Krönika, Livsstil

Saraband hjälper oss att spegla våra liv på gott och ont

Erland Josephson, Liv Ullmann i Saraband. Foto: SVT.se.

Det är skönt att bli gammal. Att vara ung är för djävligt är ett citat av den store författaren Hjalmar Söderberg. Detta uttalade är från 1907, alltså för mer än hundra år sedan. Då dog man mycket tidigare och man blev präglad av åren tidigare. Idag får många vara vitala och aktiva länge. Men finns det litteratur om att vara gammal idag?

Jovisst, det lär till och med finnas en seniortrend i litteraturen. Författare som i sina böcker vill bryta mot fördomar om den gamla orkeslösa människan för att i stället låta huvudpersonerna vara kaxiga, ge sig ut på äventyr, lösa brott och dejta. Fortsätta att vara unga helt enkelt.

Jag har sökt annan läsning som berör det djupt komplexa av att ha levt ett långt liv i vår tid, att successivt förlora förmågor och att inse att tiden krymper. Jag har sökt men inte funnit det jag skulle vilja läsa.

Då inträffar något annat, Ingmar Bergmans sista film Saraband visas återigen på TV under julhelgen. Den drabbar med sin skildring av två åldrande människor, Johan och Marianne, spelade av Ernst Josephson och Liv Ullman.

Johan och Marianne möts igen efter många år när Marianne med tvekan söker upp honom. De var gifta med varandra en gång. På scenen finns också Johans son Henrik och dennes dotter Karin, spelade av Börje Ahlstedt och Julia Dufvenius.

Mitt liv har varit ett skitliv förklarar Johan för Marianne och innefattar även deras äktenskap. Johan har isolerat sig i en avlägsen landsända. Böcker och musik är hans tillflykt.

Vi misslyckas med våra relationer under livet, vi har mörker inom oss, vi sviker andra och vi sviker oss själva .

Med sonen Henrik har ett hatfyllt förhållande, det är ett ömsesidigt förödande hat och en stark bindning. Henrik i sin tur binder sin unga musikbegåvade dotter till sig på ett osunt sätt. Den döda hustrun var hans tillhörighet i livet, efter det faller han. Marianne är den mogna, resignerade, hon bär en ensamhet och en stor sorg.

För mig rör skeendet något allmänmänskligt. Vi misslyckas med våra relationer under livet, vi har mörker inom oss, vi sviker andra och vi sviker oss själva .

Förhållandet barn – föräldrar är ofta komplicerat, viktiga människor dör ifrån oss, vi kan vara känslomässigt handikappade, så säger Johan om sig själv i sin starka ångest.

Var finns förlösningen, försoningen? Karin gör sig fri och reser bort. Johan och Marianne möts i en nakenhet som speglar en djup tillhörighet . Men Henrik försöker ta livet av sig . Alla söker tillhörighet och mening. Karin vill veta vad hon vill göra med sitt liv.

Har jag levt, vem var jag, hur blev mitt liv?

För gamla är mycket av detta över. Men jag tänker att fortfarande kan man försöka bli mer verklig för sig själv. Har jag levt, vem var jag, hur blev mitt liv? I den samtid som var vår. Jag tror att de frågorna är viktiga för många som levt länge.

Varför skulle vi annars söka oss till våra minnen, söka upp våra barndomskvarter, bläddra i albumen, vilja berätta för andra och kanske fatta pennan för att skriva ?

Saraband är en berättelse som jävar Hjalmar Söderbergs ”det är skönt att bli gammal”. Men den lyfter på ett drabbande konstnärligt sätt fram människoöden som kan hjälpa oss att spegla våra liv. På ont och på gott.

Att Bergman valde det vidunderligt vackra Saraband, fjärde satsen ur Bachs femte cellosvit, som ledmotiv är följdriktigt. Musiken som gåva till mänskligheten.

3 Kommentarer

  1. Zusanna Nilsson

    Fantastisk läsning med mycket eftertanke hu ålderdomen påverkar oss med empati , värme , kärlek till oss och våra medmänniskor. Zusanna Nilsson

  2. Monika Olin Wikman

    Zusanna, tack för Din kommentar, visst är det så att erfarenheterna av långa liv skulle förtjänas att lyftas fram än mer i litteratur och berättelser. Därför är det roligt och viktigt att allt fler äldre börjar skriva om sina liv, en del vill skriva för sin familj, barn och barnbarn, andra vill pröva på att nå ut genom noveller och romaner. Föregående generationer hade inte samma möjlighet; för oss är det inte för sent att fatta pennan högt upp i åren. En sådan förmån!

  3. Agneta Vestersköld

    Jag har i många år med stort intresse och inspiration läst denna tidning. Nu recenseras 2 filmer om 2 machogubbar gjorda o regisserade av 2 andra machogubbar i Nyfikengrå. Saraband är en film av en machogubbe, Bergman, om en annan machogubbe. Det är ju en mycket speciell syn på omänskliga gammaldags manliga relationsproblem som Bergman presenterar. Han är inte representativ för män idag, inte ens 40-talisterna och senare. Den här typen av män framstår ju närmast som löjliga idag. Kommer nivån sänkas ytterligare eller kan vi förvänta oss motsatsen i nästa nummer?
    Läs SvD tisd 15 jan sid 10 Erica Treijs om ”Last fuckable day”. Där befinner sig de flesta kvinnor och män idag, även de äldre som 60+arna! Agneta V.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren