Krönikor

Ryssland snart i centrum för debatten idrott-politik

Eftersom inte ens svenska statsråd kan avgöra om Saudiarabien är en diktatur eller inte, är det antagligen svårare att fastställa exakt vilket statsskick som råder i Ryssland. Domen i punkmålet och statens fräna hänsynslöshet mot oliktänkande, tyder på att landet har en bit kvar till den fullvärdiga demokratin.

Snart kommer president Putins land att hamna i centrum för den eviga debatten om sambandet mellan idrott och politik. De närmaste åren kommer ett par av de största internationella evenemangen att arrangeras i Ryssland, först VM i friidrott i Moskva 2013, därefter vinter-OS i Sotji vid Svarta Havet 2014.

En särskild känsla för politiska klavertramp

Det tycks som om beslutsfattarna inom världsidrotten har utvecklat en särskild känsla för politiska klavertramp. För några månader sedan uppstod ju en het bojkottdebatt inför det ishockey-VM som skall gå i Vitryssland 2014. För en gångs skull var kritikerna ute i god tid, även om det skulle vara bättre om debatten kunde föras innan de avgörande besluten tas. Men så stort verkar inte idrottsintresset vara hos de statsmän som tror sig styra världen.

Allra okänsligast är IOK, den internationella olympiska kommittén. Eller är det fråga om provokationer? Vill IOK bevisa sin självständighet genom att gynna grymma nationer? Ändå står ju IOK för sunda demokratiska grundsatser, men när mäktiga män från diktaturer fjäskar och smickrar faller man undan beklämmande lätt. Kanske tycker man att det är bekvämt med arrangörer som inte riskerar ett inre motstånd, utan som på ett oproblematiskt sätt, kan genomföra stora projekt som i demokratiska länder skulle möta starkt motstånd.

Ibland framförs argumentet att ett olympiskt arrangemang skulle automatiskt skulle innebära en demokratisk förbättring. Så löd den naiva förkunnelsen inför Peking, men ännu fyra år senare, är det ytterst tveksamt om någon positiv förändring skett i Kina. Och hoppet om en snabb demokratisk utveckling i Ryssland och Vitryssland är också mycket svagt.

Bojkott sällan en bra lösning

Krav på bojkotter kommer så småningom att resas. Fina tankar ligger ofta bakom. Men en bojkott är mycket sällan en bra lösning. Allmän enighet uppnås aldrig och då förfelas syftet direkt. Risken är stor som i Moskva 1980 att värdnationen får ut en större PR-effekt när guldmedaljerna blir fler i den försvagade konkurrensen. En bojkott drabbar också på ett orättvist sätt tusentals hårt satsande idrottsutövare.

Inför sommar-OS 1980 fanns det bara en arrangörskandidat, Moskva. Numera finns det alltid demokratiska alternativ när val av arrangörer skall ske. Det finns ingen anledning för idrotten att bli ett propagandainstrument för osunda regimer.

Det borde därför vara självklart att ett demokratiskt fullt utvecklat styrelseskick borde vara ett av huvudvillkoren för att få olympiska spel och stora mästerskap. Minst lika viktigt som löften om stora arenabyggen, stark budget och enorma säkerhetspådrag.

Därmed skulle också slutordet i debatten om idrott och politik äntligen kunna sägas:

Jo, de hör ihop.

 

 

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren