Folk, Läst, Tipsat

Siv Strömquist: En novell hinner man alltid med

Siv Strömquist tipsar om sina senaste läsfavoriter: Timme noll av Lotta Lundberg, Bli som folk av Stina Stoor och en kvartett noveller utgivna av Novellix:

Årets största läsupplevelse

Timme noll av Lotta Lundberg. ”Till minne av Cordelia Edvardson” står det på försättsbladet till Lotta Lundbergs roman Timme noll (2014). Och det är Cordelia Edvardson som är den röda tråden, mer eller mindre tydlig, i denna fantastiska roman som skildrar tre sinsemellan olika kvinnoöden.

Vi möter författaren Hedwig i 1948 års Berlin, psykologen Ingrid i ett nutida Sverige (Blidholmen 2004) och den unga flickan Isa i 1980-talets Uppsala. Alla tre har kopplingar till Cordelia. Författaren Hedwig den starkaste – förebilden är Cordelia Edvardsons mor – svagaste Isa, som talar om Cordelia som ”Radiorösten”.

Timme noll är årets största läsupplevelse för min del. Så jag blev inte ett dugg förvånad när den tilldelades Sveriges Radios romanpris 2015. Välförtjänt. Mer än välförtjänt!

Kompositionen är spännande med de tre kvinnoödena i ett oavbrutet samspel. Och det blir aldrig svårläst, trots hoppen i tid och rum.

Språkbehandlingen är lysande. Och det vet ju alla att det är precis vad man kan vänta sig av Lotta Lundberg. Hennes krönikor i Svenska Dagbladet lär oss att vi kan ha höga förväntningar i det avseendet.

Ännu en västerbottning som för traditionen vidare

Bli som folk av Stina Stoor. Det är alltid lika spännande att ta del av Augustprisnomineringarna. I år jublade jag, när jag fick klart för mig att Stina Stoor fanns med på listan med novellsamlingen Bli som folk. Inte nog med att jag anser att noveller är litteraturens ädelstenar; författaren är dessutom västerbottning … från Balåliden utanför Bjurholm i Västerbottens län…

För alla oss som har våra rötter i det västerbottniska kulturlandskapet är det naturligtvis oerhört fascinerande att inse att vi än en gång har en författare på gång som kan föra den dialektala traditionen vidare. Tänk: Sara Lidman, P O Enquist, Torgny Lindgren – och nu Stina Stoor.

Berättarperspektivet i Stina Stoors noveller är barnets. Vuxenvärlden skildras av dem som inte har något att jämföra med. Av språkanvändare som helt naturligt tar till lokala benämningar och dialektala uttryckssätt som lägdan eller filbryta.

Eller svårare ändå: almyttjen, ”det djuprosa djungelriket”. Det tog ett tag innan jag insåg att det hjälpte att uttala ordet, att säga det högt, om man ville förstå vad det egentligen syftade på. Mjölkört heter det på rikssvenska, förstås.
En av samlingens bästa noveller heter ”Ojura” och den publicerades redan 2013, då som en fristående novell (Novellix nr 27).

Oväntad nostalgikick

Novellix – novemberkvartetten. På tal om Novellix så har det alldeles nyligen, i november, kommit en ny kvartett noveller. Den här gången av 30- och 40-talsförfattare.

Det ger en oväntad nostalgikick att läsa Moa Martinson, Stig Dagerman, Elin Wägner och Agnes von Krusenstierna i det här formatet. Miljö och tidsfärg är den man minns från sin ungdoms läsning av de fyra författarna, men det som överraskar mig är det trots allt så moderna språket. Det är så klart att träden inte längre ”skola göra oss ledsna”. Plurala verbformer har vi sedan länge lämnat bakom oss. Men bortsett från det känns språket oftast hur nutida som allra helst.

Tre av novellerna återger, precis som Stina Stoors, händelser sedda ur ett barns perspektiv. I Elin Wägners ”De blå silkesstrumporna” är huvudpersonen/berättaren en ung flicka, men i såväl Dagermans ”Snöblandat regn”, som i Agnes von Krusenstjernas ” Snigeln och flickan” och Moa Martinssons ”Fjäderbrevet” är det barn som för ordet. Och självklart bidrar detta berättargrepp till att fånga, fängsla och beröra.

Än en gång: novellformatet är fantastiskt. Inte minst så här i juletid när så mycket tävlar om vår uppmärksamhet. En novell då och då hinner man alltid med!

Kommentarer är stängda

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren