Folk, Skrivit, Tyckt

Smärtsam läsning om rätten till vår död

Inga-Lisa Sangregorio.

Inga-Lisa Sangregorio.

Monika Olin Wikman har läst Den sista friheten – Om rätten till vår död av Inga-Lisa Sangregorio.

Det är kväll och föredrag i Folkets Hus i det småländska glasriket. Skogen står som oändlig utanför i mörkret. Men därinne finns glaskonstnären Bertil Vallien som berättar och visar film om sin glaskonst.

Särskilt fängslas jag av hans öppna kanoter där det skymtar en död människa på botten, en dödsmask. Nedre delen av kanoten har konstnären fyllt av ting som hör till livets möda men ovanför masken är det tomt och där ligger ett skimmer. Ett skimmer mot en annan värld. Det är mycket vackert.

Blå Boat av Bertil Vallien.

Blå Boat av Bertil Vallien.

På tåget hem till Österlen läser jag Inga-Lisa Sangregorios nyutkomna bok Den sista friheten – Om rätten till vår död (Fri Tanke förlag 2016).

Den är en rasande uppgörelse med stumheten i vårt samhälle kring möjligheten att få besluta över det som återstår av vårt liv. De politiska partierna med undantag för miljöpartiet duckar och avvisar t.o.m att ens utreda frågan trots en växande opinion.

Inga-Lisa Sangregorio fick själv cancer och har nu skrivit en bok som jag får erkänna öppnar mina ögon. Jag har lite osäkert varit emot dödshjälp utifrån uppfattningen att då hamnar man på ett sluttande plan, ska vi ha dödsdoktorer och är det kanske bäst att de får ta livet av mig nu när jag bara är en börda.

Saklig genomgång

Med rätta undrar Sangregorio över varför motståndare inte lyssnar på argument utan sveper in sitt avståndstagande i ungefär likadana termer som jag själv gjort.

Hon går sakligt igenom andra länders ställningstagande. De mest liberala reglerna finns i Nederländerna och Belgien. I dessa länder kan människor med obotlig sjukdom få läkarhjälp om de vill avsluta livet. Man behöver inte vara obotligt sjuk och även barn kan omfattas. Detta brukar anses bevisa ” det sluttande planet”.

Schweiz är det enda land som tar emot utländska medborgare. Till skillnad från de andra nämnda länderna måste man vara stånd att själv inta det dödande medlet. Inget av länderna kräver att man ska ha kort tid kvar att leva. Även de med kronisk sjukdom kan få hjälp.

Visst inger sådana regleringar farhågor om ”sluttande plan”, märk dock att lagarna har stöd av befolkningen. Sangregorio själv förespråkar inte dessa modeller utan en modell som används i Oregon och i andra delstater i USA.

Ingående restriktioner i Oregon

I Oregon krävs att två läkare intygar att patientens sjukdom kommer att leda till döden inom sex månader. Patienten måste vara psykiskt frisk och i stånd att själv inta det dödande medlet. Lagen förbjuder alltså att någon annan utför den dödande handlingen.

Hela förfarandet är omgärdat av ingående restriktioner som krav på upprepade önskemål från patienten, flera läkare som bekräftar diagnos och prognos, information om alternativ m.m . En noggrann uppföljning görs och det anses att lagen fungerat som en katalysator till en bättre palliativ vård, vård i livets slutskede.

Sangregorio ger fler exempel på hur debatten går t i andra länder och som vidgar perspektiven. Ämnet är svårt, det är komplext och rymmer våra mest ångestfyllda existentiella funderingar.

Sangregorio resonerar kring alternativa utgångar om vi drabbas, tankar som många säkert snuddat vid. Hoppa framför tunnelbanetåget, kasta sig från femte våningen, skjuta sig om man har möjlighet eller hoppa från Finlandsfärjan. Få tycker väl detta är lockande och det kräver för övrigt både mental och fysisk styrka.

Önskas: En mer nyanserad bild av motståndarnas argument

Vad jag hade önskat annorlunda i boken är en mer nyanserad bild av motståndarnas argument. Nu etiketteras dessa alltför lätt som mörkermän, proffsreligiösa eller åsiktspoliser. Här behövs en bredare belysning.

Läkarnas inställning är uppenbarligen kluven. Bland dessa liksom inom politiken finns företrädare som menar att det är en fråga för vården och inte för juridiken. Det är ju också så att man idag med existerande metoder kan komma till rätta med svåra smärtor i 90 procent av cancerfallen. Men övriga tio procent? Och förutsättningen är att det finnas tillgängliga, kunniga, intresserade läkare och att det råder en förtroendefull relation mellan läkare- vårdpersonal och patient.

Frågan inställer sig: Vilken läkare av alla dem som man kan få möta? Sangregorios egen sjukdomsgång i systemet med ett stort antal ofta anonyma läkare är uppskakande. Med en utbyggd palliativ vård kan det bli bättre men också här har vi långt kvar.

Läs boken även om många enskilda röster från svårt sjuka är smärtsamma att ta del av. Efter läsningen blir vi säkert många fler som kommer att stödja kravet på en utredning om vård i livets slutskede och rätten till vår död. Så kanske så småningom fler svårt sjuka kan få somna in lugnare och anträda färden mot en i konstnärens öga skimrande oviss värld.

Kommentarsfältet är stängt

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren