Folk, Krönikor, Tyckt

Såg EU och Bildt inte riskerna för Ukraina?

Polska f d talmannen i EU Buzek. Foto: Sigfrid Leijonhufvud

Europaparlamentets förre talman Jerzy Buzek. Foto: Sigfrid Leijonhufvud

Den som är utan skuld kaste första stenen. Carl Bildt kastar sten på sten – någon har till och med träffat statsministern – i trygg förvissning om att han är utan skuld till utvecklingen i Ukraina. Men såg han verkligen inte riskerna?

Söndagen den 2 mars framträdde utrikesministern i SVT:s Agenda där han tillfrågades om EU kunnat agera annorlunda och om man inte kunnat förutse motreaktioner med tanke på den tidigare Sovjetrepubliken Ukrainas närhet till och beroende av Ryssland.

– Dom har knackat på vår dörr, sade Bildt och målade upp en bild av att det i stort sett var Ukraina som i åratal drivit på ett närmande till ett EU som visat sig tillmötesgående. Alla Ukrainas fyra presidenter sedan självständigheten – alltså även Viktor Janukovytj – har enligt Bildt varit starkt för det i höstas nästan färdigförhandlade associationsavtalet mellan EU och Ukraina.

I själva verket var förhoppningarna i Bryssel på EU:s östliga partnerskap högt ställda fram till början av november ifjol. Carl Bildt var ledande i förhandlingarna med Ukraina vilka var tänkta att krönas med ett associeringsavtal vid toppmötet i Vilnius den 29 november under Litauens ordförandeskap.

Carl Bildt. Foto: regeringen.se

Carl Bildt. Foto: regeringen.se

Under flera besök i Europaparlamentet intervjuade jag en lång rad ledamöter för en bok med titeln Känsla för Europa med en inledning av kristdemokraternas ledamot Alf Svensson. Det var slående hur genomgående optimistiska ledamöter från väst var. Nära medarbetare till Carl Bildt informerade om att endast en fråga återstod att lösa nämligen frigivning av den fängslade och allvarligt sjuka Julia Tymosjenko. Ledamöter från tidigare öststater eller Sovjetrepubliker var garderade.

En av dessa var Europaparlamentets förre talman Jerzy Buzek – en av grundarna till Solidaritet och premiärminister i Polen 1997-2001. Jag ställde i september följande fråga till honom:

– Hur är det då med samarbetet österut – med Ukraina och andra stater som vill komma närmare EU? Har Putin förståelse för den utvecklingen?

– För Ryssland är det här en obekväm situation. Putin vill gärna bygga ett slags partnerskap i Östeuropa och Asien längs samma gränser som tidigare rådde för Sovjetunionen. Ukraina måste vara med för att det här projektet ska lyckas, svarade Buzek och utvecklade sin kritik om den rådande regimen i Ryssland medan han påminde om de metoder den traditionsenligt är mäktig att tillgripa för att hävda sina intressen.

Det är, vill jag hävda, fel av Bildt att låta påskina att man i EU-parlamentet var omedveten om att närmandet till Ukraina – om än i full överensstämmelse med Lissabonfördraget – innebar risker som rimligen borde ha analyserats av de som i likhet med Bildt ivrigt drev på processen.

De villkor som EU ställt på Ukraina skulle på sikt reformera Ukraina när det gällde viktiga områden som dess svaga rättsväsende. Men Ukrainas kortsiktiga behov av jättelika lån hade EU inte tänkt tillfredsställa. Eftersom landet stod på ruinens brant var det kanske inte helt överraskande att Janukovytj grep det halmstrå som Putin erbjöd, nämligen femton miljarder dollar i lån och sänkta gas- och oljepriser. Priset var att först avbryta förhandlingarna med EU i början av november.

Det blev början till demonstrationerna i Kiev som pågick i månader och som i vågor möttes av våld och övergrepp från regimens sida. Det slutade i blodbad, varpå presidenten flydde och en interimsregering bildades i väntan på nya val – troligen i maj månad.

Janukovytj är uppenbarligen korrumperad och har dragit på sig folkets vrede -och Carl Bildts. Den svenske utrikesministern twittrar:

”Så har Ukraina fått sin egen Quisling, sittande på främmande mark där han vädjar om att en utländsk armé ska ge honom hans land tillbaka.”

Liknelsen är svårbegriplig eftersom Janukovyitj faktiskt var vald till Ukrainas president – inte av Putin utan av folket. Quisling var vald av Hitler.

Genom att i bästa välmening skruva upp förväntningarna i Ukraina utan att ta hänsyn till vad man visste om vad Ryssland betraktar som sin intressesfär och vad Krim med ryska flottbaser betyder för Putin har EU indirekt tagit på sig ett ansvar som man inte kan leva upp till. Ukraina är inte med i Nato och kan inte påräkna militärt stöd från Väst över huvud taget. FN är blockerat och kan enbart ägna sig åt förmaningar.

Det är sant att inte enbart Ukrainas ekonomi är usel – det är Rysslands också. Tillväxten är nära noll och landet är oerhört beroende av sin olje- och gasexport. Men alltför många länder i Europa är samtidigt beroende av en gas som Putin när som helst kan strypa.

Under det kalla kriget – det som många fruktar är på väg tillbaka – fanns intressesfärer för stormakterna som motparten tvingades acceptera. Sovjet kunde – för att ta det mest uppenbara exemplet – inte tillåtas rusta Kuba med kärnvapen. På samma sätt känner Putin att han näppeligen kan släppa Krim som är Ryska flottans främsta väg ut i Svarta Havet.

I det här läget är det inte stenkastning utan diplomati som behövs för att undvika att en hotande utveckling – som borde ha kunnat förutses – kan avstyras och förhoppningsvis på sikt vändas till något fruktbart för Ukraina.

Fotnot: Känsla för Europa av Sigfrid Leijonhufvud och Alf Svensson är utgiven av EPP-gruppen i Europaparlamentet.

 

 

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren