr en del av upplevelsen. 

”Det här är moderna Ijusbåglampor av ryssen Pavel Jablotjkovs konstruktion”, säger kyparen. ”Elektriciteten är framtiden. Snart kommer vi att ha elektriskt ljus i hela stan.” 

Ångmaskin ger staden ljus

”Varifrån kommer strömmen?” frågar jag. 

”Vi har en ångmaskin här bakom som är kopplad till en dynamo. Så leds strömmen upp genom sladdarna därborta i hörnet. Likström, naturligtvis. Över hundra volt!”
”Oj!” säger någon.
”Fantastiskt!” säger någon annan.
”Äsch. Det är säkert bara en fluga”, fnyser en tredje.
”Ett trick för att tjäna mer pengar och att få gästerna att betala en extra krona. Luktar illa gör det också. Tacka vet jag hederligt gasljus.” 

Det tog sin tid innan elektriciteten slog igenom på bred front. Det gjordes visserligen under 1880-talet experiment med elektriska gatlyktor lite här och där i Stockholm, men några större installationer var det inte frågan om. Men så kom Thomas Edisons koltrådsglödlampa. Plötsligt fanns en elektrisk ljuskälla som var användbar både inomhus och utomhus. 

Nu uppstod här och där små privata ångdrivna elverk som med luftledningar distribuerade ström till kunder inom de närmaste omgivningarna. 

På Trädgårdsgatan bakom Storkyrkan byggde Elektriska Belysningsaktiebolaget den dittills största kraftstationen. Tyvärr ökade förlusterna i ledningarna med avståndet så att bara kunder i Gamla stan kunde elektrifieras. 

Intresset för elektricitet växer snabbt i landet

Men intresset för elektrisk belysning växte alltmer runt om i Sverige. I Härnösand gick kommunen i täten och anlade redan 1885 ett eget elektricitetsverk.

Men i Stockholm var de styrande skeptiska. Ville någon starta sitt eget elverk till några lampor gick det väl bra. Bara de inte la ner ledningarna i gatan, det var förbjudet. Elektriskt ljus blev mer och mer populärt, och småelverken blev fler och fler. 

Vid slutet av 1888 fanns det i Stockholm över 12 000 glödlampor. Stadens styresmän vaknade upp. Var kanske elektriciteten en bra och lönsam idé trots allt? 

Det beslutades att ett kommunalt ångdrivet elektricitetsverk skulle anläggas vid Regeringsgatan 38 (tomten bakom NK) för att leverera ström till gatubelysning på nedre Norrmalm och till hugade privatkunder. 

Arkitekter fick rita de nya elverksbyggnaderna

Självaste Ferdinand Boberg, en av landets främsta arkitekter, anlitades för att rita byggnaden. För fint skulle det vara nu när man byggde för den nya tidens teknik.

Det första elverket, Brunkebergsstationen vid Regeringsgatan, revs dock 1931 men en del av stationen sparades vid rivningen och den monumentala portalen med en fris av glödlampor i sten flyttades och monterades in i Thulestationen, Tulegatan 11 där Stockholms Elektricitetsverk hade sitt huvudkontor.            Idag finns många av de gamla omformar-stationerna från Elektricitetsverkets barndom fortfarande kvar. De flesta av dem ritades av Ferdinand Boberg och byggdes i tegel med vackra utsmyckningar.

I dag finns många av de gamla omformarstationerna från Elektricitetsverkets barndom fortfarande kvar. De flesta av dem ritades av Ferdinand Boberg och byggdes i tegel med vackra utsmyckningar.

Den 1 september 1892 startade driften vid Brunkebergsverket, som anläggningen kallades. Verkets utrustning bestod av två trippelexpansions- kolvångmaskiner med direktkopplade likströmsgeneratorer på vardera 150 KW 110 volt likström. Bränslet bestod av kol som fraktades från Värtahamnen med hästforor. För att täcka belastningstoppar fanns i källaren även ett stort ackumulatorbatteri med en kapacitet av 2 500 amperetimmar.
Verket blev dock ingen dundersucce. Under det första året hade verket bara 163 abonnenter.
Knappast förvånansvärt eftersom elpriset var så högt: 80 öre per kilowattimme. Detta att jämföra med en grovarbetares lön som låg på 25 öre per timme.

Att minnas i april

Martin Luther King skjuten 1968
Thomas Hobbes 1598–1679
Romernas nationaldag
Tyskland ockuperar Norge 9 april 1940
Kaianders födelsedag
Titanic sjunker 14 april 1912
Leonardo da Vinci född 1452
Jordbävning i San Francisco 1906
Ghettot i Warszawa 1943
Solander går iland i Australien 1770
Tridentes styckas i Rio de Janeiro 1792
Lenin 1870–1924
Planck med konstanten 1858–1947
Gugleilmo Marconi 1874–1937
Ludwig Wittgenstein 1889–1951
Tjernobyl 1986
Duke Ellingtons födelsedag 29 april
Gauss 1777–1855
Carl XVI Gustaf fyller 72 år 30 april

  1. catharina ingelman-sundberg

    Festlig läsning, intressant tycker jag! Catharina Ingelman-Sundberg

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren