Folk, Krönikor, Tyckt

Owens och Nurmi glömmer vi inte

Jesse Owens, OS 1936. Foto: en.wikipedia.org.

Jesse Owens, OS 1936. Foto: en.wikipedia.org.

Vem kan ha något emot Usain Bolt?

Däremot har det med åren blivit en aning tjatigt att den hypersnabbe jamaicanen ständigt utmålas som den som räddar friidrotten från konkurs och evig massmedial glömska.

Hur underligt det än låter finns det ju ett antal andra stjärnor som också framkallar den bästa känslan i friidrott, glädjen över högklassiga prestationer. Detta skedde nu ideligen vid VM i Peking:

Holländskan Dafne Schippers, sprint, britten Mo Farah, långdistans och amerikanen Christian Taylor, tresteg med flera. Personligheter som också på sitt sätt också räddar friidrotten.

Men nog är Usain Bolt den störste friidrottaren i historien? För nutida experter framstår detta som självklart, den senaste stjärnan betraktas nästan alltid som den främst genom tiderna. Gamla prestationer bleknar.

Uråldriga löpare

Jag tänker inte ifrågasätta Bolts position, men tänker peka på några gamla, rentav uråldriga, löpare, vars prestationer också fått stor och bestående betydelse. Jag syftar på Jesse Owens och Paavo Nurmi.

Nurmi, Marathon 1930. Foto: en.wikipedia.org.

Paavo Nurmi, springer maraton 1932. Foto: en.wikipedia.org.

Dessa två hade inte samma förutsättningar som dagens elit. De fick förstås inte ta emot prispengar, men hade heller inte samma möjligheter till titelplock som dagens fantomer. VM fanns inte, men det hindrade inte Nurmi att dominera tre OS (1920, 1924. 1928) innan han efter svensk anmälan diskades på plats i Los Angeles 1932.

Hans finaste ögonblick kom i Paris 1924. I en märklig programsättning gick finalerna på 1500 m och 5000 m inom loppet en timme, en klar krigsförklaring mot Nurmi, som var segeraspirant i båda loppen.

Uppgiften ansågs omöjlig, men efter ett lyckat genrep på hemmaplan, vann han sin två guldmedaljer – en av idrottshistoriens främsta prestationer.

Bara en olympisk chans

Jesse Owens fick bara en olympisk chans i Berlin 1936, men han förvaltade den väl och tog fyra guldmedaljer, 100 m, 200 m, längd och kort stafett.

Han var en fantastisk sprinter, men fick en ännu större betydelse som symbol för kampen mot rasism och nazism. De afroamerikanska idrottsmännens framgångar störde i hög grad nazisterna och i pressen beskrevs Owens och hans kamrater ”som USA:s svarta hjälptrupper”, inga riktiga amerikaner således.

Men Owens blev oerhört populär bland åskådarna och han blev vän med en av sina främsta konkurrenter, en tysk längdhoppare.

Tyvärr utsattes Owens efter spelen för kraftig diskriminering av sin egen ledarkader, men ingen kunde ta ifrån honom rollen som den som djupt skakade Hitler och hans PR-maskineri.

Jesse Owens må vara nästan bortglömd, men han hör hemma på Bolts nivå – definitivt.

Kommentarsfältet är stängt

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren