Krönika, Livsstil

Som vi kramas nu för tiden

Japansk kram. Foto: en.wikipedia.org.

Det dyker upp hela tiden, det där lilla ordet på fyra bokstäver: ofta i skrift, ibland i tal. Och så i den handfasta varianten. Oavbrutet.

Jag tänker på KRAM.

Som vi kramas nu för tiden! Och inte alls bara med dem vi känner som nära och kära. Nej då, vi kramar snart sagt vem som helst – oavsett om vederbörande kan tänkas vilja bli kramad eller skulle föredra ett gammaldags handslag eller en vänskaplig klapp på axeln.

Möter vi någon vi inte träffat på åratal är det lätt hänt att mötet börjar med en kram. Folk vi helst håller viss distans till kommer nära och vill kramas. Det hjälper inte att rygga, att sträcka fram handen som vi gjorde förr. Numera kramas vi, krångla inte!

Jag undrar när det egentligen började. Minns att för snart trettio år sedan blev jag rysligt irriterad när barnen blev tillsagda att krama alla anställda på dagis, även vikarien som just hade gjort sina första timmar och inte kunde skilja på Tomas och Anders eller Lina och Linda. Men krama honom skulle de!

Att en konflikt ungar emellan kunde sluta i en ”fredskram”, det kändes naturligare även om det skedde först efter ingripande av förälder eller ”fröken”. Och visst uppmanade vi väl barnen att krama farmor, men där någonstans gick gränsen.

En period försökte vi vuxna acceptera att man kunde verka lite mera världsvan genom att pussa folk på kinden. Fast det är inte så enkelt som det först kan låta. Börjar man till vänster eller till höger? Hur många pussar ska det vara innan man är klar? Näsorna får inte krocka! Och, ve och fasa, låt det inte bli ett blött spår efter den där pussen, det skickar väldigt fel signaler …

Genombrottet för det kontinentala kindpussandet i svenska sammanhang kom inte. Den folkliga, breda, självklara kindkyssen blev aldrig verklighet.

Fast kramen, den klarar vi. Och ibland känns den ju faktiskt rätt naturlig: när fotbollslaget kramas alldeles hejdlöst i målglädje. När du äntligen träffar en person du längtat efter. Eller när någon man känner är i behov av stöd och tröst – då kan en öppen famn vara det allra bästa.

Men det där med att alla ska krama alla hela tiden, det är faktiskt rätt konstigt. Det blir möten med i överkant vitlöksspäckad eller rökbemängd andedräkt, det är ibland lite svettigt, det kan kännas onödigt kroppsnära.

Ibland händer det att greppet den omkramade hamnar i uppfattas som direkt obehagligt.

Folk kramas på jobbet, på krogen, på gatan, i tv. I alla åldrar och situationer. Mail och sms avslutas med ”kram”. Den öppna famnen har ersatt den öppna handen. Att vrida utvecklingen tillbaka är knappast görbart.

Tiden då en kram betydde något är alltså förbi. Då handlade det om en ömhetsbetygelse, en varm gest som fick oxytocinet att flöda och de positiva effekterna att rada upp sig. Den som blev kramad kunde känna sig lite speciell, utvald.

Nu går det knappast att värja sig. Bara att vänja sig.

Kram på er, förresten

Aina Bergvall…

har arbetat på Sveriges Television i 45 år, bland annat som nyhetsredaktör och korrespondent i Latin­amerika. Hon har även gjort rader av samhälls-, barn- och sportprogram.  Nu skriver hon böcker och driver en egen blogg, Klimakteriehäxan.

 

2 Kommentarer

  1. Susan Westin-Rundberg

    Du har så rätt Aina. Så klart. Och ibland blir det också fel, som när två personer jag kom att tänka på, skulle kramas. Båda var påfallande magra och p g a den nya krampsykosen, kände dom sig tvingade att kramas ”som alla andra”.
    Jag har aldrig sett ngt stelare – som två illa berörda finska pinnar försökte dom att kramas.
    Det skulle dom inte ha gjort, det var ju ingen av dom som ville!

  2. Vilken tur ändå att vi kan kramas om/när vi ses, Susan! Jag är åtminstone inte ”påfallande mager” – är du? 😀
    Kul att du läste.

Leave a Reply

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren