Med start i dag publicerar vi ett antal essäer skrivna av nestorn bland sportkrönikörer, Sune Sylvén. Han beskriver viktiga händelser och personer i sportens värld från en tid som flytt. Här kommer den första delen:

Inom idrotten har historien en ganska liten plats. Det mesta handlar om nutid. Ve den som vågar ifrågasätta Zlatans, Ronaldos eller Messis status som tidernas absolut främsta fotbollshjältar.

De är helt enkelt bäst, bästa skytten, bästa dribblern, bästa strategen, bästa passaren, bästa frisparksläggaren, etc i alla oändlighet.

För att inte nämna penningrullningen: Dessa stjärnor har så mycket pengar, så att denna elits samlade förmögenhet sannolikt skulle räcka för att betala Greklands statsskuld och  dessutom ge varje grek hyggligt med slantar över.

Det är dock inte säkert att bäst betald är störst. Internationellt framstår fortfarande det omaka paret Pelé/Maradona som fotbollens egentligen främsta.

Pélé. Foto: en.wikipedia.org.

Nutidsdyrkarna får ursäkta.  Pelé, det blida spelsnillet, allas vän, bortsett från alla lurade backar och målvakter. Maradona, det vilda geniet, som i högt tempo gjorde vad som föll honom in.

Båda var i hög grad både taktiska och strategiska, samtidigt var  de varandras kontraster( som Borg och McEnroe) men de hade den där obegripliga, närmast personliga närkontakten med bollen som alltid fascinerat omvärlden.

Vad har Sverige att komma med, historiskt sett? Är det ens säkert att Zlatan är den genom tiderna främste svenske fotbollsspelaren? Låt oss se!

Långt bak i historien finns Sven Rydell, brandmedaljör 1931, men det är så länge sedan att han får stanna i minnesarkivets dunkla vrår.

Nordahl i klass med Zlatan

Vi har förstås Gunnar Nordahl, västerbottningen från Hörnefors, som fem gånger vann den italienska skytteligan på 1950-talet och som det till och med sjungits sånger om. ”Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid…”.

Gunnar Nordahl i en match för Norrköping 1948. Ruth Roman II/en.wikipedia.org.

Gunnar Nordahl, som ingick i den svenska guldtruppen i London 1948, blev det första svenska fotbollsproffset efter det andra världskriget. Detta var långt före tv-revolutionen, ur vår tids synvinkel var kontrakten magra och villkoren torftiga.

Om Nordahls målorgier kunnat visas direkt i de svenska hemmen, hade hans idolskap varit väl i klass med Zlatans. Men han kom hem till Sverige, fick några tränaruppdrag och avled utan att ha kunnat samla någon förmögenhet.

Visst hade han och hans kamrater fått för tiden hyggliga kontrakt, men i jämförelse med dagens gager, var det knappt fråga om mer än lite fickpengar. Dessutom var Gunnar N liksom många andra i hans generation godtrogna och blev ofta offer för bedragare och lycksökare, som uppträdde som förklädda vänner.

”Nacka” en genialisk tekniker

En stor mytbildning finns kring Lennart ”Nacka” Skoglund, en smal liten genialisk tekniker, som  genom sin dribblingskonst kunde lura upp vilken världsberömd back som helst på läktaren. Blixtsnabbt kunde han vända ut på det tätaste försvar, som egentligen inte visste vad som hänt förrän bollen stannat i nätmaskorna.

”Nacka” hade en fantastisk italiensk karriär, som tyvärr slutade i moll. Han älskade vänner och sällskap och var inte särskilt noga med sin ekonomi. I  ett visst armod återvände han till Sverige, gjorde succé under några år i Hammarby, men gick sedan ned sig i den alkoholism, som till slutade resulterade i hans alldeles för tidiga död.

Ingen avliden svensk idrottsman hyllas och dyrkas lika mycket om ”Nacka” Skoglund. Vid hans staty på Söder samlas varje julafton olika skaror av beundrare och lyssnar till något högstämt tal till den gamla idolens minne. Utanför Nya Ullevi finns en grann staty av Ingemar Johansson sedan några år, men där pågår veterligen ingen som helst kult av den gamle mästerboxaren.

Nästa gång: Och så denne Gunnar Gren.