Krönikor, Samhälle

Pipan har slocknat – Thorbjörn Fälldin är död

Thorbjörn Fälldin. Foto: Key L Nilson/en.wikipedia.org.

I spetsen för en djupt oenig trepartikoalition bröt Thorbjörn Fälldin  1976 ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Under  de sex år av borgerligt styre som följde ledde han regeringen i fem.

Undantaget var det år som följde sedan trepartiregeringen hösten 1978 spruckit på kärnkraftsfrågan. Socialdemokraterna under Olof Palme  hade då möjliggjort för Ola Ullsten att regera i spetsen för en smal  folkpartiregering.

Efter valet 1979 var Fälldin och trepartikoalitionen tillbaka igen. Efter en skatteuppgörelse mellan C, Fp och S våren 1981 lämnade de överkörda  moderaterna  regeringen. Centerledaren fick bilda en tredje regeringskoalition – denna gång med enbart C och Fp.

Hyllningar till odalmannen från Ramvik

Nu tävlar gamla och nya politiker om hyllningar till odalmannen från Ramvik i Ångermanland som ledde det gamla Bondeförbundet – då rätt nyligen omdöpt till Centerpartiet – till enorma framgångar i 1973 års val.

Då fick C  25 procent av rösterna. Redan i valet 1976 började Centerpartiets långa kräftgång . Men då, 1976 och 1979, var C ännu det  klart största borgerliga partiet.

År 1985 vägrade valberedningen att föreslå att Thorbjörn Fälldin skulle få förnyat förtroende som partiledare. Den man som hann bli en legend under sin livstid lämnade ledarskapet i bitterhet och dök inte upp på några stämmor förrän Maud Olofsson, dotter till vännen och landstingsrådet Harald Olsson, valdes till partiledare år 2001.

En principfast politiker

Trots allt vad som sagts och skrivits om Thorbjörn Fälldins ”svek” i kärnkraftsfrågan 1976 går det inte att komma ifrån att han i grunden var en principfast politiker – principfast på och ibland över gränsen till det omöjliga.

Han var också en ödmjuk och inkännande person utan minsta spår av den högfärd som ofta tycks prägla toppolitiker.

Efter valet 1976 samlade Fälldin en rad politiska reportrar och ledarskribenter på Stallmästargården i Stockholm. Det var rörande att då höra den nye statsministern be om ursäkt för att han inte hade någon akademisk utbildning och skulle komma att få det svårt med engelskan.

Självlärd och receptiv

Fälldin var självlärd och receptiv.  Han läste mycket och sökte sätta sig in i detaljer. Till övermått skulle jag säga, för i regeringsarbetet ledde det till de under hans tid  legendariska ”långbänkarna”.

Principfast var  han i sin anti-socialism och sin strävan att underlätta för landsbygdens folk och då inte minst för kvinnorna.  Medan landsbygdens väl var en självklarhet för en centerledare var den sistnämnda ansatsen ny för partiet.

Mest förknippad var Fälldin med kärnkraftsmotståndet.  I den sista störrre intervju jag gjorde med Thorbjörn Fälldin blickade han tillbaka på den frågan. Jag hade beskökt honom vid köksbordet i Ramvik flera gånger men nu tog han emot på ordföranderummet i Föreningsbankens huvudkontor i Stockholm.

– Hur var det nu det började?

– Jo, det var på 60-talet. Jag satt då i Naturvårdsverkets styrelse. Där fick vi för yttrande ´Miljösynpunkter´ inför bygget i Oskarshamn.

Redan då hade han förvånats över de enorma vattenmängder som skulle krävas för att kyla en reaktor. Men han tyckte ändå att kärnkraften var ett bra alternativ till att bygga ut en rad älvar.

När valet 1973 närmade sig sammanförde riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus sin partiledare med fysikern och Nobelpristagaren Hannes Alfvén.

– Det var först då som jag riktigt fick klart för mig att det fanns ett avfall med stora problem .

Det där gjorde mig så dj-a härsken att jag tog en liten dust med Naturvårdsverkets generaldirektör Valfrid Paulsson. Vi hade ju behandlat det mindre problemet med kylvattnet utan att någon människa talat om problemet med att förvara utbränt bränsle.

Thorbjörn Fälldin möter Anna-Karin Hatt i Ramvik i augusti 2011. Foto: Jonas Johansson/sv.wikipedia.org.

Thorbjörn Fälldin möter Anna-Karin Hatt i Ramvik i augusti 2011. Foto: Jonas Johansson/sv.wikipedia.org.

Jag hade inte fantasi nog att förstå att det gick till på det sättet. När bränslet är slut är det ju bara aska kvar, hade jag trott…. Det här med avfallet från kärnkraften skrämde mig. Det var ju fråga om ett evighetsperspektiv.

Nu menar många med Maud Olofsson att Thorbjörn Fälldin fått rätt, för nu avvecklas kärnkraften. Det sker inte av de skäl som Fälldin anförde, men det sker ändå i starka kärnkraftsländer som Tyskland och nu i Sverige.

På andra håll byggs och vidareutvecklas kärnkraften så sista ordet är inte sagt i en tid då klimatfrågan drivit många att hävda att den på växthusgaser utsläppsfria tekniken måste utnyttjas.

Ett inkännande som få

Jag nämnde att Fälldin hade ett inkännande som få.  Det  fick jag själv uppleva när vi morgonen efter Almedalen i juli 1985 hamnade bredvid varandra i planet från Visby.  Fälldin tyckte jag såg nedstämd ut.

Det var jag efter att några timmar tidigare fått beskedet att min far avlidit på Akademiska i Uppsala. När jag berättade det visade han ett deltagande genom att berätta om sina känslor när hans mor gick bort.

Det kan inte  hjälpas att jag – trots stora åsiktsskillnader – alltid haft en ”soft spot” för Thorbjörn Fälldin.  Det är jag långt ifrån ensam om.

Fotnot:

Citaten ur boken (Parentes? – en historia om svensk kärnkraft av Sigfrid Leijonhufvud

2 Kommentarer

  1. Arvid

    Det var länge sedan Fälldin slutade röka!

  2. sigfrid leijonhufvud

    Då, Arvid, får vi ta det bildligt

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren