Kultur

Samuel Bross tipsar om tre dramatiska tungviktare

Johan Ulveson och Bengt CW Carlsson i Ivanov. Foto: Carl Thorborg

Dags att gå på teater, men vad ska vi se? Här kommer Samuel Bross förslag på några av den gångna höstens premiärer i Stockholm som fortsätter ett bra tag till.

Johan Ulveson och Shanti Roney i Ivanov. Foto: Carl Thorborg

Sorglustig saga ur verkligheten

Anton Tjechov Ivanov . Dramatens stora scen.

Det är en ganska sällan spelad pjäs av Tjechov som Alexander Mørk-Eidem fått tag på. Dessutom har han flyttat den till ett slags norrländsk nutid. Ivanov själv, en ung man med miljöambitioner köper mycket skog för att förverkliga sina idéer, men ekonomin visar sig vara knepigare än han från början trott. Och hans äktenskap fungerar inte heller, vare sig känslomässigt eller ekonomiskt. Tanken var att hans frus hemgift skulle betala satsningen.

När det inte fungerar får han (an)vända charmen mot de bättre situerade grannarna, de har en del kapital och en ung dotter som är fascinerad av den medelålders miljöidealisten …

De typiska tjechovfigurerna dyker upp ur skogens djup, inklusive en sanningssägare som egentligen är en romantiker, trånande flickor som ser ytan framför verkligheten. Den äkta mannen som är lika beslutsam som en vindflöjel när hustrun säger något annat. Inte att förglömma Adam Pålsson som en självupptagen tonåring som åker runt på en hooverboard och inte förstår någonting.

Det finns många pregnanta porträtt i denna sorglustiga saga ur verkligheten, och Shanti Roney gör en stark roll som idealisten som sakta inser vidden av sitt svek.

Fäder och söner. Foto: Sören Vilks.

Fäder och söner. Foto: Sören Vilks.

Idékamp om det rätta

Ivan Turgenev Fäder och söner. Dramatens lilla scen.

Vi fortsätter i Ryssland. Den unge studenten Kirsanov kommer hem till fädernegården i sällskap av sin karismatiske vän Bazarov, en nihilist. Även här är handlingen varsamt framflyttad till ett diffust 1900-tal. Fadern, änkling, har gjort en av gårdens pigor med barn och oroar sig för vad sonen ska säga. Pappan är en odugling i det praktiska men kan kanske beveka den rika grannen Anna att hjälpa honom.

Ett spel om pengar, bildning och ideal utspelar sig. Hur äkta är Bazarovs övertygelse, hur konfronterar han de mer besuttna, själv son till en ganska enkel lantman med läkarpraktik?

Och hur ska studenten Kirsanov förhålla sig, bli bonde som pappa eller en förnekare i Bazarovs efterföljd? Och hur ska grannen Anna förhålla sig till den dragningskraft som Bazarov har? I skymundan pågår både en idékamp om vad som är det rätta, men också en stillsam nästan försynt antydan om både köns- och klasskamp.

En pjäs som ger oväntat mycket att fundera över långt efter det att pjäsen tagit slut.

Rannsakningen. Foto: Markus Gårder.

Rannsakningen. Foto: Markus Gårder.

I ondskans källare

Peter Weiss Rannsakningen. Orionteatern.

Lagom till Peter Weiss hundraårsdag har Orionteatern valt att spela en av hans pjäser, Rannsakningen, i regi av hans dotter Nadja. Den baserar sig på de rättegångar som hölls 1963 gentemot dem som arbetade i koncentratrionslägren, främst Auschwitz.

Den moraliska frågan som varit aktuell sedan dess är om man är oskyldig bara för att man lytt order.

Det är en dokumentär pjäs; Peter Weiss själv hade varit vid rättegångarna och antecknat, men också studerat en mängd tidningsartiklar på grund av det enorma intresset i medierna.

I pjäsen pågår det en kamp mellan de målmedvetna åklagarna och de plötsligt så hållningslösa utövarna av det besinningslösa våld och den målmedvetna tortyr som fångarna själva vittnat om.

Jag minns att jag såg Rannsakningen på Dramaten på 60-talet när den hade haft premiär, men den drabbar mig med minst lika stor kraft nu. Som om jag inte riktigt ville komma ihåg hur det såg ut där nere i ondskans källare.

Det är en nödvändig genomgång av historiska hemskheter, händelser många människor intensivt arbetar för att gömma, glömma och förtränga. Och det är en utomordentligt stark iscensättning i Orionteaterns industrilokal.

Med namns nämnande och gruvliga detaljer gås brotten igenom. För att lätta på trycket både på skådespelarna och oss åskådare byter offer och förövare plats efter pausen. Ingen orkar väl gestalta det ondskefulla hyckleriet en hel pjäs igenom. De som gestaltar de outsägligt onda måste också få personifiera de rättfärdiga.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren