Krönikor, Sagt, Tyckt

Sprickbildning kan bädda för koalition S och M

Stefan Löfven. Foto: Folk och Försvar/Ulf Palm

Stefan Löfven vid Folk och Försvars konferens. Foto: Folk och Försvar/Ulf Palm

Det märktes inte mycket av det i onsdagens partiledardebatt, men vid Folk och Försvars årliga konferens i Sälen var tecknen tydliga. Sammanhållningen inom de politiska blocken blir inte starkare under supervalåret utan svagare. Det är helt uppenbart i försvarsfrågan. Särskilt efter socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvens tal den 13/1 som sammanföll med den tidigare moderate försvarsministern Mikael Odenbergs fördömanden av de tidigare regeringskollegornas försvarspolitik.

Löfven fick visserligen underkänt på ledarsidan av SvD men där var man kanske partitaktisk i sina kommentarer. Den som lyssnade till hur socialdemokraternas ledare drog lans för försvaret borde ha förstått att det kunde låta som ljuv musik för moderater av den äldre och försvarsvänliga skolan.

Fredrik Reinfeldt. Foto: Folk och Försvar/Ulf Palm

Fredrik Reinfeldt vid Folk och Försvars konferens. Foto: Folk och Försvar/Ulf Palm

Ingen uppbygglig politik

Det är den skolan som med skepsis följt hur finansminister Anders Borg 2007 manövrerade ut Mikael Odenberg ur regeringen för att i praktiken styra departementet från Finansen med ett lydigt redskap i form av Sten Tolgfors som Odenbergs efterträdare. Det var ingen uppbygglig politik man lanserade – i alla fall inte för försvaret.

Jag kan hålla med SvD om att Stefan Löfven i sitt tal dröjde sig kvar vid klyftor och arbetslöshet väl länge. Det hörde ju inte till ämnet för konferensen. Men när Löfven kom in på säkerhets- och försvarspolitiken var det med en tyngd på området som han inte visat prov på tidigare.

Med hänvisning till att Tolgfors hävdat att vårt försvar byggs utifrån och in med början i fjärran Afghanistan vände han på steken. Att försvarets primära uppgift inte är insatser utomlands utan skydd av svenskt territorium är ju också vad flera av de mindre partierna i regeringen hävdat en längre tid. Och det i uppenbar opposition mot statsministern och försvarsministern Karin Enström som hävdar att Alliansregeringen stärkt försvaret.

Soldater och befäl stannar inte kvar

Löfven tog upp det allvarliga personalläget efter värnpliktens avskaffande 2009. Folk låter sig utbildas till soldater och befäl men stannar inte kvar inom försvarsmakten. Det är ett jätteproblem som även sittande försvarsministern tvingats erkänna.

Problem som dessa måste ventileras och åtgärdas om allmänheten och inte minst yrkessoldaterna ska återfå förtroendet för vårt försvar. Löfven inser det och vädjar till borgerliga partier om en bred blocköverskridande uppgörelse kring försvaret.

Han aviserade att socialdemokraterna i försvarsberedningen har mandat för att göra upp över blockgränsen. Det var faktiskt en typ av politik som moderatledaren Gösta Bohman drev på sin tid. Försvars- och säkerhetspolitik var ett av (få) områden där han ville se ett brett samförstånd mellan höger och vänster i politiken.

Löfven passade på att uttrycka glädje över att Brasilien nu ska köpa Jas Gripen och att Schweiz kanske gör detsamma – om regeringen där vinner en folkomröstning i frågan. Dessutom tog han upp frågan om innovationsupphandling i försvaret. Det var en indirekt kritik av Borgs och Tolgfors linje att försvarets materiel ska köpas ”från hyllan” d v s så billigt som möjligt. Den principen måste följas i långa stycken. Det anser alla. Men på vissa områden – där försvarsindustrin i Sverige (även om den är utlandsägd) är framgångsrik – är det av stort värde om staten via FMV kan vara med och stå för en del av utvecklingskostnaderna. Det stora exemplet är olika generationer av Saabs stridsflygplan.

Den positiva synen på innovationsupphandling och på vapenexport till ett fattigt land som Brasilien kan naturligtvis inte accepteras av vare sig Miljöpartiet eller Vänsterpartiet. Miljöpartiets Åsa Romson har öppet beklagat affären med Brasilien.

Oenighet om energipolitiken

Löfven tangerade en annan motsättning inom det röd-gröna blocket när han påminde om hur viktigt det vore för Sverige att göra upp om energipolitiken. I grunden handlar det om huruvida vi ska behålla kärnkraft eller avveckla den i mer eller mindre snabb takt. För V och MP finns ingen möjlighet att göra upp om ett långt liv för kärnkraft i Sverige. Men för Löfven är det säkert möjligt om han kan få till stånd en bred överenskommelse över blockgränsen.

Oenigheten inom det röd-gröna blocket har sin motsvarighet inom Alliansen.

När det gäller energipolitiken är det troligt att tre av allianspartierna skulle kunna komma till en bred lösning med socialdemokraterna om kärnkraftens framtid. Men knappast centern som i grunden vill se en avveckling.

Före valet 2006 var Mikael Odenberg moderaternas gruppledare i Riksdagen och partiets ekonomisk-politiske talesman. Reinfeldt förbigick honom och utnämnde kanslichefen Borg till finansminister vilket i sig säkert var en klok åtgärd. Men att låta Borg sticka kniven i sin tidigare chef var oklokt.

Odenberg, som visat tecken på styrka som försvarsminister, hade inte hört ett ord i förväg när finansministern i Almedalen gick ut och förklarade att det skulle sparas 3-4 miljarder kronor årligen på materielinköp i försvaret innan mandatperiodens slut. Odenberg gick till statsministern för att få stöd eller åtminstone förklaringar men fick kalla handen. Det hela gick mycket bryskt till och tvingade Odenberg att ta sin mats ur skolan. Handelsminister Tolgfors kallades skyndsamt in som ersättare. Odenberg ville göra en ordentlig överlämning men fick återigen kalla handen. Han fick inte ens träffa sin efterträdare för att orientera om sådant som var ”top secret”.

Undra på att Mikael Odenberg inte drog sig för att offentligt berätta vad man inom försvaret kallade hans efterträdare nämligen ”Tomhylsan”.

Nu när Odenberg visat sig ha rätt i långa stycken skräder han inte orden om regeringens försvarspolitik och det faktum att Borgs sparåtgärder enligt Riksrevisionen visat sig helt verkningslösa.

Att exempelvis folkpartiets talesman i försvarsfrågor Allan Widman ställer upp på Odenbergs kritik gör inte saken bättre. Inte heller KD ställer oreserverat upp på den förda försvarspolitiken.

Alla har behov av att visa sin självständighet

Vad betyder det här? För Reinfeldt är det nödvändigt att i görligaste mån hålla ihop Alliansen. Men alla tre småpartierna har behov av att profilera sig och visa sin självständighet. Tillåts det inte hotar partiernas självbevarelsedrift att driva fram nya sprickor. Tillåter statsministern många fler soloåkningar kan väljarna åter förlora tron på det borgerliga alternativet.

På den röd-gröna sidan verkar det som om Löfven är mest intresserad av att bryta blockpolitiken och få med sig minst ett borgerligt parti. Men som opinionen ser ut idag finns det inget annat alliansparti än moderaterna som skulle kunna ge Löfven en majoritetsregering utan vare sig V eller MP. De övriga är för små.

Trots att M och S kommer att gå allt hårdare åt varandra ju närmare valet vi kommer är sprickbildningen på ömse håll något som vid sidan av hotet från SD ändå kan bädda för en stor koalition efter valet i september.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren