VM i längdåkning är på många sätt det perfekta idrottsevenemanget för oss svenskar. Visserligen snor våra kära grannar i väst ofta åt sig det mesta av medaljskörden, men det finns alltid rätt många goda möjligheter även för våra vitklädda åkare. Det finns inte så många VM med den karaktären.

I min yrkesroll som sportjournalist på en morgontidning var skid-VM något av ett drömjobb.

Det normala kvällsjäktet för att hinna med alla upplagor fick ge vika för möjligheter att utan stress följa tävlingarna, avvakta resultat och presskonferenser och sedan i någorlunda lugn och ro smattra i väg en rapport på det fossila arbetsredskap som kallades skrivmaskiner.

Och även om datoriseringen gjort sitt intåg, så har längdåkningen fortfarande kvar sin märkliga egenhet att huvudsakligen arrangeras i dagsljus och utomhus.

Skidåkning är givetvis en gammal sysselsättning i Skandinavien, men utan den tidiga massmediala satsningen på sporten hade aldrig dagens känsla av storartad nationell tradition – med rötter från stenåldern? – kunnat byggas upp.

Först på plan var radion och Sven Jerring med sina epokgörande direktsändningar från Vasaloppet.

Vid samma tidpunkt byggdes de första sportredaktionerna upp och under och efter OS i St Moritz 1928 fick vi våra första nationellt erkända skidkungar.

De kom från skogshuggarlägren, kunde knappt åka i branta utförsbackar, talade långsamt och sällan, vallade skidorna själva och utstrålade en styrka, som fick vanliga medborgare att känna sig stolta.

Ofredsåren under det andra världskriget byggde vidare: Stränga vintrar gjorde skidåkning till en allmän angelägenhet i folkhälsans tjänst och det hela blev inte sämre av att en tidernas mest populära skidåkare, Mora-Nisse (Karlsson) dök upp.

I sin knallröda toppluva och med sin vackra diagonala stil och sitt mysiga dalamål, blev han en symbol för det perfekta Sverige vi drömmer om, men som i själva verket aldrig existerat.

Visserligen gick det åt skogen i vinter-OS i Oslo 1952, men sedan dessa har skidhjältarna stått i kö: Sixten Jernberg, Assar Rönnlund, Toini Gustafsson, Thomas Wassberg, Gunde Svan, Marie-Helen Westin, Torgny Mogren, Per Elofsson fram till dagens Charlotte Kalla, Marcus Hellner och Stina Nllsson.

Tävlingarna har ändrat karaktär

Tävlingarna har ändrat karaktär. Länge pågick stora delar av loppen i det fördolda. Man visste inte riktigt vad som skulle komma fram ur skogsbrynet: En hjälte eller en flopp? Rapporterna från skogen var spännande men otillförlitliga, tidtagningen inte alltid exakt.

Störst och viktigast var länge äventyret femmilen, det blå bandet. Det var en fascinerande kamp där rapporteringen från kontrollstationerna skapade en thrillerartad spänning. Allt kunde hända, särskilt under slutmilen, då blåbärssoppan tagit slut.

Alltför länge hölls de kvinnliga längdåkarna kort, men från 1980-talet fick även de syssla med fler och längre distanser, även om de ansvariga ännu inte vågat skicka ut Marit Björgen och hennes konkurrenter på en så lång sträcka som 50 km. I friidrott vågar man!

Masstart ger trista femmilar

Kanske beror denna ovilja på den allmänna omsvängningen mot kortare och snabbare lopp. Den moderna tekniken och fristilen har kortat åktiden och gjort att 50 km är ganska sällsynt på tävlingsprogrammen.

Dessutom har man alltmer satsat på masstart, vilket brukar göra femmilarna ganska trista. Undantaget med Johan Olssons fantastiska guldlopp häromåret bekräftar egentligen bara regeln.

Sprintloppen, skiathlon och masstarterna har stöpt om skidsporten, liksom den nya tekniken. Åkarna kommer inte längre från något skogshuggarläger, utan från skidgymnasier, där de fått lära sig de mesta om sin sport. Och förhoppningsvis en del annat.

Ingen toppåkare vallar längre sina skidor, utan de får strax före loppen pröva ett antal alternativa par som snöteknikerna valt ut. Dessa specialister är ofta hålögda eftersom de sällan sover gott under ett VM, utan ofta tillbringar sina nätter i snö och kyla i sökandet efter bästa glid och fäste.

Om till detta läggs den ofta påtagliga snöbristen i klimathotets tecken inses lätt att skidsporten sannerligen har ändrat karaktär.

Men vi älskar den ändå med en kärlek som består även den nya sköna it-världen Det är underbart.

PS. Obs, inte ett ord om doping, Som pensionär måste man ha rätt att blunda för verkligen en stund. DS.