Folk, Sport

Rubarth – ingen vanlig fotbollssparkeriarbetare

Mats Rubarth. Foto: Anders Henrikson/sv.wikipedia.org.

Den så kallade kvällspressen har alltid hållit sig med ett antal ”popgangstrar”, det vill säga mördare, rånare eller bedragare som svarat för ”spektakulära brott”. En kategori som förr gav feta rubriker och numera ger många klick.

Motsvarande inom idrotten skulle kunna vara den bråkige John McEnroe, vars utbrott numera är saknade i tennisens allmänna slätstrukenhet.

Allsvenskans mest utvisade

En annan mer lokal ”idrottsbov” var Mats Rubarth, AIK:s yttermittfältare, som så småningom blev allsvenskans mest utvisade spelare.

Trots att han egentligen var vek och snäll. Tackla var han dock usel på, attackerna blev tydliga och grova. Han pratade lite för mycket med domarna.

Han slutade för några år sedan, men var så speciell, så att han även i bokkrisens tid, fått skriva sina memoarer. Medförfattare är Josefin Lindén, som skapat ett fint flyt i texten.

Boken heter Mats, Mats Rubarth. Titeln alluderar på den ramsa som AIK-fansen tillägnade honom och boken ges ut av Idrottsförlaget i Västerås.

Någon vanlig ”fotbollssparkeriarbetare” (termen myntad av Hammarbys snart bortglömde legend Sten ”Stabben” Ahlner) var Rubarth sannerligen inte.

Lätt deprimerande bild av fotbollslivet

Han ger en intressant och lätt deprimerande bild av fotbollslivet. Han älskar visserligen fotboll, men avskyr väldigt mycket. Pressen förstås, men av någon anledning tycker nästan alla svenska fotbollsspelare illa om journalister.

Han gillar inte att ligga och ladda på hotell före matcher. Han vill inte bli detaljinformerad om sina blivande motståndarbackars svagheter och styrkor.

Taktiksnack intresserar inte. Han tycker domare i princip är dumma. Han är inte förtjust i att träna. Han kan inte nicka, kan inte sköta defensiva uppdrag och vill inte spela forward, eftersom han inte vill ha spelare flåsande i nacken.

Kult och myt i AIK

Så Mats Rubarths roll blev att spela yttre mittfältare, han kunde ju inte ta något centralt ansvar. I AIK blev han kult och myt, särskilt efter sitt första fantastiska mål i derbyt mot Hammarby – en bicykletas av det sagolika slaget.

Han vet egentligen inte hur han bar sig åt, men sin pessimistiska grundton trogen tycker han att detta mål kom lite för tidigt i karriären. Han kunde ju inte göra ett vackrare mål.

Boken är naturligtvis främst av intresse för AIK:are, som får både sin klubb och Mats Rubarth belyst ur många synvinklar. Det framgår av texten att Rubarth sällan orkade spela en hel match.

En vilsegången hammarbyare

Han skulle också kunna betecknas som en vilsegången bohemisk hammarbyare av en typ, som numera egentligen bara finns i dagdrömmarna på Kvarnen.

Han fick en chans i landslaget och då var han tämligen otränad. Vad han hänt om han satsat lika mycket på sin träning som på musiken? Hade han varit en världsspelare?

Knappast. Han hade förmodligen tröttnat redan på första hårda passet. Och i stället spelat en låt till.

Det finns hopp, så länge elitidrotten har plats för en och annan särling.

  1. winfried

    Hej,
    alltid kul att läsa välskrivna texter. Man måste inte vara sportfreak för att uppskatta dina krönikor.
    Hälsningar
    Winfried

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren