Folk, Sport

Sant och osant om kungar och sport

Tre av historiens sportkungar - Gustaf V, kronprins Gustaf Adolf och prins Bertil i början av 1940-talet. Foto: sv.wikipedia.org.

Blev den framväxande idrottsrörelsen den svenska kungamaktens sista utpost? Ett område där den kungliga glansen fortfarande kunde ha reellt inflytande.

Det kungliga enväldet (omskrivning av diktatur) varade till 1809, då Gustav IV Adolf avsattes. På tronen placerades så småningom Karl XIV Johan, en fransk general  av generande enkelt ursprung. Han hade fortfarande stor makt, men hans ättlingar fick efter hand se hur demokratin långsamt växte fram för att fullbordas 1921 då kvinnlig rösträtt till slut infördes i Sverige.

Inte särskilt folklig

Idrottsliga lekar och tävlingar har alltid funnits, men det var först mot slutet av 1800-talet som den moderna idrottsrörelsen växte fram. Under mottot ”Idrott utan tävling” är död, drev ”den svenska idrottens fader” Victor Balck fram en verkligt framgångsrik rörelse, som knappast var särskilt folklig från början.

Förmodligen kändes det nödvändigt med kungligt stöd. Svensken i gemen hade andra bekymmer än att organisera idrott. Balck hade god kontakt med kungahuset och när den första stora svenska idrottsorganisationen, Centralföreningen för idrottens främjande (CF) bildades 1897 var det självklart att kronprins Gustaf (sedermera Gustav V) blev ordförande. Han satt kvar fram till sitt trontillträde 1907 då sonen Gustav Adolf fick ta över.

Det kungliga greppet stärktes

Det kungliga greppet om den centrala svenska idrotten stärktes så efterhand och blev en fast tradition. När Riksidrottsförbundet (RF) bildades 1903 var det givet att prins Gustaf Adolf (sedermera kung Gustav VI Adolf) skulle bli ordförande.

Året efter solskensolympiaden i Stockholm bildades så Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) och ordförandeklubban hamnade omgående hos Gustav Adolf, som då var kronprins.

Denne satt som ordförande i de tre organisationer fram till 1933 då hans äldste son Gustav Adolf (nuvarande kungens far) övertog de idrottsliga plikterna. Flygolyckan i Köpenhamn, i vilken prins Gustaf Adolf var ett av dödsoffren gjorde att den yngre brodern prins Bertil inträdde som ordförande i SOK och RF. Där satt han till in på 1990-talet, då  välmeriterade personer som Arne Ljungqvist, Carl-Gustaf Anderberg, Stefan Lindeberg, Karin Matsson med flera valdes.

Diffus roll som beskyddare

CF är utan tvekan den sammanslutning, som fortfarande mest präglas av det kungliga. Kung Carl Gustaf har den lite diffusa rollen som beskyddare. Hans främsta uppgift i sammanhanget är att utse CF:s ordförande.

Man kan förmoda att han gör det efter att ha fått goda råd, typ order, av styrelsen, som är självförnyande. Demokrati existerar nämligen inte i CF, som med sina rika fonder är ett mycket märkligt element i dagens svenska idrott.

Man ger årligen ut Blå boken, en ofta mycket innehållsrik publikation som tyvärr nästan är okänd i Sverige. Någon verklig makt har CF inte, den försvann 1931.

Gynnsam insats för svensk idrott

Tidigare hade RF och CF delat på ansvar och statsanslag, men efter en aktion från kronprins Gustaf Adolf förändrades läget. Kronprinsen hade tröttnat på de eviga interna stridigheterna och eftersom han var ordförande i båda organisationerna hade han en auktoritet som man lyssnade till.

I CF-leden morrades det, men man böjde sig för det kungliga dekretet – inte kunde man väl gå emot sin beskyddare? Detta var sannolikt en av kungahusets sista politiska segrar, en insats som var gynnsam för svensk idrott.

Naturligtvis var det inte bara för att organisera centralt, som kungar och prinsar engagerade sig i idrotten. Man tyckte att det var roligt och hälsosamt att röra på sig i organiserade former.

Gott om spänstiga kungar

Spänstiga kungar har det funnits gott om. Erik XIV inrättade ett bollhus i Stockholm på 1500-talet och där spelades säkert någon form av racketsport, kanske fjäderboll.

Erik XIV var tidigt ute med ett särskilt hus för bollsporter på 1500-talet. Okänd målare.

En annan känd kunglig tennisspelare var Englands Henrik VIII, som spelade den hårda varianten ”real tennis” på en bana, som ännu finns kvar vid Hampden Court i London. Henrik är sannolikt betydligt mer känd för att ha haft det så svårt att hitta den rätta kärleken och för att han låtit avrätta två hustrur. Han var far till drottning Elisabeth, som ju var föremål för att avvisat frieri från svenske Erik.

Karl XII var en duktig ryttare, skytt och löpare , här avporträtterad av Hyacinthe Rigaud 1715.

Bland svenska kungar anses Karl XII har varit mycket spänstig. Enligt den legendariske sportjournalisten Bengt Ahlbom skulle Karl ha blivit en utomordentlig modern femkampare, enär han var en förstklassig ryttare, en utmärkt skytt, en utomordentlig fäktare och en skicklig löpare.

Felet, tillade Ahlbom, var  att Karl XII i likhet med nästan alla svenskar på 1700-talet inte kunde simma! Vår andra stora krigarkung, Gustav  II Adolf, lär inte ha varit något spänstfenomen. Han var  ju så fet att han när han föll av hästen under slaget vid Lützen 1632 inte kunde klättra upp igen.

Efter Karl IV Johan har svenska kungar sluppit krig, även om det vara nära vid unionskrisen 1905 när Norge tog första steget mot att bli världens främsta självständiga vintersportnation.

PS. Just när denna artikel ska skickas till redaktionen nås jag av beskedet att Carl XVI Gustaf förklarat att Vasaloppet är ”dötråkigt”. Nationen är skakad, Kungamaktens tid är kanske inte förbi. DS

Här slutar Sune Sylvéns första del av svenska kungar och deras engagemang inom sportvärlden, fortsättning följer snart! 

  1. Anonym

    Hej Sune!
    Absolut toppenkul att läsa dina artiklar!
    Jag har ju alltid vetat att du är enormt kunnig när det gäller svensk historia.
    Verkligen kul att läsa!
    Bästa hälsningar från en som bara kan freden i Brömsebro 1645 och Roskildefreden 1658.
    Kjell🎾

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren