Tipsat, Tittat, Tyckt, Upplevt

Strålande Wolff utan Karl Gerhards esprit

Rikard Wolff i Karl Gerhard. Foto: Petra Hellberg

Rikard Wolff i Karl Gerhard. Foto: Petra Hellberg

Dokumentärerna blir färre och fantasierna fler när det gäller skildringar av kända och mer eller mindre älskade artister. Ibland har vi haft tillfälle att jämföra, exempelvis filmen Monica Z med Tom Alandhs dokumentär om Monica Zetterlund. Eller en slätstruken film om Cornelis har jag sett och kunnat jämföra med samme Alandhs genomarbetade dokumentär av denne lysande och svårkontrollerade artist.  I fallet Karl Gerhard känner jag inte till någon dokumentär men har nyligen sett den kritikerrosade fantasin om revykungen på Stadsteatern. Hur äkta känns den?

Strålande

Rikard Wolff är en strålande Karl Gerhard, konstaterar Sara Granath i Svenska Dagbladet. Jag vill nog stanna vid att Rikard Wolff är strålande. Men han är inte den Karl Gerhard som jag kan minnas både från scen och vid en intervju jag gjorde med honom på Vasateatern kort före hans död i april 1964.

Aktuell

Scenografen Sören Brunes väldiga och starkt stiliserade häst dominerar scenen när handlingen börjar krigsåret 1940 när Karl Gerhard under hot och trakasserier från regering och myndigheter sätter upp revyn Gullregn.  Den ökända hästen från Troja är den självklara upptakten och så aktuell i dessa tider.  Man påminns om revykungens modiga upptåg alltifrån I skuggan av en stövel (1934) till den envisa kampen mot nazismen under kriget. Wolff, understödd av Marika Lundströms Moa Martinsson och Cecilia Frodes opålitliga Zarah Leander, håller både spänningen och tempot uppe under första akten. Det är den som för mig ger mening åt föreställningen.

Rikard Wolff och kompandet. Foto: Petra Hellberg

Rikard Wolff och kompandet. Foto: Petra Hellberg

Geniala texter

Sedan blir den alltmer privat. Karl Gerhards märkliga vurm för Sovjet under senare delen av 1940-talet förbigås till förmån för hans relation till sekreteraren Göthe. Ingenstans blir man påmind om att Karl Gerhard i decennier drev Vasateatern tillsammans med sin son regissören Per Gerhard. Istället framställs han som en trasig figur. Vi som minns åtminstone en del av hans nyårsrevyer och saknar nog den esprit som man på den tiden förknippade med revykungen.

Stor behållning har man ändå av (det som går fram av) Karl Gerhards geniala texter och den strålande rollprestationen av Matilda (alias Fatima) som görs av alternerande barnskådespelare. Fatima var Karl Gerhards älskade adoptivdotter.

Karl Gerhard – en fantasi om en revykung, Stadsteatern, Klarascenen.

 

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren