Folk, Tittat, Upplevt

Snillepanget ett stycke spännande kulturhistoria

Wanbo Herrgård. Foto: Sigfrid Leijonhufvud.

Wanbo Herrgård. Foto: Sigfrid Leijonhufvud.

Det blev ingen utförsåkning i vår.  På väg uppåt genom Dalarna tog vi istället  in på Snillepanget och stannade över Påsk.  Det är den äldsta byggnaden i Wanbo Herrgård nära Smedjebacken.

Vi tilldelades  Martin Lamms rum med utsikt över den ännu istäckta  sjön Norra Barken. Jag tänkte  på DN-tecknaren. Hade själv  jobbat på tidningen när både han och den stod i sitt esse på 1960-talet.

En hel värld hade då tagit del av Martins prisvinnande karikatyr  av  den franske presidenten Charles de Gaulle som svarar  i telefon: ”Europa? Ja, det är jag.”

Ett snille

Martin Lamm var ett snille. Han föddes i Ludvika. Det är nästan nästgårds.  Till min förvåning passade han ändå inte in här.

Den Martin Lamm som på 1930-talet ofta och länge bodde i Snillepanget var inte tecknaren utan litteraturprofessorn och ledamoten av Svenska Akademien.  Om honom vet jag ingenting.  Andra vet att han var först att bearbeta den framlidne August Strindbergs icke utgivna kvarlåtenskap.

Denne Lamm hade lockats hit av författaren Torsten Fogelqvist som först  ”upptäckt” pensionatet. Det pang som sjuksystern Anny Wernström öppnat år 1933.

En smula äventyrlig

Anny var strong och uppenbarligen en smula äventyrlig. Hon hade följt med sin man till Brittiska Östafrika (sedermera Kenya ) men likt Karen Blixen lämnat karln därstädes och återvänt till hembygden.

Fogelqvist  följd av  en rad kompisar och deras vänner kom att bli kavaljererna  i herrgårdsflygeln. Den i sin tur hade också anor, för den byggdes 1725 ren. Ett enkelrum på nedervåningen kallas Bellmans krypinCarl-Michael, vars morfar var från trakten, hade flera gånger gästat stället på 1700-talet.

Anny Wernström var naturligtvis en baddare på matlagning men också på andlig förplägnad som passade 30- och 40-talets litterära giganter.

Här skrevs Rid i Natt

Vilhelm Moberg skrev Rid i Natt på stället. Herbert Tingsten skrev  på 30-talet Socialdemokratins idéhistoria  – ett verk på omkring tusen sidor som var obligatorisk läsning i ämnet statskunskap på min tid.

Tingsten ska ha bott på panget i längre skrivarperioder inte mindre än 36 gånger. Det fördes noggranna gästböcker på den tiden med teckningar av en gäst vid namn Carl Larsson.

Varje rum är namngivet efter den författare som oftast bodde i rummet.  Så där står det Harry Martinson, där Hjalmar Gullberg

Var är de kvinnliga författarna?

Men fanns det inte plats för några kvinnliga författare? Jo, vi hittar  Alice Lyttkens rum  vägg i vägg med Herbert Tingstens. Hon var en av den feministiska litteraturens föregångare vilket hennes granne på Snillepanget inte var.

Jag vet inte om det finns någon skildring från de tjugo åren som Snillepanget fungerade som sådant. Det skulle vara roligt att läsa hur samtalen och inte sällan grälen tedde sig bland dessa  härligheter.

Radikala var de flesta för sin tid, men inte radikalare än att de framgångsrikt drev igenom att tåget till Stockholm stannade och plockade upp dem strax utanför herrgårn.  När de så behagade.

Likkällaren. Foto: Sigfrid Leijonhufvud.

Likkällaren. Foto: Sigfrid Leijonhufvud.

Likkällaren

När de vittra tänkte mörka tankar kanske de – liksom en och annan ännu idag – dök ner i likkällaren under huvudbyggnaden på Wanbo Herrgård.

Byggnadsverket är daterat till år 1 050 då Sverige höll på att kristnas.  Man hade lärt sig den romerska valvbyggnadstekniken där valvet består av kilformade stenar som hålls ihop genom att de pressas mot varandra.

Begravningsplatsen under de första århundrandena efter det första millennieskiftet låg vid Malma kyrka mellan Västerås och Köping. De avlidna kunde endast transporteras i vinterföre när isen bar. Det var därför de avlidna fick förvaras i likkällare.

År 1291 var ett särskilt svårt år med nöd, hunger och pest. Den hösten förvarades 71 lik i Wanbos källare. Nöden var så stor att man fick genomföra nödfallsbegravningar intill en mässten som står efter sjövägen 400 meter söder om herrgårn.

Men i källaren saltades liken mot förruttnelse och kedjades sedan fast längs väggarna för att de inte skulle rymma. Nu är de ändå som bortblåsta. Och väl är väl det tycker

Sigfrid Leijonhufvud

Kommentarer är stängda

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren