Leif GW Perssons Den döende detektiven är både spännande och rolig, skriver Nyfiken grås Harriet Schmit, som tycker att den 500 sidor tjocka deckaren går snabbt att läsa.

Lars Martin Johansson, före detta chef för Rikskriminalen, numera pensionär, stannar vid Sveriges bästa korvkiosk för att inhandla en bratwurst med surkål och senap. Han hinner dock aldrig avnjuta sin korv, utan vaknar i stället upp på Karolinska sjukhuset där Ulrika Stenholm, biträdande överläkare, informerar honom om att han drabbats av blodpropp i hjärnan.

Högerarmen är bortdomnad men huvudet tycks fungera som det ska. Ulrika Stenholm vet vem han är och undrar om han kommer ihåg mordet på den nio-åriga Yasmine Ermegan. Det är tjugofem år sedan och fallet har nyss blivit preskriberat. Ulrikas pappa som var präst, numera avliden, påstod att han visste vem som var mördaren. En information som han inte kunde föra vidare på grund av tystnadsplikten. Lars Martin Johansson blir nyfiken och ber Ulrika titta igenom faderns efterlämnade papper.

Trots att han är långtifrån återställd börjar han tillsammans med sin gamle kollega Bo Jarnebring att nysta i härvan.

De får också hjälp av Matilda, tillfälligt anställd hemhjälp, och Max med ryskt ursprung och stora muskler.

Fallet är ju preskriberat men Johansson och hans medhjälpare hoppas ändå att de ska hitta förövaren och på något vis ändå kunna skipa rättvisa.

Boken är spännande och lättläst, rolig dessemellan trots att det också handlar om allvarlig sjukdom och pedofili.

Man läser snabbt igenom de femhundra sidorna.

Den döende detektiven, Leif GW Persson, Bonnier Pocket, pris ca 45 kr.  Albert Bonniers förlag pris ca 180 kr.

När boken kom ut förra året tyckte Expressens recensent Per Svensson så här:

”Det är ett intressant moraliskt dilemma, men Leif GW Persson gör inte så mycket av det som han hade kunnat. I stället blir den nya romanen i första rummet ett långt melankoliskt farväl till en god gammal vän och ett gott gammalt liv.”

Och DN:s Ingegärd Waaranperä:

”Som intrigbyggare hör Leif GW Persson definitivt till de skickligare. Utredningsarbetet i Den döende detektiven måste visserligen räknas till den av honom själv förkättrade genren ”privatspanande”, men det förlöper metodiskt och fängslande, ungefär som en sudoku. Rutorna fylls i en efter en fram till det obevekliga slutet, som faktiskt är ovanligt och det mest överraskande i boken.”